Debatt: Importerad skiffergas är inte lösningen på EU:s problem

Klimatförändringen fortsätter i ohejdad takt och riskerar att allvarligt förändra förutsättningarna för vår civilisation. Inför FN:s klimattoppmöte i Paris senare i år måste världen enas om kraftfulla, bindande utsläppsmål under förhandlingar där EU behöver vara pådrivande. Men samtidigt som EU gärna framställer sig självt som världens klimatledare så förhandlar EU-kommissionen under stor sekretess ett omfattande handelsavtal med USA som kan bli en katastrof för klimatarbetet.

TTIP, som avtalet kallas, har förhandlats under drygt två år. EU-kommissionen arbetar aktivt för att avtalet skall möjliggöra en omfattande europeisk import av amerikansk råolja och skiffergas. Energi ses som en säkerhetspolitisk fråga i USA och i nuläget omfattas såväl råolja som skiffergas av omfattande exporthinder. Uppluckring av dessa regler inom ramen för TTIP skulle sannolikt leda till en storskalig ökning av EU:s import av fossila bränslen från USA.

Det finns förstås en omfattande problematik med att göra sig beroende av amerikansk råolja och skiffergas. Utvinningsmetoden för skiffergas, hydraulisk spräckning (fracking), kräver enorma mängder vatten och har stor påverkan på närmiljön. Dessutom är importerad skiffergas knappast en lösning på EU:s energiproblem – tvärtom. Gas må vara ett mindre dåligt alternativ än kol ur klimatsynpunkt, men klimatpåverkan från gas är samtidigt 45 gånger större än landbaserad vindkraft. Flera studier uppskattar även att skiffergas har större klimatpåverkan än konventionell gas. Planerna på omfattande import av fossila bränslen från USA hotar den gröna omställning, liksom de klimatmål, som EU-kommissionen gärna talar sig varma för. Det skulle innebära att EU byter ett dåligt olje- och gasberoende (det ryska) mot ett annat. Samtidigt varnar miljöorganisationer för hur det riskerar att öka utvinningen av alltmer svårtillgänglig olja och gas i USA.

Kommissionens planer på energiområdet i TTIP fick nyligen stöd i EU-parlamentet. Att svenska partier som i praktiken saknar miljöpolitik, som Kristdemokraterna och Moderaterna, röstar för detta är knappast förvånande. Men att partier som påstår sig vara miljövänner som Socialdemokraterna och Centerpartiet gör det är inget annat än genant. Klimatkrisen går nämligen inte att ignorera längre. De svenska utsläppen, mätt i ekologiskt fotavtryck per person, fortsätter att öka. Skulle alla leva som oss skulle vi behöva nästan fyra jordklot.

Inför FN:s klimattoppmöte i Paris måste EU visa vägen framåt, mot en fossilfri framtid. Då duger det inte med en politik som handlar om att ersätta ett gasberoende med ett annat. Det är dags att ta ansvar på allvar, och det gäller också EU:s handelspolitik. Förhoppningsvis kan även svenska EU-parlamentariker vakna till och inse att storskalig import av amerikansk råolja och skiffergas inte erbjuder en lösning, utan snarare förvärrar problemet