Debatt: Viktigt med nya och genomtänkta mål för sjukförsäkringen

Att idag slå fast att ett av de främsta målen för sjukförsäkringspolitiken ska vara att hålla sjuk- och ohälsotalen på en normaleuropeisk nivå riskerar att cementera alliansregeringens allt för låga politiska ambitioner på sjukförsäkringsområdet, skriver Kjell Rautio.

Att sjukfrånvaron just nu ökar är bekymmersamt. Inte minst oroväckande är det faktum att allt fler yngre – framförallt kvinnor inom vård-, omsorgs- och serviceyrken – allt oftare drabbas av olika typer av arbetsrelaterad ohälsa. Detta har naturligtvis långsiktigt negativa effekter, såväl för den enskilde som för hela samhället. Att ta fram effektiva insatser som befrämjar ett långsiktigt hållbart arbetsliv och motverkar ohälsoutvecklingen bör därför vara en högt prioriterad jämlikhetsfråga.

Samtidigt finns det goda skäl att inte gripas av panik och trots det allvarliga läget ändå försöka fördjupa diskussionen om sjuktalen. I den parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande, som just nu är ute på remiss, talas det exempelvis väldigt oproblematiserat om vikten av att sjukfrånvaron (sjukpenningen och sjuk- och aktivitetsersättningen) ska ligga på samma nivå som jämförbara länder i Europa. Nivån på sjuk- och ohälsotalen, som ju är statistiska mått, riskerar därmed oreflekterat att omvandlas till politiska målsättningar för sjukförsäkringspolitiken.

För den borgerliga alliansregeringen var denna typ av politiska målsättningar inget större problem, eftersom de främst prioriterade skattesänkningar och därmed var tvungna att pressa ner välfärdsambitionerna, exempelvis att försämra skyddet vid sjukdom. För en socialdemokratiskt ledd regering är det dock inte lika enkelt.

Lite förenklat skulle man kunna säga att om man kortsiktigt vill sänka sjuk- och ohälsotalen är det bara att införa hårdare regler och utförsäkra fler. Vill man ha sjuktal 0 är det bara att avskaffa hela sjukförsäkringen. Detta faktum borde stämma till djupare eftertanke när det gäller att formulera målsättningen för en framgångsrik sjukförsäkringspolitik.

Ingen seriös politiker eller facklig ledare kan vara för höga sjuktal i sig. Vi vet också att det finns destruktiv sjukfrånvaro, när den sjukskrivne exempelvis inte får en rehabilitering anpassad efter de egna förutsättningarna eller en insats i rätt tid. Ibland orsakar också dagens snäva tidsgränser i sjukförsäkringen en press på individen som är kontraproduktiv och förlänger sjukskrivningen. Detta har läkare och forskare som studerat den stressrelaterade ohälsan lyft fram.

Men samtidigt finns det också en destruktiv sjuknärvaro, när man exempelvis av ekonomiska skälarbetar fast man av medicinska skäl borde vara sjukskriven och återhämta sig. Sjuknärvaro är definitivt en viktig aspekt att beakta eftersom åtgärder avsedda att minska sjukfrånvaro oavsiktligt skulle kunna öka sjuknärvaron, något som i sig kan leda till sämre hälsa och sjukfrånvaro i det långa loppet, vilket aktuell forskning gjord vid Karolinska institutet (KI) visar.

Det är därför viktigt att också inkludera effekter på sjuknärvaron vid utvärdering av åtgärder för att minska sjukfrånvaron. En utmaning i detta sammanhang är att utveckla arbetssätt som både främjar hälsa bland personalen och som dessutom är intressanta ur ett hälsoekonomiskt perspektiv för arbetsgivaren. Detta är bakgrunden till varför det är viktigt att kontinuerligt kartlägga vilka arbeten, arbetsmiljöer, arbetsplatser och arbetsgivare som genererar höga sjuk- och ohälsotal. Visste vi mer om detta kunde vi bättre skräddarsy insatser för att motverka destruktiva och långa sjukskrivningar.

Samtidigt bör man naturligtvis ha ett samhällsekonomiskt helhetsperspektiv, som bland annat väger in såväl utgifts- som intäktssidan i statsbudgeten, när man ser på välfärdspolitikens olika delsystem. De skatte- och avgiftsuttag som görs måste naturligtvis vara anpassade till landets välfärdsambitioner.

