En grundpelare i vårt demokratiska samhälle är uppfattningen att vi bör se det mänskliga i varje individ, ta hänsyn till och sätta värde på skillnaderna samt behandla andra med den respekt som vi vill att de ska visa oss. Dessa värderingar utsätts emellertid just nu för hårdare angrepp än på länge.

Även om Österrike klarade sig undan med en hårsmån i presidentvalet nyligen talar ledare för andra europeiska länder – exempelvis Victor Orban i Ungern och Jarosław Kaczyński i Polen – öppet om att bygga upp en ”illiberal” demokrati, utan en nödvändig övervakning av den verkställande makten och utan skydd för mänskliga rättigheter. I land efter land i Europa sprider nu extremhögern och till och med etablerade politiska partier intolerans, främlingsfientlighet, nativism och skrämselpropaganda.

Och samma problem finns även på andra håll. Amerikanska demagoger flyttar fram sina politiska positioner genom att vädja till våra sämsta sidor. Kina och Ryssland är anhängare av auktoritära metoder framför demokratiska, och afrikanska ledare ifrågasätter den internationella rättsskipningen. I hela världen försöker de styrande förhindra att medborgarna går samman för att göra sina röster hörda. Det kanske mest dramatiska exemplet är den syriska regeringen, som har åsidosatt Genèvekonventionen och bedriver ett krig där man med avsikt attackerar civilbefolkningen i områden som kontrolleras av oppositionen.

Men det är ändå Europa som i många stycken befinner sig i stormens centrum. Här växer islamofobin, hela samhällsgrupper smutskastas och marginaliseras, flyktingar betraktas som onda varelser och det görs farliga försök att vrida klockorna tillbaka till en tid då man anser att samhället var mer enhetligt och de kulturella skillnaderna mindre.

En viktig orsak till dessa trender är olika former av otrygghet: ekonomisk otrygghet eftersom många människor känner att de hamnar på efterkälken, fysisk otrygghet eftersom människor riskerar att bli slumpmässiga terroroffer om de unnar sig en utekväll eller en semesterresa, och kulturell otrygghet när innebörden av att vara till exempel fransman, tysk eller svensk inte längre är lika enkel att definiera.

I tider med en sådan otrygghet finns det en tendens att barrikadera sig, att söka skydd hos dem som verkar vara mest lika oss själva, att stänga dörrarna för andra och att skylla våra problem och besvikelser på dem. Det är denna instinkt som ger hatet en plattform varifrån det kan växa.

Men de här trenderna är inte omöjliga att vända och vår roll behöver inte nödvändigtvis vara den bekymrade åskådarens. Eftersom denna utveckling mot mer hat, uteslutning och intolerans är ett hot mot våra samhällens grundpelare har vi alla en skyldighet att ta avstånd från den och göra vad vi kan för att motverka den.

Man kan invända att detta är lättare sagt än gjort. Det handlar om mäktiga rörelser. Hur kan då en enskild individ påverka dem?

Om vi alla drar vårt strå till stacken blir uppgiften dock inte fullt så omöjlig som den kan verka. För det första måste vi göra upp med de myter och vrångbilder som ofta underblåser intoleransen. Har de någonsin löst några problem i stället för att förvärra dem?

Ta till exempel den aktuella debatten om invandrare och minoriteter i Europa, i synnerhet muslimerna. De flesta europeiska stater har under flera decennier misslyckats med att integrera dessa invånare. De har begränsade möjligheter att arbeta och studera, de diskrimineras av polisen och känner sig inte riktigt accepterade av samhället. De flesta invånarna gör sitt bästa med tanke på omständigheterna, men en liten minoritet radikaliseras och tar till våld. Detta är ett allvarligt problem, men är islamofobi verkligen lösningen? Dessa grupper är nu en del av det europeiska samhället. Om vi inte gör det möjligt för dessa människor att bygga upp meningsfulla liv, om vi fortsätter att grusa deras förhoppningar och om vi inte välkomnar deras många bidrag kommer deras utanförskap och förtvivlan bara att växa.

