Debatt: Sverige sviker de mest utsatta

Sedan 2012 har antalet ensamkommande barn och ungdomar från Nordafrika, då främst Marocko, ökat markant. Även om denna grupp är liten till antalet, jämfört med exempelvis ensamkommande från Afghanistan, hamnar dessa unga i en extremt utsatt situation. Detta beror på att de försätts i ett obegripligt juridiskt vakuum där de inte ges möjlighet att stanna i Sverige men inte heller kan åka tillbaka till Marocko. De är oönskade – överallt. 

Hur kan det ha blivit så här? De allra flesta saknar asylskäl och får därför inte stanna i Sverige. För att kunna återvända till Marocko krävs att de har giltiga id-handlingar för att visa att de är marockanska medborgare. Barnen som kommer till Sverige har i regel med sig ett tragiskt livsöde i bagaget, där de i alltför unga år blivit övergivna och utkastade på gatan. Många finns inte med i några inhemska system och saknar id-handlingar. Marockanska ambassaden är inte behjälplig i denna fråga – trots flera påtryckningar från Migrationsverket har ambassaden i Stockholm inte beviljat en enda resehandling för denna grupp. För ungdomarna innebär detta ett juridiskt vakuum på obestämd tid. 

I en rapport, som Barnrättsbyrån låtit ta fram, berättar flera medarbetare och chefer inom socialtjänsten, polisen och Migrationsverket om hur tilliten till myndigheter och vuxna är extremt låg hos denna grupp. Den enda erfarenhet de har av vuxenvärlden är svek och utnyttjande. De är vana att från tidig ålder klara sig själva. 

Den hjälp och stöd som Sverige erbjuder dessa barn utgår ifrån helt andra premisser och missar därför att göra hjälpen begriplig för barnen. Hjälpen tar inte hänsyn till barnens historia och den osäkra framtid de går till mötes. Samverkan mellan Migrationsverket och socialtjänst är många gånger obefintlig. Många väljer därför helt logiskt att avböja hjälp och avvika från boenden. Andra, lyckas ändå under en period tillgodogöra sig hjälpen.  

Men sen kommer en punkt då allt förändras. 18-årsdagen. Ensamkommande utan asylskäl som vågar ta till sig hjälpen från samhället, får sin trygghet ryckt ifrån sig dagen de fyller 18. Eftersom de flesta vid det laget har ett avvisningsbeslut på sig, erbjuds de en plats på en flyktingförläggning i väntan på att bli utvisade. Den kontakt de haft med skola, vänner och god man försvinner över en natt. Att befinna sig på en förläggning, utan sysselsättning på obestämd framtid, är för de flesta en outhärdlig tillvaro. För att återta makten över sitt liv återvänder många hellre därför till det sammanhang de känner till sedan tidigare. Till skillnad från Migrationsverkets insatser erbjuder ett liv på gatan en känsla sammanhang, begriplighet och gemenskap. Men till ett pris, i form av mänskligt lidande: våld, exploatering, droger och kriminalitet. 

Rapporteringen kring gruppen marockanska ungdomar har till stor del handlat om deras ovilja att anpassa sig och ta till sig hjälp. Barnrättsbyråns erfarenhet är att dessa ungdomar, precis som alla andra, drömmer om en trygg framtid med utbildning, arbete och familj. Kanske är det inte ungdomarna och deras motvilja till att ta emot hjälp som är problemet. Kanske är det själva hjälpen som är problemet. Kanske är den inte … till hjälp?

När samhället och vuxna i ungdomarnas omgivning inte kan erbjuda något hopp om en meningsfull framtid finns det två alternativ. Ge upp. Eller ta kontroll över sitt eget liv med de verktyg som finns till hands. De verktyg och insatser som samhället hittills tillhandahåller och testat för målgruppen marockanska ungdomar som fått avslag fungerar inte. Konsekvenserna av att hjälpen faktiskt inte hjälper är mycket allvarliga, både för ungdomarna och samhället i stort i form av mänskligt lidande, missbruk och kriminalitet. 

Vad som än händer mellan Marocko och Sverige och eventuella avtal framåt kommer vi att ha barn och ungdomar som lever på våra gator inom den närmsta framtiden. Då har vi också ett ansvar för dem. 

Barnrättsbyråns bedömning är att vår lagstiftning ger oss all möjlighet att ta det ansvaret. Det kräver att myndigheterna förändrar sitt synsätt och gör andra tolkningar, för att hindra att fler barn och ungdomar slås ut och hamnar i ett liv på gatan där de begår brott och tar droger – bara för att kunna överleva. Allt annat vore en skam för Sverige. 

Här är Barnrättsbyråns förslag till åtgärder för gruppen ensamkommande utan asylskäl:

Begriplighet och samverkan. 
Det juridiska vakuumet måste göras begripligt för barnen och ungdomarna. Här behöver socialtjänst och Migrationsverket samverka och ta ansvar för vakuumets konsekvenser.

Håll i ungdomarna även efter 18-årsdagen. 
För barn som får avslag på sin asylansökan och där verkställighet inte är realistisk inom en överskådlig framtid bör placering, skolgång och andra stödinsatser fortgå även efter 18-årsdagen. 

Nya mer flexibla boendeformer. 
För ungdomar som redan lever på gatan: erbjud tak över huvudet och andra basala insatser som utgår från ungdomarnas egna idéer, önskningar och styrkor.

Meningsfull sysselsättning – erbjud vettiga alternativ till ett liv på gatan. 
Daglig verksamhet med möjlighet till tillitsfulla relationer till vuxna och meningsfull sysselsättning, såsom praktik och utbildning. 

Få ett slut på det juridiska vakuumet. 
När verkställighet inte är möjlig – bevilja barn och ungdomar permanent eller tillfälligt uppehållstillstånd utifrån 12 kapitlet 18 § utlänningslagen. 

Elin Wernquist
Generalsekreterare, Barnrättsbyrån
Babak Behdjou
Jurist, Barnrättsbyrån