Debatt: Extremisten är en man

Radikalisering och våldsbejakande är – oavsett religiös eller ideologisk hemvist – ett mansproblem, skriver Robert Nilsson.

Attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris förutspås spä på islamofobin och ge högerextremistiska partier som till exempel franska Front National och svenska Sverigedemokraterna ännu en ursäkt att stigmatisera och fiendegöra muslimer.

Det är inte konstigt att rörelser som hatar muslimer tar varje tillfälle i akt att peka ut islam som boven i dramat.

Att de skulle politisera en tragedi var lika säkert som amen i kyrkan.

Men för oss andra – som inte har ett politiskt intresse av att angripa muslimer – bör det finnas både vilja och tålamod nog att förhålla sig objektiva på ett sätt som är konstruktivt på såväl kort som lång sikt.

Vi vet inget om motiven. Uppgifter gör gällande att gärningsmännen ska ha uttryckt saker som indikerar att attentatet hade motiv som fått näring ur den islamistiska jihadrörelsen.

Men om det kan vi i det här skedet inte veta något om. Det är dessutom av relativt underordnad betydelse.

Att ta fasta på motivet och med utgångspunkt från det påstå att det är islam (oftast stavat med initial versal – Islam) som bär skulden är lika fruktbart som att ge Kärleken (jag stavar kärlek med initial versal för att visa på likheten) skulden där mord begåtts och motivet är svartsjuka.

Vad vi vet är följande:

1) Det pågår en radikalisering och polarisering av det politiska klimatet i Europa – inklusive Sverige.

2) Jihadistiska extremister och islamofober tjänar båda på detta – då de utgör exempel på ”motståndarsidans” ondska och illvilja. De gör så att säga varandra tjänsten att förkroppsliga den retoriskt uppmålade fienden i respektive läger.

3) När det gäller våldet, så utövar islamofober (till exempel Breivik), våldsbejakande höger- och vänsterextremister och islamistiska terrorister våld.

Religionen eller ideologin är inte de gemensamma nämnarna. Religion och ideologi kan inte anses vara orsaken. Det skulle det kunna ha varit om det bara var låt oss säga vänsterextremister som utövade våld – men så är det ju inte.

Nej, den gemensamma nämnaren är att det är MÄN som begår våldshandlingarna. Våldet och terrorn är ett MANSPROBLEM. Orsaken är att många maskuliniteter fordrar våld som en konstitutiv del när de formeras.

För att mannen ska bli till fordras våld – religion och ideologi tillhandahåller legitimitet till våldsanvändandet – men våldet tjänar inte primärt religionen eller ideologin, utan det tjänar den manliga självbilden och identiteten.

Våldet är mannens make up.

Det är också unga män som ingår i de olika våldsextremernas miljöer.

År 2011 var 46 procent av alla dem som misstänktes för misshandelsbrott i Sverige män i åldersgruppen 15–29 år.

I Ungdomsstyrelsens rapport Unga och våld från 2013 framgick det att ”risken för att ha utövat en våldsam eller kränkande handling ökar med 3,2 gånger för killar som instämmer både i påståenden om stereotypa könsroller och i stereotypa påståenden om maskulinitet och feminitet jämfört med killar som inte instämmer i något av dessa påståenden.”

Den våldsutövande mannen är alltså ung och har dessutom stereotypa föreställningar kring manligt och kvinnligt.

Sexismen och antifeminismen bland högerextremister och islamofober är välbelagd – åtminstone när det kommer till hur de uttrycker sig, bland annat i sociala medier.

Kvinnoförtrycket bland radikala fundamentalister inom islam är också känt.

Jag tror att dagens händelse bör ses ut det perspektivet.

Radikalisering och våldsbejakande är – oavsett religiös eller ideologisk hemvist – ett mansproblem.

Det handlar om maskuliniteter som i olika sociala kontexter fordrar våld för att skapas och upprätthållas.