Debatt: Gratis kollektivtrafik är ingen utopi

Kollektivtrafiken har alltför länge behandlats styvmoderligt i Sverige. Att skapa ett hållbart samhälle som är tillgängligt för alla, oavsett medel, är ingen utopi, skriver Gudrun Schyman (Fi), Sissela (Fi), Nordling Blanco (Fi), Malin Ericson(Fi) och Adam Hjort (Fi).

Idag kostar ett månadskort med SL 790 kronor. Nästa år kan det kosta 950 kronor, om alliansen får bestämma. En höjning på 160 kronor eller motsvarande 20 procent.  Enligt Moderaternas chipspåseindex från 2011 motsvarar väl det ungefär fem chipspåsar i månaden.160 kronor i månaden kanske inte får större konsekvenser för en borgerlig landstingspolitiker än 5 chipspåsar mindre i månaden. Men i takt med att segregationen ökar i Stockholm kommer den höjningen att innebära att allt fler människor faktiskt inte har råd med kollektivtrafik och därmed får sin rörlighet begränsad.

När Stockholms landsting meddelar att biljettpriset ska höjas (plus att de nya satsningarna på infrastrukturen ska frysas) passar också SL på att berätta om den nya satsningen på fler kontrollanter och vakter. Kontroller kommer främst att göras på blå och röda linjen, sträckor där plankandet är som störst. Det är inte en slump. Kollektivtrafik idag är en klassfråga och blå och röda linjen löper som pärlband av tunnelbanestationer genom några av Stockholms mest marginaliserade områden. Med så stora prisökningar lämnar vi snart inga andra alternativ för små plånböcker än att planka sig genom Stockholms tunnelbanesystem.

Befolkningen i Stockholms län växer årligen med ungefär 37 000 personer, medan det endast byggs 15 000 bostäder. Den bostadsbristen leder till att bostadspriserna i innerstaden ökar samtidigt som allt fler tvingas bo allt längre bort från sina arbets- och studieplatser. Det gör kollektivtrafiken allt viktigare, eftersom det för många stockholmare är det enda alternativa transportsättet. Kollektivtrafiken, som bara i Stockholm har över 700 000 resenärer dagligen, har alltför länge behandlats styvmoderligt i hela Sverige. Den del av kostnaderna som finansieras genom skatter blir mindre, servicen sämre och underhållet blir lidande. Att rulltrapporna i huvudstaden nu har stått stilla i över sju veckor är symptomatiskt för en politik som inte ser alla medborgares bästa.

En välfungerande kollektivtrafik är inte bara en fråga om tillgänglighet. Det är en av de absolut viktigaste åtgärderna för att minska stadens miljöpåverkan. Eldrivna tåg släpper nästan inte ut några växthusgaser alls, de har lång livslängd, är effektiva och klimatsmarta. Trots detta väljer landstinget att använda trängselskatten till att bygga Förbifart Stockholm istället för att satsa på en upprustning av kollektivtrafiken.

Feministiskt initiativ vill se en trafikpolitik där den feministiska och antirasistiska maktanalysen utgör självklara perspektiv. De som nu drabbas av landstingets beslut är de som har lägst löner eller står utanför arbetsmarknaden, i hög utsträckning kvinnor och utrikesfödda, papperslösa, pensionärer och ungdomar.

Feministiskt initiativ har sedan starten för 10 år sedan aktivt drivit frågan om avgiftsfri kollektivtrafik. Det är dags att lyfta blicken, att vi börjar se och hantera vårt kollektiva transportsystem som det livsblod det är för vårt samhälle och värdesätta dess betydelse för en omställning mot ett jämställt, jämlikt och hållbart samhälle.

Att skapa ett hållbart samhälle som är tillgängligt för alla, oavsett medel, är ingen utopi. Det är inte ouppnåeligt som många politiker försöker hävda. Det är vår skyldighet som medborgare och medmänniskor.
 

Gudrun Schyman
partiledare

Sissela Nordling Blanco
partiledare

Malin Ericson
trafiknämnden Stockholms stad

Adam Hjort
miljöutskottet