Debatt: Vem lyfter skogsfrågan i årets valrörelse?

Frånvaron av miljöregler utgör själva kärnan i den gällande skogspolitiken. För att nå miljömålen krävs därför att dagens nyliberalt inspirerade politik – som systematiskt belönar de markägare som struntar i miljömålen – byts mot en annan politik som siktar på att nå miljömålen till så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt, skriver Magnus Nilsson.

Lär dig detta först: Det finns inga miljöregler för skogsbruket.

Att ingen har blivit fälld för skogsvårdslagens naturvårdsregler sedan de infördes för 35 år sedan bevisar därför vare sig att skogsägarna är omsorgsfulla om skogens naturvärden eller att ansvariga myndigheter, polis och domstolar är slappa.

För 20 år sedan gick en enig riksdag vidare och fastslog att skogspolitiken ska bygga på två jämställda mål – strävan efter hög virkesproduktion och behovet av skydd för den biologiska mångfalden ska väga lika.

Beträffande virkesproduktionen har politiken varit en entydig succé – både tillväxt och avverkningar ligger numera på rekordnivåer. Beträffande den biologiska mångfalden är resultaten mindre lysande. I sin årsbok 2012 sammanfattade Skogsstyrelsen, den ansvariga statliga myndigheten: ”När det gäller miljökvalitetsmålet Levande skogar bedöms gapet till att uppnå målet fortfarande vara stort, trots att många bra åtgärder genomförs.”

Skälet till miljöfiaskot är knappast att skogsnäringen och skogsmyndigheterna befolkas av sällsynt giriga och naturvårdsfientliga personer. Förklaringen är helt enkelt att medan skogsägaren har starka ekonomiska skäl att öka virkesproduktionen innebär naturhänsyn i stort sett enbart ökade kostnader.

Den här typen av målkonflikt mellan privata och gemensamma intressen brukar på andra samhällsområden lösas genom lagstiftning, ibland förstärkt med ekonomiska styrmedel. För snart sagt varenda liten verkstad i landet finns därför detaljerade, straffsanktionerade miljöregler.

I skogen gäller istället devisen ”frihet under ansvar”. Tanken är att landets skogsägare är ett särdeles ädelt och självuppoffrande släkte som bara de slipper alla miljöregler så kommer de liksom automatiskt att bära sig åt på ett sätt som främjar miljö­målet, trots att detta kommer att kosta dem pengar.

Frånvaron av miljöregler är således inte ett förbiseende utan utgör själva kärnan i den gällande skogspolitiken. Det är därför det i stort sett inte finns några miljöregler som skogsbruket kan bryta mot och följaktligen begås praktiskt taget inga miljöbrott i skogen.

Bortsett från ett par, tre specialkrav saknas obligatoriska naturvårdsregler i skogsvårds­lagen. Skogsstyrelsen kan utfärda särskilda, detaljerade förelägganden, baserade på skogsvårdslagens naturvårds­paragraf, SVL 30 §, för till exempel en enskild avverkning. Men förelägganden får (enligt regeringsformen) inte vara så ingripande att ”pågående markanvändning på berörd del av fastigheten avsevärt försvåras”.

Vill myndigheten gå utöver denna i realiteten obefintliga ”hänsynströskel”, kan mark­ägaren kräva ersättning av staten motsvarande 125 procent av marknadsvärdet hos den skog man vill skydda.

Men lagstiftningen är mera absurd än så. Faktum är nämligen att den som vill ta upp särdeles stora hyggen under kort tid enligt lagen har rätt till större intrångsersättning än den som tar upp många små hyggen under lång tid. ”Hänsynströskeln” blir lägre ju större avverkningen är, det vill säga ju större hygge, desto lägre krav på naturhänsyn!

För att klara miljömålet i 1994 års skogspolitiska beslut (”Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd”) krävs, enligt de analyser som bland annat Skogsstyrelsen presenterat, att i runda slängar 20 procent av skogsmiljöerna lämnas orörda. Drygt hälften av denna areal måste undantas i biologiskt representativa, geografiskt välfördelade och sammanlänkade reservat, medan resten kan lösas om man i det aktiva skogsbruket tar tillräckligt stora och relevanta naturhänsyn.

Skyddsformerna fungerar delvis som kommunicerande kärl: Ju större hänsyn i det brukade landskapet, desto mindre reservatsarealer krävs. Och tvärtom: Ju sämre hänsyn, desto större reservatsarealer krävs.

Om tyngdpunkten läggs på reservat eller bättre hänsyn är likgiltigt från naturvårdssynpunkt. Samhällsekonomiskt är däremot skillnaden dramatisk. Reservat är dyrt och minskar virkesuttaget. Ju mera som kan klaras på de brukade arealerna, desto lägre blir den samhällsekonomiska kostnaden.

För att nå miljömålen krävs därför att dagens nyliberalt inspirerade politik, som faktiskt systematiskt belönar de mark­ägare som struntar i miljömålen, byts mot en annan politik som siktar på att nå miljömålen till så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt – det vill säga framför allt betydligt mera långtgående naturhänsyn i det reguljära skogsbruket. Några förslag:

• Inför obligatoriska krav om att spara ett visst antal grova, äldre träd eller en viss volym virke per ha vid varje avverkning och spara större ridåer längs sjöar, vattendrag och våtmarker. Detta kan göras utan att ändra regeringsformens ersättningsregler.

• Ändra antingen regeringsformen så att Skogsstyrelsens möjligheter att kräva hänsyn stärks eller inför en allmän naturvårdsavgift som skogsägarna slipper betala om de förbinder sig att sköta sin skog till exempel i nivå med certifieringssystemet FSC (som redan omfattar drygt halva skogsmarken).

• Gör skogsnäringen medansvarig för att finansiera skogsskyddet så att näringen får ekonomiska motiv att ändra sin verksamhet i syfte att begränsa reservatsbehovet. En variant skulle kunna vara att införa en avgift på virkesförbrukningen vid större skogsindustrier, sågverk och biobränsleeldade energianläggningar för att delfinansiera inköp av ytterligare reservatsmark till dess att miljömålet i skogen uppnåtts. Ju starkare näringen satsar på bra naturhänsyn och på att bidra till ett relevant och tillräckligt stort nätverk av reservat, desto snabbare kan avgiften avskaffas.

Att målet måste vara att klara miljömålet med så små negativa effekter på virkesproduktionen som möjligt borde alla kunna ställa sig bakom. Men för det krävs en ny syn på mark­ägarnas ansvar. Vilket parti lyfter skogsfrågan i årets valrörelse?