Det krävs inga statsvetare för att förstå att det dilemma jag tog upp i min ledare om Feministiskt initiativ är reellt: I värsta fall kan en röst på Fi sorgligt nog bidra till fortsatt alliansstyre och en vågmästarroll för Sverigedemokraterna, skriver Göran Greider i en replik till Gudrun Schyman.

Givetvis inser många vanliga väljare det och att rösta taktiskt är inte något konstigt; väldigt många gör det när de väljer olika partier i de olika valen till kommun, landsting och riksdag. (I EU-valet kanske jag själv lägger min röst på Fi, exempelvis.) I varje partiledning sitter de och diskuterar taktik varje dag; det gör även Rosanna Dinamarca och Jonas Sjöstedt, men det vill de inte säga högt så att folk får höra att de inte är perfekta idealister. Borgerliga partiledningar hoppas taktiskt på litet mer än tre procent för Fi, det kan vi vara säkra på.

Även Gudrun Schyman, en fullblodspolitiker, vet att det är ett reellt problem jag tar upp. Och jag menar att det är hennes ansvar som en ledande Fi-röst att faktiskt diskutera detta dilemma, annars blir hon ju precis som alla andra partiledare. Jag tror att vi alla har förmåga att vara både visionärer – och att tänka strategiskt, taktiskt. Väljarna är inga idioter. Och tänk er nu det eventuella scenariot: Reinfeldt sitter kvar vid makten, därför att det rödgröna blocket inte fick majoritet. Om jag lägger min röst på Fi och det blir slutresultatet, då skulle jag må dåligt.

Senaste gången feminism och jämställdhet hade ett verkligt genombrott var i decennieskiftet mellan 60- och 70-tal. Då kom en rad reformer. Det som drev fram reformerna var levande folk/kvinnorörelser, inte i första hand partier. Det tål att tänka på, i en tid när riksdagsmakt alltid räknas som viktigare än den makt som kommer ur sociala rörelser. Schyman leder en sådan social rörelse, hon gör det på ett fantastiskt sätt, men verkar helt inriktad på riksdagsmakten.

Min ledare var inget angrepp på feminismen. Tvärtom. Jag är verkligen feminist fullt ut. Jag anser visserligen att det finns flera andra dimensioner som är lika viktiga, framförallt klass och ekologi. I min ledare påpekade jag också att det är de övriga partiernas usla jämställdhetspolitik som ger Fi en chans. Men det var fascinerade att under onsdagen och torsdagen kamma in det ena personangreppet efter det andra i mailboxen och på Twitter för att jag talat högt om det som taktikern Schyman vet, men undanhåller sina anhängare. Det var uppfriskande – ut med ilskan! Jag är för sådant. I vissa vänsteraktivisters ögon är jag nu gubbe, förrädare, idiot och i princip en högerman. Nu får jag höra att jag borde angripa rasister och sverigedemokrater – vilket jag sysslat med i alla år - istället för att säga minsta lilla kritiskt ord om Fi. Är det meningen att man ska tiga om viktiga och svåra frågor? Och vågar någon inom Fi ens knysta om det jag påpekat? Eller är det tabu?

I så fall är det illa. Då är det en bild av en vänster som förgör sig själv. Det är bättre att debattera på, friskt, utan hämningar.