Debatt: "Kvinnorna glöms bort i rapporteringen om IS"

Sverige och Europa måste agera kraftfullt när våldtäkter och kidnappningar av kvinnor används som en strategisk del i IS krigsföring, skriver Åsa Romson och Esabelle Dingizian från Miljöpartiet.

I Sverige bor omkring 150 000 människor med sina rötter i Irak; kurder, armenier, assyrier och andra minoriteter. Det handlar om en uråldrig civilisation i hjärtat av de legendariska handelsleder som band samman väst och öst. Nu håller detta på att raseras totalt. Medierna rapporterar dagligen om terrorgruppen Islamiska statens (IS) brutalitet och framfart, men man glömmer en sak: kvinnors extrema utsatthet.

I en nyligen publicerad rapport beskriver Dr Nazand Begikhani spridningen av sexuellt våld mot kvinnor i etniska och religiösa minoritetsgrupper. Fundamentalisterna i IS har bland annat rövat bort omkring 500 kvinnor från den sedan länge förföljda Yezidi-minoriteten och under förra veckan kom nyheter att även kristna kvinnor har tagits tillfånga. Frågan vi bör ställa oss är vad som hänt med de kidnappade kvinnorna och vad vi kan göra från svenskt håll?

Enligt medierapporter har kvinnorna begravts levande. Andra källor, bland annat en representant för irakiska Röda korset, menar att vissa hamnar på marknaden som sexslavar. Många kvinnor utsätts för gruppvåldtäkter och andra former av förnedring och tortyr.

Detta extrema våld skall ses som en del av en strategisk krigsföring, där kvinnor utgör en värdefull komponent. Genom att kidnappa och använda kvinnor som slavar splittrar förövarna upp känsliga grupperingar, som till exempel Yezidi-religionen. Det handlar i grund och botten om att fragmentera sårbara samhällen och därmed få fördelar på slagfältet.

IS har gjort sig kända för sin brutalitet. Att nu rikta våldsapparaten mot kvinnor genom bland annat gruppvåldtäkter innebär att rädslan ökar runt om i regionen. Människor flyr redan i hundratusentals. Det sexuella våldet har också långtgående konsekvenser inom framför allt mindre samhällen. En kvinna som utsatts för våld riskerar att stämplas och stötas ut av sina egna.

I ljuset av de övergrepp som sker i Irak måste vi inse att våld mot kvinnor är en del av en bredare strategi. Just kvinnovåld och sexuellt slaveri kan ha omfattande negativa konsekvenser för hela samhällen. Så vad kan vi göra? Det ligger på Sveriges och Europas axlar att tackla situationen med kraft. Det är svårt, vi vet det, men stöd till de utsatta måste erbjudas nu! Det är vår skyldighet som världsmedborgare att inte se på när en tragedi av denna omfattning äger rum.

Sverige kan gå i täten i EU genom att bistå flyktingar från Irak med uppehållstillstånd. Även humanitärt stöd på plats är akut. Vi kan inte vänta veckor eller ens dagar på att agera. Varje timme som går betyder fler människoliv till spillo. Miljöpartiet vill se att en humanitär aktion innefattar upprättandet av en skyddszon i Irak, något som den nuvarande svenska regeringen måste förespråka inom FN. Det är också viktigt att Sverige stöttar en diplomatisk lösning för ökad regional självständighet, inte minst i de områden där Bagdadregimen saknar förmåga att garantera befolkningen sina mänskliga rättigheter.

Vår biståndsapparat bör även utreda hur man kan bidra till att stärka den lokala allmänhetens kännedom kring könsbaserat våld och dess följder, för att på så sätt undvika liknande tragedier i framtiden. I och med Säkerhetsrådets resolutioner 1325 och 1820 är numera genusperspektivet centralt i hanteringen av såväl krigshärdar som fredsprocesser. Särskilt i frågan om sexuellt våld utgör resolution 1820 en viktig plattform inför eventuella freds- och skyddsinsatser.

Samtidigt vet vi att många medlemsländer inte driver fram de reformer som är nödvändiga, till exempel inom rättssystemet, för att leva upp till resolutionerna. Enligt organisationen Kvinna till Kvinna får irakiska kvinnor som upplevt sexuellt våld sällan upprättelse, eftersom våldsutövaren inte ställs inför rätta. Det saknas också kvinnocenter med resurser att erbjuda psykisk och medicinsk rehabilitering. Här bör Sverige spela en ledande roll, både när det gäller internationella påtryckningar och som garant av humanitärt och finansiellt stöd.

År 2014 ser vi med all tydlighet hur världen flyter alltmer samman; hur konflikter påverkar migrationsmönster och svenskar med rötter i krigszoner drabbas hårt när anhöriga faller offer för våldet. Vårt mångkulturella land är inte en frizon från världens olyckor. Mångkulturen betyder snarare att vi står enade, oavsett bakgrund, mot våldets fula tryne.

Åsa Romson (MP), språkrör

Esabelle Dingizian (MP), riksdagsledamot