Debatt: Gärna ny myndighet – men modiga reformer krävs också

Jämställdhetsutredningen har överlämnats till statsråd Åsa Regnér. Riksdagen kom för ett decennium sedan i konsensus överens om att verka för ökad jämställdhet i politisk representation, ekonomi, obetalt omsorgsarbete och kroppslig integritet. Inte inom något av dessa områden ser vi en positiv utveckling. Ett fåtal fler kvinnor än tidigare har lyckats slå sig in på mansdominerade områden och blivit professorer och chefer, men de med sämst ekonomi har det relativt ännu sämre nu.

Lönegapet står stilla, omsorgsansvaret står stilla, representationen går ner, våldet ökar. Frågorna hänger ihop. Som sociologen Sylvia Walby underströk på en stor europeisk konferens där jag medverkade nyligen: mellan kvinnors låga politiska representation och nivån av dödligt våld finns starkt samband.

Och rosa genombrott, feministisk regering och He for she-kampanjer i FN till trots: våldet mot kvinnor minskar inte längre. Nationalister och religiösa fundamentalister attackerar särskilt kvinnorättsaktivister systematiskt. Det råder backlash och människor av alla kön som tar ställning för mänskliga rättigheter utsätts för hat och hot. I Sverige har kvinnors politiska representation minskat i två val i rad och SD är nu det största partiet bland män. Sverigevännerna skriver till mig att jag förtjänar att gruppvåldtas av ett gäng n-ordet.

Samtidigt ser vi en ökad solidaritet och engagemang bland människor. Åsa Regnér är nu tyvärr inte bara jämställdhetsminister utan även barn-, äldre- och något slags integrations- och urvattnad socialminister med ansvar dessutom för utsatta EU-medborgare, således med många komplexa frågor på sitt bord. Någon socialminister har ju vi inte, men tre utbildningsministrar.

Om Feministiskt initiativ fick råda hade mycket sett annorlunda ut både vad gäller politikens organisering och innehåll. Fi välkomnar utredningens förslag om en jämställdhetsmyndighet, ett förslag som vi drivit sedan start, och även lämnat in som en skuggmotion till riksdagen 2011. Vi vill även ha ett jämställdhetsdepartementet med en ansvarig minister som inte har en rad ytterligare nedprioriterade områden att svara för. Samma minister skulle möjligen kunna leda en ambitiös antirasistisk politik, beroende på vem som fick uppdraget.

Regeringen sätter enligt sin hemsida jämställdhet ” i centrum både för det nationella och internationella arbetet (...) avgörande för regeringens prioriteringar – i vägval och i tilldelning av resurser.” Jag önskar att det var sant. Men utöver ökat underhållsstöd, avskaffandet av vårdnadsbidrag och av den stötande jämställdhetsbonusen (som gick till  högavlönade pappor för att få dem ta sin del) är reformerna få.

Tvärtom en chockhöjning av anslagen till försvaret, ett närmande till Nato, ett ökat samarbete med Saudiarabien – landet som halshugger fler än IS, där homosexualitet och otrohet är belagt med dödsstraff och där kvinnor knappt har människovärde. Vilken skillnad gör en pappamånad hit eller dit så länge vi genom vapenexport sprider död och lidande över världen? Flera bedömare tror att nästa flyktingvåg kommer från Jemen – ett land som tar emot bistånd från Sverige, bistånd som går upp i rök när Saudiarabien attackerar med svenska vapen. Cynism, snarare än feminism, vore en riktigare beskrivning.

Feminism är större än jämställdhet, större än partipolitik och kan inte ägas av någon. Men ett parti med en systemkritisk feminism som ideologisk utgångspunkt kan bidra till den förändring som så många efterfrågar.