Debatt: Det finns inga militära lösningar på konflikter

Det är nu FN:s nedrustningsvecka. I förra veckan gav Margot Wallström det positiva beskedet att Sverige nu ska gå i täten för att få till en historisk resolution om att avveckla kärnvapnen. Det borde ha glatt alla fredsvänner men Liberalerna och Moderaterna beklagade beskedet med hänvisning till att det kan försvåra för svenskt Nato-medlemskap. Det betyder att vi har minst två partier i riksdagen som på fullt allvar menar att kärnvapen ger säkerhet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

För ytterligare en vecka sedan skrev Stefan Löfven och Margot Wallström en debattartikel i SvD med rubriken ”Det är en skam att bomberna faller i Syrien”. De beskrev det mänskliga lidandet i Syrien som hjärtskärande. Sjukhus bombas och små barn grävs fram ur ruinerna. Humanitär hjälp når inte fram. Det är outhärdligt att bevittna. FN:s generalsekreterare liknar Syriens största stad Aleppo vid ett slakthus där bomberna fortsätter att falla. Det är en målande och träffande beskrivning av det som nu pågår. Men för att vara en feministisk regering är initiativen till nedrustning få och det finns inget om stopp av vapenexport. Sympatier räcker inte anser Feministiskt initiativ.

Löfven och Wallström menar att frågan om ansvar för övergreppen mot den internationella humanitära rätten - krigets lagar - och de mänskliga rättigheterna måste lyftas. Det är bra. Såväl FN:s oberoende undersökningskommission för Syrien som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har påtalat att sannolikt krigsbrott och även brott mot mänskligheten har begåtts. Artikeln avslutas med ett konstaterande av att vi i Sverige inte är ensamma med vår frustration över de övergrepp som pågår och att hoppet nu står till FN och säkerhetsrådet.

Det är föga hoppingivande. Regeringen är medveten om hur blockerat säkerhetsrådet är genom veto-institutet. Det som inte har fungerat tidigare ska nu göras igen. Resolutioner, sanktioner och aktioner har kommit och gått alltsedan starten av ”kriget mot terrorismen” och den USA-ledda invasionen av Afghanistan år 2001. Bakgrunden var 11-september-attackerna samma år. Det officiella målet med invasionen var att fånga Usama bin Laden, utrota al-Qaida och få bort talibanregimen. Efter invasionen av Afghanistan inleddes Irakkriget våren 2003. Ett krig som skulle ta några veckor men som i verkligheten inte slutade förrän i augusti 2010 när de sista utländska stridande trupperna lämnade Irak. Då handlade det om att fånga Saddam Hussein och avrusta landet som enligt den koalition av länder som deltog i invasionen, med USA och Storbritannien i spetsen, var en fara för världen.

Nu handlar det om Syrien. Efter torka under 2007 och 2010 slog skördarna fel och över 1,5 miljoner jordbrukarfamiljer drevs in från landsbygden till städerna. Det skapade en social oro som många menar kan har bidragit till det inbördeskrig som startade efter den Arabiska våren 2011. Stormakternas engagemang handlar nu att få stopp på inbördeskriget, avlägsna president Bashar al-Assad och stoppa Islamiska Staten (IS), som numera finns i både i Irak och i Syrien. De senaste veckorna har fokus åter flyttats till Irak, till Mosul, ett av IS viktigaste fästen. Omvärlden följer intensivt vad som sker. Regeringens reaktion är cyniskt nog att varna för en ny gigantisk flyktingström. Konsekvensen kan bli att gränskontrollerna i Öresund förlängs. Vi måste vara beredda på det, säger Stefan Löfven i en intervju till Sydsvenskan.

Mönstret för alla konflikter går igen. Det stavas dominans och kontroll genom militarism. Samtidigt som de allra flesta inser att det inte finns militära lösningar på konflikter, det som måste till är dialog och förhandlingar, så fortsätter samma länder, inklusive Sverige, att pumpa in vapen till konflikthärdar. Det går inte ihop. Det går inte att lösa konflikter genom att beväpna konflikter. Borde inte facit med 65 miljoner människor på flykt undan det väpnade våldet och terrorn i dess spår vara tillräckligt för att fler måste förstå att det är dags att tänka om? Borde inte i alla fall en feministisk regering sätta ord på det faktum att så länge de dominerande aktörerna i utrikes- och säkerhetspolitiken lever tätt sammanslingrade i en symbiotisk patriarkal syn på manlighet och våld, så ser vi ingen utveckling.

Sverige skulle kunna ta täten i ett historiskt förändrings- och utvecklingsarbete. Det skulle passa bra för en feministisk regering. Utrikesminister Margot Wallström skulle kunna konkretisera den feministiska utrikespolitiken på ett helt banbrytande vis. Hon skulle kunna tala om mänsklig säkerhet. Feminismens bidrag i politiken är just detta – att synliggöra det destruktivt dominanstänkandet och att utmana de patriarkala bastionerna. Rubrikerna skulle kunna vara: ”Sverige först med stopp för all vapenexport” och ”Regeringen presenterar plan för nationell militär nedrustning och förbereder ett internationellt initiativ för global avrustning”. Gärna presenterade under FN:s nedrustningsvecka.