Debatt: Onyanserad debatt om hatet mot judar

Varför ska vi jämföra lidande? Kan vi inte klara av att vara solidariska mot flera grupper samtidigt? undrar Mirjam Katzin, efter Uppdrag Gransknings program om antisemitism.

Att behålla nyanserna och klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt tycks för många svårt när ämnet är antisemitism. Onsdagskvällens Uppdrag Granskning upprör. Programmet visar hur antisemitism skapar en konstant rädsla hos Malmös judar och hur flathänt samhällsinstitutioner som polis och skola hanterar detta. Malmös styrande rödgröna majoritet arbetar, som kommunalrådet Hanna Thomé berättar i programmet, aktivt för att motverka rasism och hatbrott i Malmö. Att vänstern inte skulle ta antisemitismen på allvar är en orättvis beskyllning. Samtidigt finns det här mycket kvar att arbeta med för den antirasistiska rörelsen.

Judehat har funnits så länge det har funnits judar. Det tar sig många uttryck och finns i alla grupper: hos högern såväl som hos vänstern, i Vellinge liksom i Rosengård. Vi svenskar som utsätts för antisemitism blir ofta slagträn, oftare än vi får göra oss hörda själva. Islamofober utnyttjar oss för att legitimera sin islamofobi. SD fiskar röster med oss som bete, samtidigt som de samarbetar med uttalade antisemiter i EU-parlamentet eller själva strör antisemitiska trosatser runt sig. Självgoda liberaler använder oss i sin smutskastning av vänstern. Delar av vänstern kramar oss för att legitimera en Israelkritik som ibland går över gränsen. Israels ambassad använder oss i sitt informationskrig.

Den svenska antirasistiska analysen har utvecklats från en en-dimensionell ”rör inte min kompis”-diskurs, där det var enkelt att urskilja de onda och själv vara god, till en mer nyanserad förståelse där vi börjar se hur vi alla omedvetet kan upprätthålla rasistiska föreställningar och strukturer. Denna skarpa antirasistiska analys måste också inkorporera antisemitismen, så att vi ser och förstår de komplexa uttryck den kan ta sig.

Som i föreställningen att judar inte kan vara offer för rasism eftersom judar är välbeställda och sitter på maktpositioner – en felaktig och rasistisk bild. Som i det vanliga talet om ”Israellobbyn”, som är alldeles för impregnerat med antisemitiska konspirationsteorier för att passera som kosher. Som i den tysta acceptansen eller bortförklaringarna av det judehat som drabbar dem som visar sin judiska tillhörighet på Malmös gator. Som i svårigheterna att ta avstånd från dem som uttrycker antisemitism, om de så är rappare eller socialdemokratiska kommunalråd. Som i relativiseringen och den ständiga jämförelsen som dyker upp när antisemitism lyfts. Varför ska vi jämföra lidande? Kan vi inte klara av att vara solidariska mot flera grupper samtidigt?

Det var det här med att kunna hålla flera tankar i huvudet. Dagens antisemitism är på många sätt knuten till Israel-Palestinakonflikten, men har samtidigt långa rötter bakåt som blottläggs genom inte ovanliga associationer till judiskt världsherravälde, girighet och blodtörstighet – när man talar om Israel. Dagens judehat tar ofta formen av ett kollektivt skuldbeläggande av judar för vad Israels höger-nationalistiska regering gör, eller av acceptans för den typen av uttalanden. Man måste kunna se att samtidigt som Israel-kritik inte behöver vara antisemitisk så är den för ofta det. Man måste ha empati nog för att förstå varför judar, med ett liv av antisemitism bakom sig, kan uppfatta Israel-kritik som antisemitisk även när den inte är det. Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter som detta kan innebära, både i och utanför rörelsen.