Debatt: Samhället bygger ett fängelse runt oss dövblinda

Vi håller på att förblöda, vi som har dövblindhet. Vart vi än vänder oss i dag så möts vi av oförståelse och begränsningar. Beslutsfattare rycker ifrån oss de insatser som vi behöver och begränsar våra möjligheter att få vara en del av allt annat.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

På något sätt så dödar man oss. Kanske inte med en kniv i hjärtat eller med en pistol mot tinningen, men på ett själsligt sätt. Beslutsfattare, politiker och tjänstemän väljer att inte förstå, att inte ens vilja förstå vikten av det stöd vi behöver. Vi som är i sista ledet, vi som lever med dövblindheten, får alltid ta konsekvenserna av detta.

När vi inte får komma ut, vara en del av samhället, eller ens få möjligheten att utvecklas, ja, då dör vi. Livslusten försvinner där mellan de fyra väggar som samhället bygger runt oss. Jag står i en pöl av mitt blod som rinner från de sår jag får av bemötandet, striderna och kamperna för mina rättigheter.

Det finns historier från förr om hur man låste in personer med dövblindhet i källare med jordgolv. Där fick de sitta, undangömda från samhället som inte ville ha dem, och räkna sina minuter av sitt liv. På något sätt så ser jag att källaren med jordgolv har bytts ut mot en liten etta med plastmatta och rinnande vatten från en kran. Annars är dessa fyra väggar i dag precis samma fängelse som den där källaren var då.

Forskning visar på att hur man mår inombords också påverkar hur vi mår fysiskt och hur länge vi lever. Personer som är olyckliga och deprimerade lever också kortare liv och blir därmed också sjukare. Detta är fakta och finns att läsa om med några enkla klick på internet.

Men gå en promenad då, umgås med människor som gör dig glad då, tänker du kanske. Sträva efter mål i livet, hitta på nya utmaningar och utvecklas. Men det är ju just det som man stoppar genom att inte se till att vi också får vara en del av samhället. Att ta bort personlig assistans, ledsagning, stöd med barnen eller möjligheten till att få använda dövblindtolk är precis som att trycka in kniven i hjärtat. Att göra det svårt eller omöjligt att få dessa insatser, att bygga hinder åt personerna som behöver hjälpen, är som att trycka in avtryckaren på pistolen.

Enda skillnaden är att man inte dör direkt, utan att man förblöder till döds.

Många som jag pratar med om detta, personer som inte har dövblindhet, upplever en stor hopplöshet i ämnet. ”Man kan som vanlig person ändå inte göra något” är en vanlig mening jag får höra. Men jag ser det inte så. Jag ser att vi alla människor i detta land har ett ansvar att se till att alla är en del av samhället och har det bra. Ser du en familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare lida så kan du påverka. Du kan säga ifrån att det inte är okej på många sätt. Dela en artikel på sociala medier, skriv ett mejl till en politiker, skriv ett brev till en tjänsteman, ställ dig på ett torg och vråla. Påminn alla andra att ingen är skyddad från livets överraskningar och vem som helst kan hamna i den sits som jag hamnat i. Påminn de folkvalda om att det är du som avgör vem som sitter där och styr skutan, att det är dina förvärvade pengar som de förvaltar och styr över.

Till dess, om den dagen av rättvisa kommer, så kämpar jag och många andra på att stoppa blödningen. Omgivning, vänner och familj som gör sitt bästa för att hindra den där pölen att bli större. Kämpar på för att stoppa varje droppe.

Innan tiden rinner ut.