Debatt: Efter Åkessons inställda tal: "Medierna köper en svartvit världsbild"

"Att bara rapportera om de demonstranter som hamnar i bråk är att köpa verklighetsbeskrivningen av ett samhälle där de enda som är emot främlingsfientlighet är extremister på vänsterkanten", skriver Karin Zelano, som var på Götaplatsen och demonstrerade igår.

Jag skyndar mig uppför Avenyn. Nu ska jag inte nöja mig med att ”gilla” saker på Facebook, och leta fakta om hur migration berikar ekonomier och kulturer. Jag ska vända ryggen till när Sverigedemokraternas partiledare håller tal.

Jag möts av ansikten, flera hundra. Lappar och skyltar säger ja till sammanhållning, nej till rasism. Ungefär hälften av oss står med ryggen mot platsen där Jimmie Åkesson ska tala. Motsatta sidan av platsen låter mer, har trummor och visslor, men även vår del klappar ibland takten till ramsor om att rasismen ska bort. Jag står omgiven av barnvagnar, ett par helt klart nyinköpta mockaskor, en kulturfarbror i scarf, ungdomar som optimalt kombinerar medmänsklighet med håltimme i solen.

Tiden går. Jag, barnvagnarna och mockaskorna står där. Jag känner mig stark, stolt över Göteborg. Jag tänker att, om så här många går ut på lunchen för att vända ryggen till idéer de inte tycker om, istället för att tjuvröka eller äta dagens på Palace, då vill jag både leva, dö och rösta här. Och så. Buropen och visslingarna från andra halvan Götaplatsen blir högre. Mer hinner inte hända förrän polisens högtalare berättar att nu är platsen enligt den och den lagen ett sånt och sånt område och därför ska alla på Götaplatsen lämna. Alla måste backa.
 
Vi finner lite samhörighet där vi sedan står med färsk avspärrningstejp i maghöjd. Jag, kulturscarfen, mockaskorna, barnvagnarna. Kvinnan med lilla hunden. Medelålders damer som bergis är dagisfröknar, killar som har drömmen om storstan skriven i pannan. Vi är många som dröjer kvar. Men ingen vill längre vända ryggen till, för nu är det rätt otäck stämning på den andra delen av torget. Fler piketbilar, fler poliser, fler hästar. Inget tal.

Så fort jag kommer hem kollar jag nyhetsrapporteringen. Flera stora medier skriver om demonstrationen: DN, Aftonbladet, Expressen, GP. Inte en enda nämner de hundratals personerna på den sidan av Götaplatsen där jag stod. Jag, scarfen, barnvagnarna, mockaskorna, ungdomarna och de andra runtomkring är som utraderade ur historien. Det enda i texterna som vittnar om vår närvaro är uppgifterna om att antalet demonstranter uppgick till tusen. Eftersom de som vägrade lämna platsen enligt polisens instruktioner var max några hundra, är det tydligt att vi räknas in i den summan. Medan de flesta artiklar bara avstår från att ge en nyanserad skildring av händelseförloppet, är beskrivningen ”Drygt tusen demonstranter mötte upp på platsen med burop och skrik (…)” (GT) är direkt vilseledande. Intervjuer med Jimmie Åkesson som uttalar sig om äggkastningen och bråket förstärker den ensidiga bilden av en stökig motdemonstration.

Låt gå att lugna och tysta demonstranter inte har högt nyhetsvärde. Men de har ett. Att bara rapportera om de demonstranter som hamnar i bråk är att köpa verklighetsbeskrivningen av ett splittrat samhälle. Ett samhälle där de enda som är emot främlingsfientlighet är extremister på vänsterkanten.

Men det är inte sant. Vi är många som vill ha ett samhälle där alla är välkomna. Och vi är vanligt folk. Det visar inte minst alla de arbetsplatser som protesterat mot att få besök av SD. Det visade jag, mockaskorna, barnvagnarna och flera hundra andra på Götaplatsen. Synd bara att ingen berättade det.

För om medierna köper verklighetsbeskrivningen av ett polariserat vi-och-dem- samhälle, kommer fler att göra det.