Debatt: Moskén är förortens räddning

Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh skrev nyligen en debattartikel i Expressen där hon varnade för hur männens diktatur växer i förorten. Hon förklarade att kvinnor inte kan vistas ute efter en viss tid på dygnet, att moskéernas besökare blir tillsagda att svenskmat är ”haram” och att förortens religiösa samfund producerar IS-krigare. Genom hela artikeln använder hon en rasistisk retorik och översätter ett centralt begrepp i islam som haram till ”smutsigt”, när det egentligen betyder förbjudet, men särskilt utmärkande är stycket där hon berättar om män med långa skägg och vita klänningar som tittar nedlåtande på passerande kvinnor som inte skyler armar och ben.

Det jag reagerar mest på är dock inte retoriken eller islamproblematiseringen utan förslagen till hur dessa så kallade “problem” ska åtgärdas. Amineh Kakabaveh anser man måste se över stöd till trossamfund då hon inte tycker att skattemiljoner ska finansiera uppbyggnaden av könssegregationskulturer. Hon vill även inrätta en medborgarrättsminister som ska ha en klar uppgift att avskaffa könsapartheid i förorterna. Man skulle nästan kunna tro att dessa förslag kom från Sverigedemokraterna.

Visst är det problematiskt att människor ansluter sig till kriminella gäng eller terroristorganisationer. Det är det ingen som förnekar. Men frågan är varför människor gör det? Det finns säkert en rad olika anledningar men enligt min uppfattning är det många som inte känner att de kan praktisera sin religion här i Sverige. Det finns moskéer och fysiska platser att utöva religionen på, men samtidigt är klimatet mot muslimer i Sverige minst sagt hårt.

Det anses okej att kalla oss lite vad som helst då vi ska bära det kollektiva ansvaret för vad en minoritet av folk som kallar sig muslimer gör i världen. Överallt i media svartmålas muslimska kvinnor som dumma och försvarslösa och de muslimska männen som våldsamma och kvinnoförtryckare.

Jag vet inte om du, Amineh, hört talas om internaliserat förtryck? Eftersom din verklighetsbild av ett ställe du inte ens lever på verkar vara såpass enkel tänkte jag förklara lite kortfattat för dig. Internaliserat förtryck är när du tar in förtryckarnas bild och gör den till din egen. Om du ständigt skulle få höra från folk och läsa om hur du förväntas vara våldsam så löper du nog ganska stor risk att faktiskt bli det.

Även den postkoloniala tid vi lever i har en inverkan. Att ha upplevt rasism är inte bara att bli kallad svartskalle eller få slöjan avryckt. De flesta upplever rasismen dagligen genom de mindervärdeskomplex den medför. På samma sätt som en kvinna känner sig maktlös i ett rum med bara män känner den ickevite sig vanmäktig i ett rum fullt med vita. Antingen anpassar man sig, assimileras och försöker efterlikna den vita eller så gör man precis tvärtom. Båda förhåller sig i grunden till rasistiska tankemönster. Många ungdomar går omkring hela sina liv utan att veta varför deras självkänsla och självförtroende är så dåligt – de har aldrig fått möjlighet att förstå de känslor de bär på utifrån ett bredare perspektiv. Det är inte sådant man lär sig i den svenska skolan.

Problemet kommer med andra ord inte minska för att bidragen till religiösa samfund dras in. Tvärtom skulle många känna sig ännu mer exkluderade från det svenska samhället. Att ansluta sig till terroristorganisationer eller kriminella gäng skulle då framstå som än mer lockande.

Om man verkligen ska komma med förslag på åtgärder – vilket faktiskt är nödvändigt – borde det vara att utbilda fler om islam, för problemet ligger inte i vår religion utan i okunskapen om den. Varför ska man egentligen behöva åka ner till Mellanöstern för att studera islam när man kan bli präst på universitetet?

Med sådana utbildningsinsatser kan islam inte längre användas som ett redskap för ungdomarna att kanalisera sin besvikelse gentemot etablissemanget genom att begå kriminella handlingar. Då skulle alla veta att dessa saker inte är vad islam förespråkar.

Moskén har tagit en stor del av det ansvar som samhället borde ha tagit för flera år sedan. Berättelserna är många där moskén gett skydd till slagna kvinnor när rättssystemet svikit, när moskéerna inte bara varit där och gett råd till de unga att hålla sig borta ifrån kriminalitet utan även stöttat dem på väg mot ett bättre liv. Moskéerna har varit kvinnojourer, arbetsförmedling, studievägledare, mentorer och en skola för oss.

Moskén är inget annat än förortens räddning.