Kritiken mot TTIP har vuxit sig allt starkare på senare tid. Samtidigt är problematiken kring avtalet betydligt mer grundläggande än vad som ofta framkommer i debatten, skriver Dick Moberg och Li Eriksdotter.

Det är glädjande att man i Sverige nu har fått upp ögonen för och börjat kritisera det transatlantiska frihandelsavtalet TTIP som är under förhandling mellan EU och USA. Mest kritik har det planerade investeringsskyddet, den så kallade tvistlösningsmekanismen ISDS, väckt. Till och med LO, TCO och Saco – som annars antagit en märkligt positiv inställning till avtalet – har i sitt policy­dokument kring TTIP betonat att de inte vill se en sådan mekanism inkluderad i avtalet.

Det är inte så märkligt – mekanismen är uppenbart problematisk. Den tillåter företag att stämma länder på mångmiljonbelopp om de senare fattar demokratiska beslut som hotar företagens vinstintressen. Det är till exempel ett sådant investeringsskydd som tillåtit Vattenfall att stämma den tyska staten på 3,7 miljarder euro för ett beslut om att avveckla kärnkraften. Men vi menar att det är viktigt att förstå att ISDS i själva verket bara är ett koncentrat av den antidemokratiska ideologi som genomsyrar hela avtalet.

TTIP:s förespråkare brukar beskriva avtalet som ett frihandelsavtal – en mer adekvat benämning är avregleringsavtal (eller som Natos före detta generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har kallat det: ”ett ekonomiskt NATO”). Traditionella handelsavtal brukar främst innebära avskaffandet eller minskningen av tullar och tariffer. Avsikten med TTIP är förvisso att avskaffa och minska samtliga tullar och tariffer, men främst handlar det om ”harmonisering” av de båda parternas nuvarande och framtida regleringar kring ”inklusive, men inte begränsat till, fordon, kemikalier, läkemedel och andra hälsoindustrier, informations- och kommunikationsteknik samt finansiella tjänster”.

Harmoniseringen är tänkt att upprätthållas genom ett regulatoriskt samarbete mellan parterna som bland annat kommer att innefatta ett permanent samarbetsråd med uppgift att utifrån handelspåverkan utvärdera nya lagförslag. Det är här den mest grundläggande problematiken börjar framträda. Det vill säga en bakomliggande uppfattning om att vilken lagstiftning som är rimlig, vad som ska anses vara en ”nödvändig reglering”, inte är frågor som ska avgöras av demokratiskt valda församlingar, utan istället beslutas bakom stängda dörrar av teknokrater mot bakgrund av påverkan på den transatlantiska handeln. Om den här harmoniseringen realiseras riskerar den med andra ord att bli minst lika problematisk som en ISDS-klausul.

Vidare får man inte glömma att underlaget för avtalets tänkta utformning i första hand tagits fram i samarbete med företag och andra representanter för näringslivet. I september förra året publicerade CEO (Corporate Europe Observatory) en lista över 130 möten som kommissionen hållit med ”stakeholders” inför avtalsförhandlingarna, varav 119 stycken, det vill säga hela 93 procent, visade sig ha varit med storföretag och deras lobbygrupper. Allt detta talar sitt tydliga språk.

TTIP-debatten får inte fastna i en diskussion om ISDS vara eller inte vara – avtalets problematik är betydligt mer grundläggande än så.