Men under de två senaste mandatperioderna har stora skattesänkningar ensidigt prioriterats framför en väl fungerande välfärd. Ambitionen har varit att pressa ner den svenska skattekvoten till en vad som kallats för en normaleuropeisk nivå. En konsekvens av att vidmakthålla detta låga skatte- och avgiftsuttag är naturligtvis att man också tvingas anpassa välfärdsambitionerna till vad som bedöms vara en normaleuropeisk nivå.

De regelskärpningar och förändringar som gjorts på sjukförsäkringsområdet bör naturligtvis ses i ljuset av de skattesänkarambitioner som alliansregeringen genomfört. Detta är en viktig bakomliggande förklaring till varför försäkringsskyddet vid ohälsa urgröpts under de senaste åren. Försämringarna och nedskärningarna i trygghetsförsäkringarna har finansierat skattesänkningarna. Detta var dessutom ett av de ideologiska grundfundamenten bakom det alliansen kallade för ”arbetslinjen”.

Här lurar dock en fara för en socialdemokratiskt ledd regering. Att idag slå fast att ett av de främsta målen för sjukförsäkringspolitiken ska vara att hålla sjuk- och ohälsotalen på en normaleuropeisk nivå riskerar att cementera alliansregeringens allt för låga politiska ambitioner på sjukförsäkringsområdet. Detta skulle exempelvis innebära att de nödvändiga reparationer av försäkringsskyddet vid ohälsa som exempelvis LO föreslagit riskerar att frysa inne.

Idag vet vi att det finns massor av sjuka människor som allt för ofta på rättsosäkra grunder utförsäkrats vid de snäva tidsgränserna i sjukförsäkringen, inte för att de tillfrisknat eller fått rehabilitering och stöd tillbaka till arbete utan enbart för att de passerat en politiskt beslutad tidsgräns. Att ensidigt och kortsiktigt pressa ner sjuk- och ohälsotalen genom att utförsäkra och fattiggöra uppenbart svårt sjuka människor, så som varit fallet de senaste åren, är inte värdigt ett land som säger sig stå upp för generell välfärd. Denna ensidiga politiska statistikfixering har senare dessutom visat sig vara kontraproduktiv. Här måste det till en rejäl omläggning av politiken.

Sverige ska självklart ha högre välfärdsambitioner än vad som kan betraktas som normaleuropeiska, inte minst på sjukförsäkringsområdet. Vi borde dessutom vara beredda att via höjda skatter och avgifter, om så krävs, finansiera välfärdsåtagandena. Det är en viktig del i en politik för ökad jämlikhet och minskade klassklyftor.

Detta leder fram till slutsatsen att, istället för att ensidigt fokusera på att pressa ner sjuk- och ohälsotalen, borde målet för en genomtänkt sjukförsäkringspolitik vara en långsiktigt hållbar och hälsobefrämjande sjukförsäkring. Det handlar då om att mer aktivt motverka såväl den destruktiva sjukfrånvaron som den destruktiva sjuknärvaron. Det handlar om att sätta in effektivare förebyggande insatser där ohälsan i störst utsträckning skapas, d.v.s. på arbetsplatserna.

Om ohälsa ändå uppstår ska det finnas ett rehabiliteringssystem på plats, som genom ett individuellt skräddarsytt stöd underlättar en långsiktigt hållbar återgång i arbete. Arbetsgivarna måste också få förstärkta drivkrafter att förebygga ohälsa och underlätta återgång i arbete. Den som drabbas av en flerårig nedsättning av arbetsförmågan ska naturligtvis tillförsäkras ekonomisk trygghet och inte tvingas gå från hus och hem.

Att tydligt formulera de övergripande politiska målen för sjukförsäkringspolitiken har ett viktigt signalvärde, inte minst för ledning och personal vid Försäkringskassan. De måste få tydliga besked om att nu läggs politiken om och nu inleds arbetet med att bygga en mer rättsäker och mänsklig sjukförsäkring.

Fotnot: Den här texten har tidigare publicerats på LO-bloggen