Debatt: Regeringen dansar runt ett förbud för diktaturaffärer

Sverige borde införa ett förbud mot vapenexport till diktaturer. Det svarade fyra av fem svenskar i en opinionsundersökning utförd av Amnesty International 2014. Ett förbud är också en förutsättning för en trovärdig svensk utrikespolitik. Om Sverige ska stå upp för demokrati kan vi inte samtidigt stärka diktaturer med vapen. Det bidrar till förtryck och – genom dyra, odemokratiska inköp – till fattigdom.

Regeringen håller just nu på att förhandla fram nya riktlinjer för vapenexporten. Ett demokratikriterium som sätter stopp för vapenexport till diktaturer borde vara en självklarhet. Men det är det uppenbarligen inte. Den senaste månaden har regeringspartierna dansat en semantisk dans runt ett förbud.

I ett kongressutlåtande i mars förklarade partiledningen att Socialdemokraterna inte vill att ”krigsmateriel för strid” exporteras till diktaturer. Den formuleringen håller inte. Den täcker inte det som kallas ”övrig krigsmateriel”, till exempel stridsledningssystem. Sådana produkter är inte harmlösa i diktaturers händer.
Enligt den ansedda militära tidningen IHS Jane’s Defence Weekly är Saabs stridsledningssystem Global Eye ”väldigt värdefullt” för Saudi­arabiens krigföring i Jemen, samma krigföring som enligt FN sannolikt har kantats av krigsbrott.

Ansvarig minister Morgan Johansson gick snabbt ut och förklarade att det rörde sig om ett misstag. Men problemen kvarstår. På sin partikongress i helgen vattnade Socialdemokraterna ur sitt tidigare åtagande att förhindra vapenexport till diktaturer. Och förra veckan rapporterade Sveriges Radio att regeringen har rört sig bort från den så kallade Kex-utredningens förslag på ett demokratikriterium. I stället för att grova demokratiska brister ska ”utgöra ett hinder” för export, som utredningen föreslog, står det enligt Ekot i regeringens utkast till nya riktlinjer att export ”inte bör” tillåtas när det finns sådana brister.

Den formuleringen håller inte heller. I dagens riktlinjer står det redan att export ”inte bör” tillåtas till länder där det förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Men det har uppenbarligen inte stoppat exporten. Bara förra året godkände Inspektionen för strategiska produkter (ISP) export till Förenade Arabemiraten för mer än 10 miljarder kronor. Yttrande- och mötesfriheten är kraftigt inskränkt i landet. I mars dömdes människorättsförsvararen Nasser bin Ghaith till tio års fängelse för sin fredliga aktivism. Innan domen utsattes han för misshandel och tvångsförsvinnande – och han är bara ett av många fall.

Om formuleringen i människo­rättskriteriet inte har stoppat vapenexporten till Förenade arabemiraten eller Saudiarabien finns det ingen anledning att tro att samma formulering kommer att göra det i ett demokratikriterium. Därför måste regeringspartierna lyssna på den breda opinionen mot vapenexport till diktaturer och föreslå ett riktigt förbud. Kex-utredningens förslag – att grova demokratiska brister ska vara ett ”hinder” för export – kan vara en bra utgångspunkt. Enligt Allan Widman, försvarspolitisk tales­person för Liberalerna, skulle det innebära ett förbud.

Men det är inte säkert. Hinder är inte nödvändigtvis oöverstigliga. Om de var det skulle häcklöpare aldrig komma i mål. Och på sitt sätt är kränkningar av mänskliga rättigheter ett hinder, om än ett lågt sådant, redan idag – och dem har vapenindustrin lätt kunnat hoppa över. Djävulen gömmer sig som bekant i detaljerna. Hinder måste betyda ovillkorligt hinder. Det är den subtila men viktiga semantiska punkten regeringen borde lägga sin energi på.

Det är läge för det nu. Sedan terrorattacken i fredags har många betonat hur Sverige kan bekämpa våld med demokrati och öppenhet. Ett skarpt demokratikriterium är en utmärkt möjlighet för regeringen att göra det och samtidigt visa att det inte bara är de demokratiska rättigheterna i Sverige som är värda att stå upp för. Det är därför dags för regeringspartierna att sluta valsa runt och en gång för alla sätta stopp för all krigsmaterielexport till diktaturer.