Maciej Zarembas artikelserie i DN om vårdnadstvister med könsstereotypa fördomar har väckt känslor. Men istället för att debattera om det är mammor eller pappor som är förlorare borde vårt gemensamma fokus ligga på de som drabbas allra mest när myndigheterna brister – alla oskyldiga barn, skriver Agneta Bravélius.

Journalisten Maciej Zaremba har i flera uppmärksammade artiklar berättat om hur pappor blivit oskyldigt anklagade och dömda i vårdnadstvister. Medan vissa tagit serien som ett bevis på ett tydligt systemfel i rättssystemet anser andra, däribland Dagens ETC:s ledarskribent Lina Hjort (28/4), att serien ger uttryck för att det skulle finnas en illa dold feministisk konspirationsteori inom socialtjänsten som går ut på ett konsekvent missgynnande av männen.

Jag vill i stället flytta fokus till de som drabbas allra värst när myndigheterna brister – nämligen de oskyldiga barnen.

Ett av dessa heter Anders, är 7,5 år och bor någonstans i Sverige. Enligt dom i tingsrätten ska han flytta från sin mamma och sina två systrar för att bo hos sin pappa som han bara har träffat sporadiskt, senast för över ett år sedan. Pappan fick vårdnaden om Anders trots att syskonen (14 och 16 år) berättat om de övergrepp och den misshandel han utsatt dem för. Anders systrar får bo kvar hos mamman. Domen har inte gått att överklaga.

Pappan kräver nu att Anders ska flyttas över omedelbart. Anders vägrar lämna sina syskon och sin mamma. Pappan har lämnat in begäran om verkställighet av domen till tingsrätten. Han har begärt polishämtning. Medlare är utsedd enbart i syfte att verka för att mamman frivilligt ska lämna över pojken till pappan.

Pojken och hans familj mår idag mycket dåligt. Han förstår inte vad det är för fel på honom som inte får bo kvar i sin trygga miljö, medan hans syskon får stanna hos mamman. Han säger också att han inte längre vill leva. Han befinner sig i en fruktansvärd situation, utan mänskliga rättigheter.

Myndigheterna har brustit på flera sätt i hanteringen av detta fall. Som exempel kan nämnas att varken pojken eller hans syskon blivit hörda av polis trots att flera polisanmälningar gjorts mot fadern. Men, egentligen behöver vi inte ens spekulera i huruvida brott har begåtts eller ej. Sunt förnuft säger att man inte delar på en syskonskara. Trots att Anders mamma är väl fungerande och har fått vårdnaden om Anders äldre syskon (samma pappa) så ska Anders bara få träffa henne tre timmar varannan lördag inför kontaktperson. Vari ligger logiken?

Jag hyser stark oro för Anders. Jag hyser också stark oro över vart vårt samhälle är på väg. Anders är inte det enda barnet som saknar skydd och hjälp från myndigheterna. Vi får kännedom om nya, liknande fall, varje vecka! Det är föräldrar, både mammor och pappor som kontaktar oss i förtvivlan över att inte kunna skydda sina barn. Allt medan barnens utsatta situation blir värre och värre så blir myndigheternas skydd sämre och sämre. De akuta bristerna inom exempelvis socialtjänsten kan inte ha undgått någon.

På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa att ”Sverige är ett av de bästa länder ett barn kan växa upp i.” Tänk så dåligt det rimmar med verkligheten för barn som är utsatta för allvarliga brott såsom misshandel och övergrepp. Att göra barnkonventionen till lag kommer inte att innebära någon som helst skillnad för Anders eller andra barn i liknande situation. Det krävs mer omfattande satsningar, till exempel att alla som kommer i kontakt med utsatta barn ges kunskap om vilka varningsklockor man ska ta fasta på och hur man på bästa sätt hjälper dem. Den kunskapen finns, men tas inte till vara idag.

När man som människa får kännedom om ett brott som är begånget är man skyldig att agera. Man är skyldig att göra allt som står i ens makt för att hjälpa den drabbade. Väljer man däremot att blunda så kan man anses vara delaktig. Idag blundar i princip en hel nation för att barn utsätts för misshandel och övergrepp i Sverige, både av förövare och av myndigheter! Det är först när vi öppnar ögonen för detta som en genomgripande och nödvändig attitydförändring kan komma till stånd.