Debatt: Något har gått förlorat i stadsbyggnadsdebatten

Vi är förvirrade. Vi har svårt att förstå oss på dagens stadsbyggnadsdebatt. Vi ser positioneringar till höger och vänster och tvärsäkra uttalanden om hur olika stadstyper fungerar eller inte. Men hur fungerar staden egentligen?

Tillgången till staden borde vara en mänsklig rättighet. Det menade urbanfilosofen Henri Lefevre. Miljonprogrammet byggde på den idén, att ge många människor bra bostäder i goda kollektivtrafiklägen med ett rikt serviceutbud. Det är en allmänt känd strategi för att motarbeta den utglesade staden, det som i USA kallas Suburban Sprawl, den avreglerade stadsplaneringen, stött av den högerkonservativa Tea Party-rörelsen. Offentliga medel går till att försörja segregerade glesa villaområden med infrastruktur, servicen hamnar i köpcentrum vid motorvägskorsningar och lokala stadsdelscentrum dräneras.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vi kan se detta fenomen i Sverige i form av till exempel miljardprojektet Förbifarten, som läggs i tunnel under villaområden och i ytläge vid miljonprogramsområden. Sprawl är en ultrakapitalistisk dröm. Vänsterdebattörer säger att ”Sprawl är hoppet” (Raattamaa). Det förstår vi inte. Sprawl är helvetet. För de med låga inkomster och lite makt i samhället, vilket påpekas av bland andra FN och WHO. 

Kvartersstaden har blivit bilden av den liberala staden därför att den skapades i ett kapitalistiskt sammanhang. Men hur är det egentligen med friheten i kvartersstaden? Är inte den invaderad av massbilismen? Går det att leka på gatorna? Hur är ljusvärden på gårdar och i lägenheter? Och hur jämlikt blev egentligen miljonprogrammet? Som byggt in massbilism i stadsstrukturen och segregerat människor i ekonomiskt homogena områden med för små upptagningsområden för god service, vilket påpekats av urbanforskaren Mats Franzén (DN 21/2).

Internationellt står modernistiska områden ofta för ett segregerat lyxsegment. Varken kvarter eller punkthus är så ideologiskt konsistenta stadsformer som ofta framställs i Sverige. Det är strukturen som är ideologi.

Gentrifiering har pekats ut som bärande skulden till segregation. Tillskott av ny attraktiv bebyggelse medför ökad efterfrågan och i förlängningen bortträngning av boende i befintligt bestånd genom lyxrenoveringar och oskäliga hyreshöjningar, så kallad renovräkning. Därför vill man säga nej till förtätning. Men är inte det att försöka lösa ett socialpolitiskt och näringspolitiskt misslyckande med ohjälpsam stadsbyggnad?

Studier pekar på att begränsning av förtätning i form av planbestämmelser eller lokal aktivism (Nimby) i centrala områden är den starkaste drivkraften till gentrifiering längre ut. Ett svenskt exempel är advokaten Björn Tarras Wahlberg som startade föreningen Rädda Lidingö och hindrade tusentals nya bostäder att byggas på en av Stockholms mest eftertraktade platser. Detta har bidragit till bostadsbristen och trycket på andra delar av Stockholm.

Att bejaka förtätning, nya gator och nya grannar är i högsta grad en fråga om solidaritet. Att dela med sig till andra som vill bo i samma stad, vare det flyktingar eller ensamstående föräldrar. Miljonprogramsprotektionism rimmar illa med solidaritet och strävan efter en rumslig jämlikhet. Så även Lidingöseparatism, men här är det knappast någon som förväntar sig solidaritet med någon utanför den egna gruppen.

Vi tror att det som gått förlorat i stadsbyggnadsdebatten, i kriget mellan kommersialiseringen av stadsbyggandet och olika motståndsrörelser, är förståelsen för den offentliga planeringen och den representativa demokratin. Det debatteras mycket lite om hur staden borde regleras, vilka kvantiteter av offentliga rum som behövs, hur servicetillgång möjliggörs, påverkan av trafikmaktordningen på gatumiljön, om innebörden av olika planbestämmelser, om finansiering av offentlig infrastruktur, hur förhandling går till mellan kommun och fastighetsägare, om markpolitik.

Den kunskapskultur som fanns under miljonprogrammet har kastats ut med badvattnet och ersatts av en åsiktskultur som drabbar samhällets mest utsatta. Vi kan dessutom inte se att något av de politiska partierna har någon tydlig eller uttalad stadsbyggnadsideologi eller markpolitik.

Kanske skulle det vara Sverigedemokraterna som offentligt gått ut med att de kommer att motsätta sig all form av förtätning. Konsekvent för ett ultrakonservativt parti som strävar efter segregation och utestängande. 

Vi har önskat att på ett uppriktigt sätt berätta om våra tankar och vår frustration kring stadsbyggnadsdebatten i dag. Vi hoppas fler vill ta vid och hjälpa oss öka förståelsen och precisionen och ta debatten vidare.