Ett annat exempel är terrorismen. Det är sant att terrorhotet i Europa i dag främst kan härledas till andra och tredje generationens muslimska invandrare. Om en strategi mot terrorism ska bli framgångrik måste den rikta sig till dem som har störst möjlighet att få höra talas om en planerad attack innan den genomförs – terroristernas familjer, grannar och vänner, vilka ofta också är muslimer. Vi vill att de ska känna sig som en del av lösningen, inte som en del av problemet. Vi vill att de ska känna sig bekväma med att anmäla misstänkta aktiviteter till polisen. Men islamofobi verkar i motsatt riktning: människor som inte känner att de kan lita på polisen och som riskerar att själva bli misstänkliggjorda polisanmäler inte.

Vi kan också titta på flyktingfrågan. Många av de desperata människor som flyr från Assads tunnbomber och Islamiska Statens grymheter söker en fristad i Europa. Ingen av oss vill ha kaos vid Europas gränser, men vi bör uppmana de europeiska regeringarna att hjälpa dessa människor genom att visa en sådan generositet att de kan utbilda sina barn och försörja sina familjer i de första länder de har tagit sin tillflykt till – Turkiet, Libanon och Jordanien. Och när det gäller dem som ändå vill ta sig till Europa bör vi kräva att många fler tas emot direkt från dessa första tillflyktsländer, utan att först tvingas göra en farlig båtresa över Medelhavet.

Alla kanske inte låter sig övertygas av de här argumenten, men det finns många fler som kan anföras mot hatets och intoleransens förespråkare. Det viktiga är att inte utgå ifrån att ökad intolerans är någonting oundvikligt och att hat är en naturlig följd av svåra tider. Dessa strömningar kan bara florera om de inte ifrågasätts. Vi måste alla göra vårt bästa för att stoppa dem.

Då uppstår emellertid frågan hur man kan göra sig hörd. Börja med att tänka på hur du beter dig. Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad. Var ett föredöme för andra. Positiva exempel kan smitta av sig. De säger mer än ord.

Prata sedan med dina vänner, din familj och dina bekanta. Ju fler diskussioner desto bättre. Populister säger gärna att de talar för allmänheten, att det är de som är folkets verkliga röst och att de slår vakt om nationella värderingar inför hotet utifrån. Det är viktigt att de som inte håller med säger ifrån: ”Nej, dessa människor för inte min talan”.

I dag är det dessutom lättare att delta i den allmänna debatten om Europas framtid än förr i världen. Facebook, Twitter och flera andra sociala medier har under mindre än ett decennium gjort mycket för att demokratisera tillgången till den allmänna debatten. Vi är inte längre beroende av svårtillgängliga traditionella medier för att kunna göra oss hörda. Vi kan alla kasta oss in i det offentliga samtalet från våra datorer eller mobiler. Vi bör ta tillfället i akt att greppa denna megafon.

Kom ihåg att alla politiska rörelser uppstår lokalt. Alla gemenskaper börjar med en vänkrets. Se till att kommentera de senaste attackerna mot våra värderingar när du pratar med familj och vänner eller gör inlägg på nätet. Slå hål på myterna med fakta. Hitta sätt att föra konversationen framåt. I början kanske det känns obekvämt att prata om de här ämnena, men du blir mer hemmastadd och dina åsikter får större tyngd ju mer du deltar i samtalet. Även om vi börjar med bara ett fåtal människor uppstår det ringar på vattnet. Och om vi alla hjälper till kan ringarna bli till vågor som växer sig högre och högre.

Om vi vill att världen ska byggas med mänskliga rättigheter som grund kan vi inte ta dessa rättigheter för givna. Det finns ett trängande behov av att vi alla rycker ut till deras försvar. Och då menar jag verkligen oss alla.