Debatt: Utvisningshotade Samira: Sluta blunda för Irans människorättsbrott

Att Iran är öppnare mot omvärlden behöver inte alls betyda att landets befolkning får bättre villkor, skriver asylsökande Samira Motazedy, som riskerar att avrättas om hon skickas tillbaka till Iran.

Utrikesminister Carl Bildt påstod, efter sin resa till Iran i februari, att de flesta som avrättas i landet är dömda knarksmugglare. Att det inte stämmer är en sak, men det säger något om det verkliga syftet med sanktionerna när ett försök att öppna dörren för utökade affärsrelationer mellan Sverige och Iran inleds på det sättet.

Irans konstitution ger den högsta andliga ledaren, Ayatollah Khamenei, rätt att ändra grundlagen utifrån sina behov. Varje reform­rörelse kan av teokratin stämplas som ogudaktig och slås ned på de mest brutala sätt. Ett nytt rekord i avrättningar – 300 stycken – uppnåddes under president Hassan Rouhanis första hundra dagar vid makten. Det är ett felslut att tyda regimens förändrade utrikespolitik som ett löfte om samhälleliga reformer. Att den iranska regimen har en tillfälligt välvillig inställning till Europa handlar enbart om att förhandla bort de ekonomiska sanktioner som pressar regimen. Sanktionerna utgör inga påtryckningar för mänskliga rättigheter i Iran, och kommer aldrig att göra det. De påverkar inte samhällets toppskikt, men drabbar folket hårt och direkt.

När Rouhanis regim nu tvingas gå kärnvapenöverenskommelsen till mötes talar Irans affärspartners, däribland Sverige, välvilligt om en ”religiös demokrati”. Detta är en uppenbar lögn. Rouhani sa, i ett tal på Fajr-festivalen i februari, att ”konstnärer och filmskapare givetvis kan, och ska, visa oss verkligheten – men bara dess ljusa sidor”. Konstnärer förväntas komplimentera regimen. De arbetare, journalister, studenter och konstnärer som kritiserar den befinner sig antingen redan i fängelse, eller kommer snart att göra det.

Liksom alla presidenter före honom sitter Rouhani vid makten för att han godkänts av Väktarrådet, som arbetar direkt under Khamenei. Han sitter vid makten för att han är den som kan förhandla med västvärlden. Ayatollah Khamenei håller i spakarna – förändringar är inte möjliga i denna regim.

Reformer kan genomföras i länder där det är möjligt att förändra grundlagen. Inte i Iran, där den högsta andlige ledaren avgör samhällets öde med grundlagen i ryggen. Reformer är möjliga i ett land där de ledare som förespråkar förändring är en del av en progressiv rörelse. Inte i Iran, där de ledare som påstås vilja reformera tidigare innehaft toppositioner i den reaktionära regimen. I ett demokratiskt samhälle kan förändringar genomdrivas utan att mötas av oöverstigliga hinder. I ett samhälle som Iran kommer varje försök till samhällelig förändring resultera i djupare motsättningar mellan olika samhällsklasser. En sådan situation är en revolutionär situation.

Strax efter sitt tillträde vid makten deklarerade Rouhani: ”Vi kommer att underlätta för dem som är redo att återvända till Iran, alla kan göra bot.” Ekonomidoktoranden Hamid Babayi reste nyss från Belgien till Iran för att tillbringa tio dagar där med sin fru. Vid avresan försökte underrättelsetjänsten värva honom för att arbeta som spion bland iranier i Belgien. Han vägrade och regimen dömde honom, i en rättegång som varade i fem minuter, till tio års fängelse för spionage för andra länders räkning.

Genom att porträttera den iranska regimen som rättmätig och rationell, och genom att deportera flyktingar tillbaka till Iran, rättfärdigar Carl Bildt och regeringen en allians mellan Sverige och regimen i Iran. Fortsätter europeiska länder att blunda för kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Iran, och deportera politiska flyktingar dit, kommer de iranska fängelserna snart vara fulla av fångar, och avrättningssiffrorna nå nya rekordnivåer.