Läs också: Protesterna lönade sig – SL stoppar SD-reklamen, SD:s hetskampanj mot tiggare väcker ilska och V kräver att SL ändrar policy efter SD-reklamen

Lagen om hets mot folkgrupp tillkom efter att Sverige blivit part till FN:s konvention om avskaffande av all form av rasdiskriminering. Den reglerade diskriminering i arbetslivet, men fick även bäring på tryckfrihetsfrågor, detta redan för 45 år sedan. Lagen är ingen nymodig reglering, inget verk av ”PK-maffian” och ”våldsvänstern” för att tysta ”sanningssägare” och ”invandringskritiker”. Redan innan konventionen så hade Lex Åberg angående utdelande av antisemitiska flygblad sett dagens ljus, anno 1948.

Konventionen tillkom då världen tydligt såg effekterna av vad hets och propaganda kunde leda till. Den är således vare sig kontroversiell, eller särskilt ny.

Att så hävda, som Mårten Schultz delvis gör i SvD (5/8), är historielöst. När Schultz, som jag för övrigt högaktar, vidare påstår att SD:s kampanj aldrig kan vara hets mot folkgrupp, så är det som han själv medger ett extremt förtida uttalande. Till skillnad mot Schultz anser jag att kampanjen väl kan dömas vara hets mot folkgrupp, beroende på hur snävt vi väljer att tolka gällande lag och praxis.

Verkligheten är att inte ens 37 anmälningar från en familj utsatt för hatbrott leder till någon vidare åtgärd och BRÅ meddelar att endast 5 procent av de lavinartade hatbrotten lagförs. Utredningssvårigheter till trots, anger många ansedda jurister, däribland Peter Nobel, den svenska motviljan mot hårdare tag som huvudsaklig anledning till haveriet.

Den svenska självbilden tycks genomgående varit det mest problematiska. Beredningskommittén menade 1970 att just Sverige inte behövde införa en hel del av konventionsåtaganden, då en stor majoritet av svenska folket var övertygade om att alla människor ska behandlas lika oavsett kön, ras, nationell eller etnisk tillhörighet.

Högsta Domstolen har i några fall diskuterat brottet hets mot folkgrupp och dess gränser mot yttrandefrihet: ”Rasistiska yttranden kan föranleda straffansvar även om de inte riktar sig mot någon viss eller vissa personer”. HD diskuterar även fallet där uttalanden varit ägnade att utsätta personen, eller gruppen, för missaktning. I ett annat fall tog HD upp relationen till Europakonventionen om mänskliga rättigheter (som gäller som lag här i landet) och slog fast att inskränkningar i yttrandefriheten absolut var sanktionerade för att motverka att medborgares rättigheter kränktes.

Yttrandefrihet i all ära, men där ingår även plikter, ”bland dessa ingår en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor”.

Sverigedemokraternas hatkampanj mot tiggare kan därför tolkas som hets mot folkgruppen romer, som ju utgör en stor majoritet av dessa tiggare som hetsas mot, misstänkliggörs och sprids lögner om.

Att anpassa lagar och praxis på moderna förhållanden är en av juristers främsta uppgifter. Här aktualiseras urgamla synsätt som de lege lata (lagen som den är) samt de lege ferenda (lagen som den borde vara).

Det är inte politik, som Mårten Schultz hävdar, att kräva att Sverige ska uppfylla sin egen grundlag och internationella konventionsåtaganden. Regeringsformen förbjuder rasistiska organisationer som hetsar mot folkgrupper: ”Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.”.

Att FN:s kommitté för rasdiskriminering återkommande kritiserar Sverige för att inte ingripa mot rasistiska organisationer, rasistisk propaganda och hatbrott är också viktigt att ha i åtanke.  Det kan även vara så att Sverige kan befinnas bryta mot sina åtaganden i enlighet med Europakonventionens reglering av hate speech.

Lagen om hets mot folkgrupp har aldrig varit mer relevant än nu, när vi har ett parti med nazianstrukna rötter som sitter i Sveriges Riksdag och ett landstingsägt bolag som åsidosätter sina egna föreskrifter om vad som kan anses vara kränkande. 

Den urgamla juridiska maximen, ”Ratio est legis anima, mutata legis ratione mutatur et lex” betyder just att när det rationella resonemanget bakom en lag ändras, så ska även lagen ändras. Här står vi idag och därför krävs en ny, striktare tolkning av lagen om hets mot folkgrupp som är anpassad till vår samtid.