Debatt: Se tiggande romer som människor

”Tiggeriet måste stoppas”, kräver nu politiker från olika partier. Det kan ge intryck av en framväxande enighet om vår hållning till dessa besökare från Rumänien och Bulgarien. Men så är det inte. I själva verkat är opinionen i Sverige djupt polariserad i just denna fråga. Frivilliga organisationer och grupper försvarar romernas mänskliga rättigheter.

Det är skillnad mellan att tackla orsakerna till dessa människors misär och utanförskap och att rikta åtgärder mot dem i syfte att vi ska slippa se dem. En helt avgörande skillnad – om moral och människosyn.

De som propagerar för förbud eller andra repressiva åtgärder talar om ett samband mellan tiggandet och kriminalitet. De är inte bekymrade över den mängd av brutala hatbrott som besökarna utsatts för av lokala extremister. De försöker i stället stämpla de som tigger som kriminella.  

Sverigedemokraterna var först ut med krav på förbud mot ”det organiserade tiggeriet”. I valstugorna förra året förklarades det försåtliga budskapet mer konkret: de som tiggde påstods vara kopplade till den organiserade brottsligheten. Partiets förnyade kampanj vilar på samma försåtliga grund.

Tyvärr har moderaternas Beatrice Ask använt en snarlik formulering och krävt åtgärder mot själva ”organiserandet” av tiggandet. Igen, intrycket var att hon antydde att de som tiggde, frivilligt eller ofrivilligt, var kopplade till den organiserade brottsligheten. Att den egentliga organiseringen av besöken här, inklusive tiggandet, i de allra flesta fall gjordes helt lagligt inom familjerna, det försvann i hennes plädering.

Talet om ”organisering” har nu följts av en annan slogan med samma måltavla: ”Alla måste följa lagen”. Denna truism riktas mot de tiggande besökare som övernattar på olämpliga ställen – i provisoriska kojor i någon skogsdunge, under någon vägbro eller i en skrotbil eller enkel husvagn som inte kan långtidsparkeras. Bilden är att de skräpar ned på ett sätt som inga andra skulle tillåtas göra.

Ilskan över dessa olagliga boenden har vuxit och därmed kravet på snabbare, effektivare avhysningar. Nuvarande justitieministern Morgan Johansson utlovade nyligen en utredning om hur själva beslutsprocessen för sådana vräkningar ska kunna förenklas och redan – innan något beslut om ändrade regler tagits - kommer nu rapporter om hur kronofogdemyndigheten i Stockholmsområdet ”förenklat” ingripandena.

Förkortade varsel, ingen information om möjlighet att överklaga, liten tid för de utpekade att själva hinna packa och dra vidare. I ett fall nyligen försvann insulin och annan livsviktig medicin under vräkningarna.

Självfallet måste det finnas möjlighet att hindra människor att slå läger varsomhelst. De som övernattar i dessa provisoriska boenden hoppas på lagliga alternativ. Sådana har faktiskt också organiserats i en rad kommuner i landet, med hjälp av frivilligorganisationer. Men i Stockholmsregionen har sådana härbärgen inte räckt till eller hämmats av begränsande regler om antalet övernattningar.

Den egentliga frågan handlar om huruvida samhället ska erbjuda lagliga alternativ där besökare ska kunna parkera en husvagn, resa ett tält eller få tillgång till ett tillfälligt ”tak över huvudet”. Det är ett krav som reses av en rad kyrkliga och andra frivilligorganisationer med humanitär inriktning.

Respekten för mänskliga rättigheter skulle kräva att inga avhysningar genomförs utan ett rimligt alternativ för boendet, om än av tillfällig karaktär. Att detta inte ses som en självklarhet beror uppenbart på den dolda föreställningen om att varje medmänskligt, positivt steg bara skulle uppmuntra fler romer och andra fattiga besökare att ta sig hit från vissa EU-länder. I de slutna rummen, även inom de demokratiska partierna, viskas det om risken för en massinvasion.

Vi som relaterat till besökarna och som rest i deras hemländer har en annan bild. Det är situationen där hemma som är den helt avgörande faktorn bakom de desperata besöken i andra länder. Att fler kommit just hit de senaste åren hänger samman med den ekonomiska krisen i södra Europa och på de stängda dörrarna i vissa andra länder.

Det är förstås positivt att vi reagerar när vi konfronteras med den avgrundsdjupa misären, att vi inser klyftan mellan oss och dem. Frågan är bara om vi kan hantera vår reaktion med full respekt för den människa som kommit på besök. Eller om vi gömmer oss bakom klichéer om att vi skulle förnedra dem genom att möta dem med medmänsklig genorisitet. 

Det kommer att ta viss tid innan resultat kommer av de reformer som nu – också med EU:s hjälp – äntligen diskuteras i hemländerna. Vad som krävs av oss är att stödja de försöken, att faktiskt se besökarna som medmänniskor och att visa ett mått av tålamod. Klarar vi det?