Läs övriga inlägg i debatten: Kajsa Ekis Ekman: Maktspråket bakom rapporteringen om Palestina och replik av Ulf Öfverberg: Terror är fel väg till fred

Ulf Öfverbergs text handlar om lite allt möjligt. Prideparader, Sovjet, IS, Che och 1900-talshistoria.

Vad den dock inte handlar om är sakfrågan: ockupationen. Inte med ett ord berör han den lilla detaljen att det land han kallat ”friheten förverkligad” är ett land grundat på stöld och fördrivning.

Han, och de som haft mage att helt utan kontext jämföra det som sker i Palestina med det rasistiska dådet i Trollhättan enbart på grundval av vilket vapen som använts, borde svara på frågan: hur ska ett ockuperat folk få göra motstånd utan att det kallas terror? Enligt FN-resolution A/RES/42/22 har alla folk rätt att göra motstånd mot ockupation och rasistiska regimer, även med väpnad kamp.

De senaste 15 åren har nära 10 000 palestinier dödats av Israel. Inte en enda gång har Öfverberg höjt sin röst mot detta. Tvärtom. Han var en av dem som försvarade dödandet av civila i Gaza förra året. När över tvåtusen människor bombades ihjäl och tiotusen skadades, varav många barn, skrev han: ”civila dör, tragedin fortsätter. Men ja, det är Israels rätt att försvara sin befolkning.” (SVT Opinion 4/8 2014) Att beklaga de döda sade han då var ”kladdigt”.

Under den gångna månaden har 64 palestinier dödats, de flesta unga och i flera fall har knivar placerats bredvid offren efter deras död. Det rör sig om summariska avrättningar av obeväpnade som står med händerna i luften, soldater som kastar tårgas och skriker ”vi ska fortsätta tills ni dör” och rusar in i affärer och slår ner människor. Detta rör inte Öfverberg i ryggen. Under samma tid har elva israeler dödats med kniv, och enbart detta är enligt Öfverberg ”terror” och den som inte fördömer har ”passerat anständighetens gräns” och ”går arm i arm med fascismen”.

Så talar bara en person som inte anser att alla människor är människor. Så talar en person som är så förblindad av etnicitet att även känslorna följer apart­heids lag.

Öfverberg åker ofta till Israel, blir väl mottagen och blundar för allt annat, precis som de svenskar som försvarade Sydafrikas apartheidregim. Det närmaste han kommer verkligheten är en glimt av en demonstration genom taxifönstret. ”Jag tar ett par snabba foton genom bilrutan, lutar mig tillbaka, tänker på Robert Wistrichs ord om respekten för att den israeliska lagen ger palestinierna rätten att uppmärksamma årsdagen av Nakhba, och känner hopp om den israeliska demokratins styrka.”

I och med att Ulf Öfverbergs text i mångt och mycket är en copy-paste på samma artiklar han skrivit sedan 2001, fortsätter han att tala om felen med det palestinska ledarskapet. Därmed missar han helt att det här inte är ett uppror beordrat av någon ledare. Detta uppror har ingenting med Hamas eller något parti att göra, utan det är 90-talsgenerationen som växt upp efter Osloavtalet som inte står ut mer. I östra Jerusalem lever 75 procent under fattigdomsgränsen. Myndigheterna fortsätter att ta ifrån människor deras hem och trakassera dem dagligen. Idag har Israel den mest extrema regeringen på mycket länge, samtidigt som det palestinska motståndet är splittrat, övergivet av omvärlden och ledningen är bakbunden av Israel.

Och om Öfverberg hade varit mer insiktfull hade han funderat över vad det betyder att uppror ändå sker. Att så länge ockupationen pågår, så länge Israel upprätthåller en etnisk stat med apartheidlagar, så länge de fortsätter att militärt blockera och bomba, kommer människor göra uppror.

Lyckligtvis är Ulf Öfverberg en extremist och alltmer ensam i sin syn – världen över vinner bojkottrörelsen mark.