Debatt: Regeringen går rasisternas ärenden

Vad kommer vi minnas från Stefan Löfvéns tid vid makten? Vi kommer minnas hösten 2015. Vi kommer att minnas den politiska helomvändningen under ledning av en rödgrön regering. Då Sverige bestämde sig för att lägga sig på EU:s miniminivå för asylrätten och bli sämst i klassen. Vi kommer minnas en tid när Sverige påstods vara i behov av andrum – och vilka förödande konsekvenser det fick för alla som drabbades, och kommer att bli drabbade, av lagförslagen som den här regeringen driver.

Att få förtroendet att regera är att få förtroendet att leda, att staka ut vägen framåt och att sätta den politiska agendan. Det är att formulera visioner och det gemensamma språket som beskriver dessa. Allianspartierna var skickliga på detta. Med begrepp som bidragsberoende och arbetslinjen blev det helt plötsligt rimligt att till exempel utförsäkra svårt sjuka människor. Systemen förändrades på ett sätt som fick förödande konsekvenser för de drabbade.

Regeringen väljer konsekvent att frånsäga sig ansvaret för den politiska utvecklingen. Socialtjänsten var i kris innan flyktingar började söka sig till Sverige, precis som det var kris i boendefrågan långt innan det stigande antalet asylsökande. Och att förlägga ansvaret på ”främlingar” är något vi känner igen. Historiskt sett vet vi vad det innebär när en grupp pekas ut som ansvariga för det politiska etablissemangets tillkortakommanden. Allra mest sårbara i hela flyktingprocessen är kvinnor och barn.

Undergrävandet av asylrätten får långtgående konsekvenser, långt bortom att bara handla om de som för tillfället söker sig till Sverige. Det förändrar hela samtalet. Vad vi har bevittnat under de senaste månaderna är en dramatisk förändring i debatten. Regeringen har anammat Sverigedemokraternas retorik rakt av.

När vi beskriver det aktuella läget i Sverige i termer av systemkollaps får det ringar på vattnet. Gränserna förflyttas. Vi har sett det under hösten i form av bränder på asylboenden, terrorattentatet i Trollhättan och i det successivt ökade stödet för Sverigedemokraterna.

Debatten påverkar inte bara nyanlända flyktingar, utan alla rasifierade som lever i Sverige. Den kommer leva kvar och få konsekvenser in på bara skinnet för stora delar av vår befolkning. Det är också ett hån mot alla organisationer, aktivister och vardagshjältar som under alla år kämpat för en bättre flyktingpolitik eller som just nu jobbar dag och natt för ett värdigt flyktingmottagande runt om i landet.

Hur blev det logiskt att Sveriges statsminister talar om mänskliga rättigheter som någon form av transaktion? ”Man gör sin plikt, man anstränger sig – och då får man sina rättigheter”, sa Stefan Löfvén nyligen. Detta synsätt där människans rättigheter är villkorade till hennes produktivitet är inte bara omänskligt, utan också det kapitalistiska systemets fundament. Det blir även rimligt att använda lagstiftningen på ett sätt som ökar andelen papperslösa; en underklass utan rättigheter på en oreglerad arbetsmarknad.

Vad vi ser är inte bara en regering som saknar politiska visioner, utan också en regering som är beredd att köpslå om människors grundläggande rättigheter. En regering som går rasisternas ärenden. Det kommer vi minnas – och vi glömmer inte.

I varje fönster hänger det nu en julstjärna till minne av ett barns födelse. Ett barn som det inte fanns någon plats för och som fick födas i ett stall. För Feministiskt initiativ får det ljuset symbolisera hopp. Hoppet vi sätter till alla krafter som outtröttligt fortsätter kämpa för alla barn som befinner sig på flykt. Som säger ”Vi hjälper på plats. Och platsen är Sverige.” Det har varit en mörk politisk höst. Men det kommer att ljusna. Därför blir vårt julbudskap i år ”Tomten finns inte. Men det gör alla de människor som nu flyr för sina liv.”