Debatt: "Domstolen ger männen tolkningsföreträde över våra kroppar"

Ska ett "jag trodde hon var med på det" verkligen räcka för att frias från våldtäkt trots att alla bevis pekar åt andra hållet? Självklart inte, skriver Katerin Mendez (Fi).

Den 28-årige man som av Lunds tingsrätt friades från våldtäktsanklagelserna, trots att han vid huvudförhandlingarna redogjort att han uppfattat att kvinnan sa nej men valde att tolka det som ett ja, friades av hovrätten idag.

Den första friande domen väckte starka reaktioner av flera olika anledningar. Mannen friades trots att han erkänt att han uppfattat att hon sagt nej men hävdade att han tolkade det som ett ja, trots att flera vittnen uppgett att de sett kvinnan ”springa hysteriskt” mot Mårtenstorget i Lund, påtagligt skärrad av händelsen och trots att kvinnans skrikit så att gomseglet svullnade.

En dom som inneburit att våldtäktsmannen av rätten getts tolkningsföreträde över kvinnans kropp, har alltså befästs av hovrätten, som menar att det ej kan fastslås att hon utsatts för våldtäkt i lagens mening. Domstolen menar bland annat att hennes berättelse, till skillnad från mannens, är fattig på detaljer.

På grund av lagstiftningen finns det en förskjutning av bevisbördan inbäddad i den form som våldtäktsrättegångar idag har i Sverige. Kvinnor vittnar om kränkande behandling inne i domstolarna, av advokater som ifrågasätter allt från klädsel till om kvinnorna på något sätt kunde ha uppfattats agera sexuellt.

Utan ett tydligt genusperspektiv och normkritik förblir rättsväsendets ifrågasättande och skuldbeläggande av kvinnan osynliggjord.

De förväntningar som samhället har på kvinnor förklarar bland annat sociologiprofessorn Beverly Skegg i Att bli respektabel (1999) där hon driver en teori om respektabilitet. Som kvinna är du enligt denna teori bärare av olika attribut som markerar din respektabilitet. Dessa visar att du förkroppsligar samhällets normer. Den respektabla kroppen är i regel medelklass och vit men framför allt är den behärskad eller dämpad, helst i sin sexuella framtoning då visad sexualitet anses vara den starkaste indikatorn för en icke-respektabel kropp. Utifrån Skeggs teorier är en förklaring till de attityder kvinnor stöter på i landets domstolar, ett ifrågasättande av deras respektabilitet. Rättsväsendets tillvägagångssätt blir ett moraliskt fördömande och ifrågasättande av den normbrytande sexuellt aktiva kvinnan. Ett bemötande som befäster att ”hon får skylla sig själv” och leder till att bevisbördan läggs på kvinnan, som då måste ”rentvå” sig själv.

Behovet av en lagförändring som förskjuter bevisbördan blir än tydligare när man läser rapporten från 2013 där Christian Diesen, professor i processrätt, och Eva Diesen, lärare i genusvetenskap, presenterar nya resultat av flera olika undersökningar på sexualbrottsområdet. I rapporten konstateras det att andelen friande våldtäktsdomar har ökat. Trots att det 2011 anmäldes 4 272 våldtäkter, blev bara 168 män dömda för våldtäkt. En av de mest troliga orsakerna till detta är den så kallade samtyckesinvändningen. I rapporten står att läsa: mer än hälften av de åtalade männen erkände att de haft sex med kvinnan, men uppgav att de trodde att ”hon var med på det”. Vid samtyckesinvändning frias mannen hellre än fälls.

Detta innebär att mannen äger tolkningsföreträde i en fråga som rör en annan människas kropp, i de flesta fall en kvinnokropp. Även detta befäster de könsnormer som idag råder i samhället, som konsekvent underställer kvinnan i relation till mannen. För kvinnan innebär detta en dubbel kränkning av hennes kroppsliga integritet. Först av den enskilde mannen som begått det sexuella övergreppet och sedan av rättsväsendet som understödjer det genom att ge honom tolkningsföreträde.

Feministiskt initiativ verkade redan i valet 2006 för en samtyckeslagstiftning. En samtyckeslagstiftning innebär en förskjutning av bevisbördan från offer till gärningsman. I stället för att tvingas bevisa på vilket sätt man har gjort motstånd – som idag är fallet – hålls gärningsmannen ansvarig för att bevisa hur denne har försäkrat sig om att det fanns ett samtycke.

Vi anser också att en lagändring är otillräcklig om det inte parallellt sker ett arbete med att höja rättsväsendets kompetens i frågor kring sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor. Arbetet måste vara både normkritiskt och ha ett tydligt genusperspektiv. Det måste ske en attitydförändring inom rättsväsendet om lagändringen ska följas av en förändrad praxis. En lagstiftning för samtycke och en attitydförändring krävs för att eliminera mannens tolkningsföreträde och göra det självklara uppenbart: ett nej är ett nej.