Debatt: President Mauricio Macri är ett hot mot demokratin i Argentina

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Gula ballonger, festmusik, familjehunden Balcarce i presidentens soffa. I samband med Mauricio Macris maktövertagande förutsåg ledande nationella och internationella medier en ”glädjens revolution” i Argentina, slutet på populistiska spänningar och en återvändo till den globala scenen under ledning av en demokratisk, post-ideologisk, borglig, liberal koalition. Mauricio Macris stora idol är Nelson Mandela, berättade han i ett reportage som Le Monde, The Guardian, La Stampa y El País gemensamt publicerade. De närvarande journalisterna tycktes bortse från uttalandets sarkasm.

Vi är forskare som sedan årtionden tillbaka har specialiserat oss på Argentinas historia och kultur. Vi är bestörta. Upprörda. Oroliga. Medan vi skriver dessa rader håller polisen fattiga barn i styr med hjälp av gummikulor. De gick in i ett slumområde i Buenos Aires där de mest utsatta var i färd med att förbereda ett av de få glädje­ämnen som livet erbjuder dem: repetitioner inför det stundande karnevalståget. Polisen avlossade skott urskillningslöst mot allt som rörde sig. Utan anledning. Utan orsak. För att sprida fruktan.

Sedan installationen av Mauricio Macri råder i Argentina ett klimat som människor inte upplevt sedan den senaste militärdiktaturens blodiga år. Genom att utnyttja parlamentets årliga sommaruppehåll och med bekämpningen av narkotikahandeln som förevändning har presidenten utlyst undantagstillstånd i hela landet – en åtgärd som ger militären möjlighet att ingripa i interna säkerhetsfrågor och även skjuta ner flygplan utan förvarning. Ingen kan längre gå ut utan identitetshandlingar. Inte ens Mexiko har gått lika långt i sin reaktion på det upplevda hotet från den organiserade brottsligheten. Detta sker trots att Buenos Aires, tillsammans med Montevideo, är Latinamerikas tryggaste huvudstad.

Genom dekret och i strid med sina konstitutionella befogenheter har president Mauricio Macri utsett två av sina vänner till domare i Högsta Domstolen och han har även upphävt den lag som begränsade monopoliseringen av medierna. Antalet godkända kanaler som styrs av en enda hand var inte ens så högt under militärdiktaturen. Samtidigt har kritiska journalister, eller de som helt enkelt inte är i linje med regeringens politik, avskedats från de statliga kanalerna. Privata företag, hotade av en förlust av statliga reklamintäkter, har följt efter. I samband med avskaffandet av beskattningen på jordbruksexporten och en kraftig devalvering av peson, som omfördelar tillgångarna till de välbärgade som förfogar över amerikanska dollar, har den argentinska staten genomlidit en våg av uppsägningar som nu uppgår till nästan 25 000 löntagare (ungefär detsamma i den privata sektorn). De flesta av de drabbade är människor av annan åsikt än den styrande regeringen.

De statliga stödfunktionerna för arbetet med de mänskliga rättigheterna har drabbats särskilt hårt. Hela avdelningar på flera ministerier och organisationer har stängts samtidigt som före detta tjänstemän, misstänkta för brott mot de mänskliga rättigheterna, har utsetts till statliga ämbeten. Presidenten har vägrat att ta emot människorättsorganisationer som Mödrarna och Mormödrarna på Plaza de Mayo. Kulturministeriet i staden Buenos Aires har, i linje med den nationella regeringen, påstått att antalet försvunna under den senaste diktaturen ”var en lögn som fabricerades vid förhandlingsbordet för att få subventioner”.

I detta klimat av utbredda hotelser, är polisiära övergrepp mot protester genomförda av fackförbund, arbetslösa, kvinnogrupper och ursprungsbefolkningsgrupper eller kriminaliseringen av den politiska oppositionen föga förvånande.

Kulmen (för tillfället) är fängslandet av Milagro Sala, ursprungsbefolkningsaktivist och ledamot i Parlasur (Mercosurs parlament). Hon greps efter att ha deltagit i ett fredligt protestmöte som organiserades för att begära en audiens med guvernören Gerardo ­Morales. ­Gerardo Morales, allierad med president Mauricio Macri, har förbjudit ursprungsbefolkningarnas bostadskooperativ och hotar att dra tillbaka all offentlig finansiering. Amnesty International, Europaparlamentet och Parlasur har lämnat officiella protester. De rättsliga myndigheterna i provinsen (styrda av president Mauricio Macri genom dekret) har svarat genom att skärpa villkoren för Salas internering, plundra hennes hem och fängsla andra aktivister.

Mauricio Macris regering är varken borglig eller postideologisk. Den är liberal enbart
för att den underkastar sig den transnationella finanssektorn. Den argentinska ”nya högern” påminner om de i Polen och Ungern: indragen pressfrihet, kooptering av rättsväsendet, förföljelse av oliktänkande och väpnat förtryck om någon vågar reagera. Mauricio Macri, en före detta ordförande i en stor fotbollsklubb med korrupta kopplingar till huliganernas maffiavärld samt arvtagare till ett imperium i finans- och mediabranschen, kan räkna med att tillmötesgående domare lägger rättsfallen – bland annat för korruption och illegal avlyssning – mot honom på is. Mauricio Macri är ingen Nelson Mandela. Han kan snarare liknas vid en sydamerikansk Silvio Berlusconi, en affärsman som älskar kreditbedömningar och avskyr demokrati.

På mindre än två månader har Mauricio Macris regering främjat ett av de största bakslagen vad gäller mänskliga rättigheter i Argentina sedan militärdiktaturen tog slut 1983. Det är inte en glädjens revolution utan rätt och slätt en gummikulerevolution. Kulor som riktas mot inget mindre än den demokratiska processen i Argentina och i hela regionen.

Inför totalitarismen är internationella påtryckningar ett av de få vapen som återstår. För demokratin och de mänskliga rättigheternas skull, för rätten till information och pressfrihetens skull, ber vi våra journalistkollegor, kulturarbetare, forskare inom samhällsvetenskap och naturvetenskap, att informera sina målgrupper om den antidemokratiska och repressiva riktning som Mauricio Macris Argentina rör sig i.

Gummikulerevolutionen är inte en revolution. Det är kulor. För tillfället av gummi.

Brigitte Adriaensen. Universiteit Nijmegen
Jens Andermann, Universität Zürich
Ben Bollig, University of Oxford
Geneviève Fabry, Université Catholique de Louvain
Liliana Ruth Feierstein, Humboldt Universität zu Berlin
Anna Forné, Göteborgs Universitet
John Kraniauskas, Birkbeck College, University of London
Emilia Perassi, Università degli Studi di Milano
Kathrin Sartingen. Universität Wien
Dardo Scavino, Université de Pau et des Pays de l’Adour