Debatt: "Vi måste ha en lag som kräver frivillighet för att sex ska vara okej"

En samtyckesreglering skulle göra det nödvändigt att i rätten gå in på frågan om – och i så fall hur – den misstänkte försäkrade sig om att kvinnan ville ha sex med honom, skriver Katerin Mendez (Fi) i en replik på Lina Hjorths text.

Lina Hjorth har självklart rätt när hon påpekar att det aldrig får vara omvänd bevisbörda i brottmål. Jag gick för långt i min upprördhet över Lundadomen. Den som misstänks för ett brott behöver inte bevisa sin oskuld. Också med en samtyckesreglering skulle det vara åklagarens uppgift att bevisa den tilltalades skuld.
 
Men det skulle bli andra frågor än de som idag ställs, och det skulle bli frågor till den tilltalade. Idag står målsägandens agerande helt i centrum: Hur mycket hade du druckit? Vad hade du på dig? Brukar du gå hem från krogen med killar du inte känner? Mannen – eller männen – slipper oftast den typen av ingående frågor om sitt handlande.

Med en samtyckesreglering skulle det bli nödvändigt att i rättegången gå in på frågan om – och i så fall hur – den misstänkte försäkrade sig om att målsäganden ville ha sex med honom, då och på det sättet. Det är denna ändring som jag felaktigt formulerade som ”omvänd bevisbörda”.

Lina Hjorth har också rätt i att en samtyckesreglering inte undanröjer bevissvårigheterna om det inte finns någon stödbevisning utan bara parternas olika berättelser. Men det är viktigt att lagen sätter gränsen där den ska sättas. Sex mot någons vilja ska aldrig vara tillåtet, liksom det aldrig ska vara tillåtet att slå barn – trots att det brottet kan vara mycket svårbevisat.
 
Lundafallet är märkligt på det sättet att både tingsrätten och hovrätten undviker att fästa vikt vid vittnenas uppgifter. Här finns ju stödbevisning, och precis som i det omtalade fallet med ”Stureplansprofilerna” för några år sedan vet man hur kvinnan mådde direkt efter händelsen – den gången genom att larmsamtalet hon ringt spelades upp i rättegången, den här gången genom vad vittnena berättade. Varför rätten här ändå lägger mannens tolkning av det inträffade till grund för bedömningen, i synnerhet ställt mot att mannen själv uppger att han druckit alkohol minst motsvarande åtta starköl, blir lätt obegripligt – i alla fall utan genusglasögonen på.

Som jag skrev i min tidigare debattartikel befäster domen att den som faktiskt har förgripit sig sexuellt på en annan människa med våld alltid kan hävda att han tolkade att den andra ville ha ”dominanssex”. Denna dom ger, i min mening, mannen tolkningsföreträde över kvinnans kropp och det måste ändras. Vi måste ha en lag som kräver ömsesidighet och frivillighet för att sex ska vara okej, och den lagen ska självklart gälla lika mycket den som verkligen förstått att den andra inte ville som den som faktiskt struntat i hur det förhöll sig.

Hjorth spekulerar även kring vad en samtyckeslagstiftning skulle innebära i praktiken och drar slutsatsen att den på sin höjd skulle kunna ha en normerande effekt, men att det inte finns mycket som tyder på att en samtyckeslag i någon större utsträckning skulle leda till fler åtal eller fler fällande domar. Jag instämmer, för det måste även ske en attitydförändring inom rättsväsendet, om lagändringen ska följas av en förändrad praxis.

En ändrad lagstiftning är otillräcklig. Den måste följas upp av en gedigen kompetenshöjning inom rättsväsendet i frågor kring bland annat sexualitet och sexuellt våld. Även normkritik och ett tydligt genusperspektiv måste införas i rättsväsendet. I synnerhet om de som Hjorth skriver om, som låter bli att anmäla, ska våga anmäla och känna förtroende för att deras integritet kommer att respekteras och inte minst för att återupprätta det förtroende för rättsväsendet som idag sviktar.