Debatt: Europa blundar för lidandet

Det råder en öronbedövande tystnad runt omkring oss just nu. En tystnad som kväver döende familjers skrik efter något slags gehör. Vi hör er men vi svarar inte, för vi har redan bestämt oss.

En syrisk man står vid ett stängsel med sin familj och skriker på en polis på andra sidan. ”Varför får vi inte komma in? Vad är skillnaden mellan oss och er? Vi har inget annat val!”. Det här är en vanlig bild för den som valt att följa utvecklingen som Europa haft den senaste tiden gentemot flyende människor. Det är taggtråd och batonger, tårgas och kravallutrustning som mött dem. Det är ingen nyhet för den som valt att se. Mannens ögon skriker av förtvivlan och tårarna rinner. Han är ensam med sin familj. Han är en av flera tusen.

Samma tårar rinner ner för den kurdiska mammans kinder när hon kramar om sin döda dotter, vars kropp träffats av militärens kulor under vägen till skolan. Tårarna är desamma, förtvivlan likaså. Frågorna är det som skiljer dem åt. ”Vad hade min dotter gjort? Varför måste hon dö? Vi har inget annat val än att fortsätta leva!”.

Bilder på städer som Cizre får en att minnas franska eller tyska städer under andra världskriget. Den pågående konflikten har lämnat tusentals döda efter sig, civila såväl som militära. Det är en konflikt som normaliserat bilden av den kurdiska mamman som ligger vikt över sitt döda barns kista och gråter och skriker hejdlöst. Det är tårarna som alla kan se men det är skriket som ingen valt att höra.

Ändå är inte denna mörka historia slut, då människors värde fortfarande går att diskutera på vår civiliserade kontinent. Efter måndagsnattens EU-möte står det klart att Turkiet, som inte är humant nog att få träda in i EU, däremot är lämpligt nog att ta över de flyende människor som Europa stängt dörren för. Människovärdet har ännu en gång fallit i kurs när man väljer att låta en stat vars egen befolkning utsätts för daglig terror och etnisk rensning få ansvaret för hundratusentals flyende människors öden. Problematiken borde vara uppenbar för samtliga, vilket också säger allt man behöver veta om vilka människors liv som värderas högre än andra och vad som går, eller inte går, att kompromissa om. Samtidigt slussar denna ekonomiska förebild till union dessa flyende människor till medlemslandet Grekland vars ekonomi gått på knäna under lång tid. Dubbelmoralen är minst sagt slående.

När Europas länder skriker systemkollaps skickas oönskade människor tillbaka till krig och ekonomiskt kaos. Ekonomisk skrämselpropaganda trumfar ännu en gång den solidaritet vi så gärna vill tillskriva oss själva. Det finns ingen turkisk plats vid EU:s förhandlingsbord när det gäller handel och samarbete, om varan inte är familjer bestående av syrier, afghaner, irakier eller kurder. 

Det säger en hel del om oss, för just nu hålls det ett europeiskt mästerskap i att blunda med öppna ögon.