Vi blir inte lyckliga ensamma

Föreställningen om den solitära människans egen inneboende kraft är en borgerlig och patriarkal myt, skriver Johan Wickström.

Det finns otaliga poetiska beskrivningar av att vi vandrar stigen fram i ensamhet. Sensmoralen är att det inte finns någon att hålla i handen när stunden kommer. I filosofisk och semantisk mening är det ju sant – vi är som individer just ”odelbara”. Vi är enskilda människor som tänker, även om språket vi tänker med är kollektivt. Samtidigt är föreställningen om den solitära människans egen inneboende kraft en borgerlig och patriarkal myt. Att man kan och bör vara sin egen lyckas smed. Myten förekommer också i kollektiv tappning – i föreställningen om det egna folkets överhet, självtillräcklighet och oberoende.

Men lyckan och ensamheten är i längden oförenliga. Vi föds och fostras in i mänskliga gemenskaper. Världen är social i dess egentliga betydelse. Vi är inbäddade i beroenden. Allt vi gör har konsekvenser för andra. Även ur ekonomiskt perspektiv är vi beroende av andra, även om starka krafter arbetar på osynliggörande av detta faktum. Våra kläder och skor är sydda av andra människor, maten är skördad av någon. ”Någon” är alltid en människa, för det är människor som gör väsentliga saker här i världen, som odlar, vårdar, undervisar, klär på och tröstar. Dessa människor lever någonstans, lever av det gemensamma. Vi kan till och med påstå att det endast är människor som existerar, och att människor är det enda vi egentligen bör förhålla oss till. Stater, företag, nationsgränser, institutioner, moden, pengar, myndigheter – alla är de sociala konstruktioner, skapelser som bara existerar eftersom människor håller dem för sanna och hanterar dem som nödvändiga. Men starka krafter reducerar och underordnar oss dessa skapelser. I förlängningen blir vi objekt för de objekt vi skapat. Vi förstår oss som ”arbetsgivare”, ”arbetstagare”, ”kunder”, ”konsumenter”, ”entreprenörer”, ”brukare”, ”svenskar”, ”utlänningar”. Vi reduceras till en funktion som ”någon annan” betalar oss för eller tillskriver oss. Vi blir reducerade och objektifierade. Vi fråntas våra fullödiga mänskliga subjekt.

Det finns dock ett annat synsätt på vår tillvaro – med starka imperativ. Synsättet är trivialt, men det är samtidigt dess radikala kraft: Vi är primärt medmänniskor. Det är ett humanistiskt credo. Vi finns till för varandra, med varandra. Vi bör följaktligen behandla varandra som levande och mångsidiga människor. Vi är alltså inte bara människor, individer, eller någon typ av enheter i ett produktionssystem, utan medmänniskor. Av detta följer en rad saker. Vi behöver ta gemensamt ansvar för oss själva, andra och världen. Världen är större än den lilla gemenskapen. Och visionen om den stora världens gemenskap är värd att arbeta för. Arbetet som successivt bygger ett bättre samhälle, som vårdar, utbildar och skänker tröst är det viktiga arbetet, som vi behöver betala gemensamt för. Det meningsfulla arbetet är det som strävar mot en bättre värld.

I medmänniskoskapet är vi alla jämlikar. Politiskt innebär det att vi också måste behandla varandra som hela människor i vård, omsorg och utbildning. Vi måste använda de gemensamma resurserna för att skapa tid för varandra, för omsorg och utbildning. Men är inte det visionen för alla politiska ideologier? Nej, sannerligen inte. Starka krafter vill få oss att förstå talet om det gemensamma ansvaret som extremistiskt och utopiskt. På sin höjd kan vi tillåta oss medmänsklighet som en biprodukt av effektiviteten, eller i nära sociala relationer. Eller om vi redan har ett tillräckligt överflöd, tillräckligt med utrymme i budget och baracker.

Egenintresset är en extremposition. Egenintresset behöver kontrolleras. Om vi accepterar att vi är beroende av andra människor så är det naivt att tro att det tjänar gemensamma intressen, vilket är den borgerliga ideologins essens. Vinstdrift (profit), tillväxt och nationalism är våldsamma krafter som ska regleras av politiken, inte gynnas. Vi bör inte heller acceptera att bli objekt i relation till företeelser som vi själva skapat. Företag ska inte definiera vad det innebär att vara människa, vad våra ungdomar ska lära sig eller hur det gemensamma ska organiseras. Och staterna – också mänskliga konstruktioner – har inget egenvärde – utan bör betraktas som redskap för att förverkliga ett mänskligt samhälle, i ordets sanna betydelse.

Så, det finns skäl att omhulda det mänskliga, det gemensamma och offentliga i en tid då kapitalismen har gjort borgerlig individualism till överideologi. Men individens frihet? En progressiv individualism torde innebära att individer rustas till fria liv och fritt tänkande, och ges intellektuella redskap för kritik av system, ideologier, stater och företag. Människor behöver språk och kunskaper för att hålla stången mot krafter som koloniserar våra medvetanden och privatiserar våra tillgångar. Tanken är enkel. Ekonomisk reduktionism eller nationalism duger inte. Det är i grunden människovarandet som borde göra oss till medmänniskor – och medborgare. Här kommer vänsterpolitiken in.