Debatt: Mina patienter säger att de inte orkar mer

Vi har en nollvision mot självmord i Sverige för att varje liv är värdefullt och viktigt. Allra värst är det när en ung person tar sitt liv. Vi har genomfört insatser för att förebygga och förhindra, men mycket mer finns att göra.

Jag arbetar på en mottagning för barn som flytt till Sverige.  Den absolut största delen av mina patienter är ensamkommande pojkar och flickor. Som psykolog har jag en unik inblick i mina patienters liv och tankar. De berättar om sina mardrömmar, vad de fruktar mest, längtar efter och de mest ohyggliga saker de varit utsatta för och bevittnat. Berättelser jag inte kan dela med mig av, på grund av sekretess men också för att berättelserna innehåller ord och bilder som ingen mer ska behöva se eller höra. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I stort sett alla mina patienter har förlorat minst en familjemedlem på ett ohyggligt sätt och ofta har de tvingats se på och själva blivit slagna och utnyttjade. De har levt i fattigdom och fruktat för sitt liv. De har varit hungriga och frusna. Få har haft möjlighet att gå i skola. De har vandrat över berg, i öknar och rest över hav utan att veta om de skulle överleva. 

Mina unga patienter är starka. De vill leva, de vill skapa en framtid för sig själva och de vill bidra till ett gott samhälle i sitt nya hemland. De berättar de redan lärt sig mycket i den svenska skolan, inte minst om demokrati, om flickor och pojkars lika värde, om alla människor är lika värda och rätt till ett värdigt liv. De har rätat på sina krökta och slagna ryggar. De har börjat erövra språket och lärt sig läsa och skriva. De har öppnat sina första konton på sociala medier och de har skickat sina första sms. En glädje och frihet som är oändligt stor för en person som levt i ett utbildningsvakuum och i ett samhälle där deras liv inte var värt någonting. 

Mina arbetsdagar är oändligt tunga. Mina unga patienter gråter, skakar och beskriver en skräck inför framtiden som är större än jag med ord kan beskriva. De säger nästan alla samstämmigt att de inte orkar längre. De berättar om ännu en vän eller klasskamrat som fått avslag på sin asylansökan, försökt att ta sitt liv, ligger på sjukhus eller att polisen hämtat någon med tvång på boendet. 

De är rädda för att det snart är deras tur och att samma sak kommer att hända med dem. Jag tänker att barn som bevittnat avrättningen av sin pappa, sina syskon eller sett sin mamma bli våldtagen självklart inte ska tvingas återvända till den platsen och det förtrycket. Mina patienter säger att det är bättre att de tar sina liv än att de skickas tillbaka. För här i Sverige kan de välja att dö på ett humant sätt. De tror att dit de kommer att skickas kommer de att dödas på ett barbariskt sätt. Och de vet mer än de flesta om hur tortyr, våldtäkter och misshandel känns. De har känt rakbladen i ansiktet, vuxna mäns penisar i sina underliv och slagen mot sina kroppar. Att ställa sig framför en spårvagn eller kasta sig från en bro känns som ett bättre alternativ.  

Genom trygghet, förutsägbarhet, omsorg, snälla och kloka vuxna kan vi hjälpa dessa barn och unga. Men mina unga patienter i asylprocessen upplever motsatsen. De är rädda, känner stor otrygghet, de skickas runt mellan olika boenden, de är maktlösa och vet inget om sig egen framtid.  

Som psykolog har jag en stor verktygslåda att behandla och hjälpa barn och ungdomar som varit utsatta för trauman. Jag har försökt att stabilisera mina unga patienters mående och behandla deras symtom. Jag bemöter dem alltid respektfullt och som psykolog gör jag allt som står i min makt för att mina patienter ska överleva. Det är min skyldighet enligt patientlagen och mina yrkesetiska principer. Men mot nuvarande asylpolitik har jag inga verktyg! Jag klarar inte längre ensam att förmedla hopp och förhindra självmord. Jag behöver hjälp. 

Därför vädjar jag för mina unga patienters liv till dig som har makt att fatta beslut som ger dem trygghet och hopp åter. Till lokalpolitiker och chefer inom socialtjänsten vädjar jag att åter ge socialsekreterarna möjlighet att fatta beslut utifrån vad som är bäst för barnen och ungdomarna. Tvångsförflytta inte barnen och ungdomarna när de fyller 18 år utan låt dem bo kvar hos de vuxna som ger dem trygghet och stöd och låt dem gå färdigt gymnasiet. Till tjänstemän på Migrationsverket vädjar jag att sluta säga att barnen är vuxna. Hjälp dem att genomföra asylprocessen på att värdigt sätt och lita på deras ord. Till riksdag och regering vädjar jag att riva upp de nya asyllagarna. Fatta nya lagar som inte driver barn och unga till självmord och som värnar asylrätten. 

Tillsammans kan vi rädda livet på mina unga patienter. Det är faktiskt väldigt enkelt, det är några få ord på ett papper.

Ja du får stanna, välkommen!