Debatt: Efter Paris – allt är inte botten

Lars Igeland, Jordens Vänner, ställer den helt relevanta frågan: Hur kommer det sig att klimatavtalet i Paris hyllas av så många aktörer?

Igeland har helt rätt i att det inte hänt särskilt mycket under de 20 åren då världssamfundet förhandlat om det som nu skulle bli ett avtal för att rädda planeten. Parisavtalet saknar bindande konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska och till när. Den tidigare siffran om 100 miljarder dollar per år som miniminivå för klimatfinansieringen till utvecklingsländerna ströks från avtalet efter påtryckningar från EU och USA. Hur Sydländerna ska få ersättning för de skador och förluster som klimatförändringen idag åsamkar dem står fortfarande skrivet i stjärnorna. Snabbt växande utsläpp från flyg, sjöfart och animalieproduktion nämns inte ens i avtalet.

Igeland skriver att Vänsterpartiet har varit ”försiktigt positiva” till avtalet. Ja, så är det kanske. Vi är positiva till att ett avtal finns på plats. Det i sig var en seger mot fossilindustrin, klimatskeptiker och amerikanska republikaner som inget annat hellre ville än att hela processen skulle rasa samman. Som Igeland själv skriver var det en framgång att det står i avtalet att temperaturökningen ska hållas ”väl under 2 grader C” och man ska ”vidta åtgärder” för att även begränsa till uppvärmningen till max 1,5 grader. Detta står dessutom i själva avtalstexten som är folkrättsligt bindande, och inte i den juridiskt sett svagare beslutstexten som också klubbades i Paris.

Att världssamfundet är inne på en utsläppskurva som, lågt räknat, snarare går mot 3 grader C är extremt oroväckande, men det är inte Parisavtalets fel. Snarare kan vi använda Parisavtalet för att peka på det helt ohållbara i den rådande trenden. Ländernas klimatambitioner ska med avtalet revideras vart femte år, och det ska börja redan 2018.

Personligen bearbetar jag fortfarande COP21. Jag reste från Paris och var lika besviken över innehållet som försiktigt lättad över att åtminstone ha ett folkrättsligt bindande klimatavtal på plats. Men en spade ska benämnas en spade: Parisavtalet håller inte. Men nu har vi alla möjligheter att höja tempot i Sverige och i EU.

Vi skulle kunna börja med att skärpa klimatmålen i Sverige. Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att vi kan få nollutsläpp i Sverige till absolut senast 2040. EUs klimatambitioner måste också höjas, både vad det gäller utsläppshandeln och målsättningarna för 2030. Vi borde kräva att regeringens princip om krona för krona överges och att staten lånar till stora investeringar i kollektivtrafik, järnväg, förnybar energi och klimatsmarta bostäder. Sverige borde inspireras av Storbritanniens statliga Green Investment Bank som har investerat stora summor i omställning. En liknande statlig klimatinvesteringsbank borde inrättas i Sverige. Rörelsen för s k divestering där placeringar i fossila innehav plockas bort är hoppingivande. Här i Sverige finns det massvis att göra. Vi kan börja med våra pensionspengar och se till att AP-fonderna får nya hållbara placeringsdirektiv.

Klimatpolitiken borde också bli mer rättvis, och effektiv, genom en ökad omfördelning från rik till fattig, ökad offentlig konsumtion och att intäkterna från höjda miljöskatter ska gå till det som gynnar låginkomsttagare t ex vis till kollektivtrafiken.

På plats i Paris var jag frustrerad och ofta arg. Men jag blev också hoppfull över den rörelse av aktivister från både Nord och Syd som på några få år har vuxit till en global och kraftfull klimatrörelse. Inte minst Naomi Kleins brandtal för ett helt fullsatt alternativtoppmöte var inspirerande. Lars Igeland har rätt i att makthavarnas beslut i Paris var otillräckligt, men en process för radikalare klimatpolitik är helt klart redan i rullning.