Debatt: Var är solidariteten med de 
terrordrabbade flyktingarna?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

På tisdagsmorgonen inträffade två explosioner vid flygplatsen Zaventems avgångshall utanför Bryssel. De officiella uppgifterna från Bryssel-flygplatsen var under onsdagsförmidagen 14 döda och 96 skadade. Strax efter klockan 9 inträffade ytterligare en explosion på tunnelbanan Maelbeek i Bryssel. Minst 20 uppges ha dödats och 106 skadats, enligt Bryssels borgmästare Yvan Mayeur. Explosionerna utfördes i närheten av Bryssels två maktcentra, EU och Nato. Flera gärningsmän misstänks vara på fri fot.

IS tog under tisdagseftermiddagen på sig ansvaret för attackerna genom ett meddelande från IS informationstjänst Amaq. Attacken sker dagen efter Salah Abdeslam gripits. Han har pekats ut som hjärnan bakom Paris-attackerna i november 2015.
 Attackerna är fruktansvärda och avskyvärda och måste självklart fördömas av alla. Politiska ledare gör det samfällt. Det är bra.
 
Samma dag detta händer är jag på Lesbos och bevittnar hur den flyktinguppgörelse som undertecknades av samma ledare för mindre än en vecka sedan får brutala konsekvenser. Det mottagande som volontärer från hela Europa byggt upp med solidaritet som kärna raseras. Polis och militär tar över. Öppna läger töms och flyktingar stängs in i en fängelseliknande "hot-spot" för kollektiv etnicitet-sortering och deportering.  De öppna lägren ska tömmas snabbt och människor skickas vidare i ett logistiskt system som ingen riktigt vet hur det fungerar. Väl inne i lägret omgärdat av dubbla stängsel med taggtråd får ingen gå ut. Däremot kastas volontärorganisationerna ut. Båtar fylls med pakistanier i handfängsel för vidarebefordran till fastlandet. Ingen vet vad som händer sedan. Vem som ska åka vart kan ingen svara på. Stämningen är tryckt. Ovissheten massiv. Också bland myndigheternas egna representanter. Många är rädda för att oron och besvikelsen ska ta sig våldsamma uttryck. Som ett resultat snabbinkallas militären.
 
En mamma med tre döttrar, alla från Aleppo, har siktet inställt på familjeåterförening. Maken och bröderna finns i Tyskland. De tror att de hann komma innan de nya Brysselbesluten trädde i kraft men de är inte säkra. Efter två dygn under de gråa filtar, sex personer på lika många kvadratmeter, är inget säkert längre.
 
Det här är människor som har flytt från samma terror som nu drabbar europeiska städer. Vad är det som säger att beslutsamheten att tillsammans bekämpa terroristerna inte ska gälla även dem. Varför når inte statsöverhuvudenas solidaritet fram till flyktingbåtarnas stränder? Hur kan samma politiker som nu sida vid sida demonstrerar mot terrorn inte stå sida vid sida när det gäller att ta emot människor på flykt undan terrorn?
 
Mänskliga rättigheter är under attack, var Amnesty Internationals kommentar när de la fram sin årliga rapport för någon vecka sedan. När regeringar stänger gränserna för flyktingar med hänvisning till den egna säkerheten undergrävs fundamentet i det demokratiska samhället. Precis som vid terrorattackerna. Ser vi inte det sambandet bäddar vi för nya nationalistiska framgångar.