Debatt: SD-kampanjen kan inte utgöra hets mot folkgrupp

Läs också: Jurist:SD-kampanj gränsar till hets mot folkgrupp

Ett ovillkorligt kriterium för att ett uttalande ska kunna klassas som hets mot folkgrupp enligt gällande rätt, är att det ”uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”, som det står i lagtexten (16 kap. 8 § brottsbalken).

Den missaktning som uttrycks måste alltså anspela på egenskaper hos gruppen som man menar har samröre med hudfärg, ursprung etcetera. Gruppen måste dock inte vara uttryckligen nämnd, utan det räcker med öknamn som ”svartskallar” eller ”kulturberikare”.

Ett lokalparti i Östergötland spred under valrörelsen 2014 klistermärken med texten ”Inga tiggare på våra gator!”. Justitiekanslern, dit klistermärkena anmälts, konstaterade att ”det framstår som klart att det i anmälan citerade uttalandena inte innefattar något som kan bedömas som hets mot folkgrupp eller något annat tryckfrihetsbrott” (JK:s beslut 2014-06-13, dnr. 4229-14-30).

För att uttalanden om tiggare – i vilka det inte anspelas på att tiggarna är romer – ska vara straffbara, krävs alltså inte bara nya tolkningar av lagen, utan en helt ny lag.

Kianzad citerar Högsta domstolen: ”Rasistiska yttranden kan föranleda straffansvar även om de inte riktar sig mot någon viss eller vissa personer”. Detta uttalande, från fallet NJA 1999 s. 702, måste ses i sitt sammanhang. Rasistiska yttranden mot enskilda personer förbjuds genom ärekränkningsbrotten, konstaterar HD, medan bestämmelsen om hets mot folkgrupp förbjuder uttalanden om hela folkgrupper. Mer än så menar inte HD i 1999 års fall.

HD menar definitivt inte att ”rasistiska yttranden” kan vara straffbara även om de inte riktar sig mot någon av lagen skyddad grupp.
Kianzad citerar återigen Högsta domstolen (utan att ange det): det föreligger ”en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor” (NJA 2005 s. 805, NJA 2006 s. 467).

När Europadomstolen uttalade det som HD citerar bedömde domstolen om det var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle att inskränka yttrandefriheten för att skydda föremål för religiös vördnad.

Med det citerade resonemanget ansåg domstolen att den österrikiska lag, som var föremål för diskussion, var en tillåten inskränkning i yttrandefriheten (se dom 20 september 1994 i målet OttoPreminger-Institut mot Österrike). Europadomstolens uttalande ålägger alltså inte medborgarna i Europarådets stater några plikter att avhålla sig från vissa yttranden. Detta har Mårten Schultz belyst i ett inlägg på sin blogg.

Kianzad skriver sedan att det inte är politik ”att kräva att Sverige ska uppfylla sin egen grundlag och internationella konventionsåtaganden”. Han påstår även att regeringsformen ”förbjuder rasistiska organisationer som hetsar mot folkgrupper”. Det sistnämnda är felaktigt och vittnar om djup okunskap om hur grundlagen ska läsas.

Av den bestämmelse som Kianzad citerar (2 kap. 24 § regeringsformen) framgår att föreningsfriheten ”får begränsas” när det gäller sammanslutningar
vilkas verksamhet ”innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”.

Grundlagen håller möjligheten för en sådan begränsning öppen, men idag finns inte någon sådan begränsning (vissa skäl för detta kan läsas bl.a. i konstitutionsutskottets betänkande KU 2002/03:26).

Robin Enander och Martin Tunström.

Ordförande respektive vice ordförande för den ideella föreningen Juridikfronten vars granskande arbete möjliggjort fällande, lagakraftvunna domar omfattande sammanlagt 56 brott mot bestämmelsen om hets mot folkgrupp.