Debatt: Parisavtalet är en bluff

avtal

Världens ledare hyllar förstås avtalet. Den som går tillbaka i tidningsklippen kan se att de gjort samma sak efter varje möte i 20 år trots att utsläppen hela tiden har fortsatt att öka. Ibland har det jublats för att något beslutats, andra gånger för att processen fortsätter och inte havererar totalt.

Jag var på första mötet Cop1 i Berlin 1995 och kan konstatera att de bindande löften om nödvändiga utsläppsminskningar som vi väntade på då ännu inte har infriats. I Kyoto band industriländerna sig vid ett första steg, men nu står vi åter på ruta ett. I Parisavtalet finns inte en enda bindande text om år eller procentsatser för minskade utsläpp.

Alla som skrivit på avtal vet att det gäller att skrolla de allmänna fraserna och läsa det finstilta, det vill säga vad man verkligen lovat juridiskt. I denna mening är Parisavtalet en bluff. Det är en framgång att temperaturmålet 1,5 grader nämns i avtalet. Men detta mål står i bjärt kontrast mot den verkliga utvecklingen. De frivilliga löften som länderna gjort räcker enligt forskarna möjligen till att hejda temperaturökningen vid 3 grader, vilket innebär en katastrof.

Hur kan det då komma sig att Jordens Vänner är en av få röster i Sverige som är öppet kritiska? Varför hyllar Naturskyddsföreningen, WWF, Miljöpartiet, 350.org, med flera avtalet? Hur kan Johan Rockström, Vänsterpartiet, Svenska kyrkan, omställningsgrupper, ja till och med Fältbiologerna vara försiktigt positiva?

Det finns säkert olika skäl. Ett kan vara att förväntningarna skruvats ner så mycket att även fina mål ses som något positivt. Ett annat kan vara taktik; att falla in i hyllningskören för att sprida bilden att världens ledare nu verkligen vill ställa om. Möjligen med förhoppningen att det sedan skall bli svårare för dem att ta dåliga beslut?

Detta är en riskabel strategi. Den verkliga omställningen gynnas inte av ett ”hoppets bedrägeri”. Visst kan det finnas politiker som känner sig moraliskt förpliktigade av retoriken en tid, men de står snart åter inför raden av industrilobbyister och fossilkramare. Klimatet ersätts snart av flyktingpolitik, jobb, skatter, terroristbekämpning och så vidare i den mediala cirkusen. När löftena skall kollas om tre eller åtta år är det nya ledare som styr. Då kommer nya toppmöten och nya stolta tal. Ingen kommer då att förhålla sig till det som inte var juridiskt bindande.

Många rörelser har självklart berättat både vad som är bra och vad som är dåligt i Parisavtalet. Men ingresserna och rubrikerna har bidragit till den jubelsång som dominerat i media. Det försvårar för oss som vill ha en saklig diskussion.

Att stiga av bussen från Paris och tala med folk om hur tunt detta avtal är oerhört svårt. Man blir lätt utdefinierad som en pessimistisk gnällspik.

En kanske allvarligare sak är att miljödebatten i Sverige förblindas av en rädsla för konflikter, med undertexten att vi alla sitter i samma båt och att alla, både små och stora företag, fattiga och rika, unga och gamla kommer att komma med i båten bara de får mer insikt. Att klimatomställningen bara har vinnare. Det är inte sant. Det finns människor och företag idag som tjänar på det som ökar klimathoten, och de har starka lobbyorganisationer som gör allt för att stoppa omställningen. Det finns en generation som gynnats av fossilslöseriet och som kommer att vara borta när krisen förvärras. Det finns politiker som talar om klimatet i Paris men sedan åker hem och omedelbart tar nya beslut som förvärrar krisen.

Det är vår skyldighet att avslöja dessa även om det innebär konflikter. Jag tror att många människor blir förvirrade och desillusionerade av att ena dagen höra talet om att alla vill rädda klimatet och nästa dag upptäcka att utvecklingen ändå fortsätter åt fel håll. Bara genom att peka ut konflikterna och vilka som saboterar omställningen blir världen begriplig för fler. Bara så kan vi också förändra den.