Debatt: Försvarsministern avfärdar befogad kritik

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har gjort våldsamma utfall mot kritiker av värdlandsavtalet som han anser är skyldiga till ”en systematisk spridning av lögner” och av myter. Kritiker omnämnts i ordval och tonläge som om de vore landsförrädare och Putin­agenter. Särskilt angrips de som kritiserar huruvida Sverige kan bli utplaceringsort för kärnvapen.

Men så här är det: Ingenstans i värdlandsavtalet eller i departementsskrivelsen nämns kärnvapen. Det finns inget undantag mot att placera ut eller transportera kärnvapen i Sverige. För Nato ingår kärnvapen som en integrerad del av strategin men Sverige har inte ens försökt utverka ett löfte att slippa få kärnvapen stationerade i vårt land i värdlandsavtalet. Detta kan man möjligen kommentera så att det är känt för Nato att Sverige har ett förbud mot detta. Å andra sidan vägrar Nato-landet USA principiellt att uppge till exempel om deras örlogsfartyg i svenska hamnar har kärnvapen ombord eller inte. Norges och Danmarks förbud som ofta nämns i debatten går dels inte att kontrollera efterlevnaden av, dels gäller deras undantag bara i fredstid. Notera särskilt vad som gäller enligt Nato-doktrinen: ”Kärnvapen är en central komponent i Natos sammanlagda förmåga för avskräckning och försvar ... så länge kärnvapen existerar kommer Nato att förbli en nukleär allians”

”First use”

Nato har fortfarande en doktrin om ”first use” som innebär att man tar sig rätten att använda kärnvapen även när motståndaren inte använt dem. Om Sverige blir medlem i Nato måste Sverige ställa upp på denna doktrin.

Ingenstans i departementsskrivelsen om värdlandsavtalet finns heller någon allsidig analys av de säkerhetspolitiska konsekvenserna av avtalet. Promemorian talar uteslutande om förmodade förbättringar för Sveriges framtida säkerhet som förmodas komma genom att vi tack vare värdlandsavtalet smidigt kan ta emot militärt bistånd från främmande makt och delta i ”internationell” militär övningsverksamhet. Att de inte nämns kan knappast ursäktas med att man behandlar tekniska och administrativa frågor. Promemorians resonerande avsnitt inleds nämligen med en relativ fyllig men allmänt hållen beskrivning av hur vi ”bygger säkerhet och stabilitet” tillsammans med andra.

Alliansfrihet nämns inte i försvarsdepartementets 227-sidiga skrivelse medan däremot den ensidiga svenska så kallade solidaritetsförklaringen från 2009 sägs inta en ”central position i Sveriges säkerhetspolitik”.

Nog vore det i samband med ett så avgörande steg närmare Nato värt att belysa också dessa frågor istället för att kritiken avfärdas med de ordalag försvarsministern använder. Ett exempel på den klassiska taktiken; när argumenten tryter – höj rösten?