Efter finanskrisen blåste världens ledare till strid mot skatteflykten. De lovade att ”klämma åt” skatteparadisen och OECD fick i uppdrag att öppna stängda dörrar. Svartlistning följdes av informationsutbytesavtal med Schweiz, Jersey, Caymanöarna och andra centra i den globala finansiella mörkläggningen.
Det har talats om slutet för skatteflykten. Ändå tyder flera avslöjanden – som förra årets LuxLeaks – på att ryktet om skatteparadisens död varit överdrivet.
Ingen har heller lyckats avgöra om fusket minskat eller ökat.
Med ett undantag: Gabriel Zucman, en trettioårig fransk ekonom som varit världsstjärnan Thomas Pikettys doktorand. Efter att ha grävt i offentlig statistik kring globala värdepappersinnehav och banktillgångar fick han fram ett svar.
– De privata finansiella tillgångarna i världens skatteparadis har vuxit med 25 procent sedan 2009, så skatteflykten har ökat, säger han.
Har undersökt skatteflykten i flera år
Jag träffar honom på London School of Economics, där han är biträdande professor. På bordet mellan oss ligger hans bok Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen, som släpps på svenska i dagarna.
”Trots allt tal om ’segrar’ har dessa inte satt några spår i skatteparadisens ekonomi”, konstaterar han i boken – ”skatteflykten går strålande.”
Han har undersökt fenomenet sedan 2009.
– Jag ville förstå vilken roll skatteparadisen spelade för staternas finanser, de växande klyftorna och instabiliteten på finansmarknaden. Och jag ville erbjuda en beräkning av skatteflyktens omfattning utifrån tillgänglig statistik, säger han.
Enligt Zucmans försiktiga skattning finns cirka 8 procent av världens privata finansiella tillgångar, 5 800 miljarder euro, i skatteparadis. 54 000 miljarder kronor, eller 18 grekiska statsskulder. För EU är andelen högre, nära 12 procent.
Det handlar mestadels om aktier, obligationer och fondandelar som förvaltas av banker i skatteparadis, främst i Schweiz. Kontona innehas formellt av brevlådeföretag och truster i skatteparadis som Panama, Lichtenstein och Brittiska Jungfruöarna. Men bakom kulisserna finns de verkliga ägarna – rika människor världen över.
”Skatteparadisens pengar vilar inte, de pumpas in på de internationella finansmarknaderna”, skriver Zucman, där de ger en årlig avkastning på i snitt 5 procent. Vinster som borde beskattas, men som istället plockas hem obeskattade av förmöget folk i New York, London eller Djursholm.
Går miste om 1 200 miljarder
Så går världens länder miste om minst 130 miljarder euro (1 200 miljarder kronor) i skatteintäkter om året, enligt Zucmans uppskattning. Och det med dagens skattesatser, som ju sänkts rejält i ett försök att hejda kapitalflykten. En strategi som uppenbarligen misslyckats, liksom insatserna mot skatteparadisen.
– Vissa framsteg har gjorts, men informationsutbytesavtalen är otillräckliga eftersom man måste presentera ett case för att få ut information.
Skattmasen måste agera detektiv, peka ut en misstänkt, visa indicier. Men samtidigt kommer de flesta undan, särskilt de större bovarna.
OECD har visserligen utlovat ett automatiskt informationsutbyte, och flera skatteparadis har gått med på det, något som förut ansågs ouppnåeligt. Men inte heller detta är nog, menar Zucman.
– Man förutsätter naivt nog att den skatteflyktsindustri som hjälpt klienter att fly från skatten nu frivilligt ska lämna ut dem. Det räcker inte att lita på bankirernas goda vilja. Om det förblir väldigt lönsamt att bistå skattefuskare kommer många att fortsätta med det.
Han efterlyser betydligt radikalare grepp.
– Det krävs utökad kontroll och hot om sanktioner mot skatteparadisen. Men inget av detta finns i OECD:s plan.
Föreslår ett globalt finansregister
Zucman föreslår också ett globalt finansregister, en databas med uppgifter om vem som äger alla värdepapper, och en global förmögenhetsskatt.
Det skulle sätta punkt för de superrikas stöld, menar han.
Men inte för storföretagens ”skatteoptimering”.
– Multinationella företag bryter sällan mot lagen, de utnyttjar som regel kryphål.
Konsultfirmor hjälper företagen att minska skatten genom att flytta vinster till dotterbolag i skatteparadis och bokföra förluster i högskatteländer, främst genom upplägg med räntesnurror och manipulation av priser vid internhandel.
I Zucmans beräkning av det globala skattebortfallet ingår inte kostnaderna för storföretagens skattetrixande, då de är svårare att uppskatta.
Han har kartlagt de amerikanska företagen, som i snitt minskar sin skatt med 20 procent genom att utnyttja skatteparadis. Om resten av världens företag gör likadant rör det sig om hundratals miljarder euro globalt.
OECD:s aviserade åtgärder mot detta ser han som ”kosmetiska”.
– De angriper inte de grundläggande problemen. Det enda rätta vore att beskatta företagens vinster på global nivå eller inom EU.
Gabriel Zucman ser inte sina förslag som utopiska.
– Inte alls, de senaste årens utveckling visar trots allt att nya former av internationellt samarbete kan uppstå om bara den politiska viljan finns.
