Debatt: Därför lämnar jag Socialdemokraterna

Politik har för mig alltid handlat om att ta makten över det som ligger mig närmast och när jag kom i kontakt med Ung Vänster var det som att hitta hem. De hjälpte mig se att jag var feminist och antirasist och ordet solidaritet blev centralt i mitt liv.

Steget från politiken till den fackliga aktivismen var självklart, även om det tog sin tid. Min första fackliga kamp blev en om pengar och jag gick ur den med huvudet högt och en arbetsplats som äntligen följde kollektivavtalets lönesättning.

Att gå över till Socialdemokraterna var inget lätt val. Men i staden där jag bodde var trycket hårt på fackligt aktiva när det kom till att tillhöra partiet. Dessutom var jag omgiven av fantastiska socialdemokratiska gräsrötter vars kraft verkade vara outtröttlig. Deras driv gav mig hopp om att en socialistisk socialdemokrati fortfarande var möjlig. Så jag lovade mig själv att inte vila förrän jag arbetat så hårt att jag kunde lägga en röst på mig själv i valet 2014. Om jag visste att jag gjort allt jag kunnat för att påverka partiet så skulle mitt medlemskap kännas bättre och den där platsen på valsedeln var ett kvitto på att jag lyckats.

Så kom valdagen och där stod mitt namn. Jag kryssade och knöt min näve högt i luften. Det var värt varje tår, varje svordom, varje minut av hårt arbete. Och den vackraste av dagar var den då jag fick tjänstgöra i Migrationsdomstolen för första gången. Det saknar helt motstycke att få ge ett bifall åt någon som flyr för sitt liv.

Idag är känslan en annan. Jag ser på när mitt parti säger ja till tillfälliga uppehållstillstånd och dansar efter rasisternas pipa. Det pratas om lägre trösklar in på arbetsmarknaden och om att öka flexibiliteten. Det låter bra, men i realiteten innebär det lönedumpning i sin renaste form. Den som är ny här berövas kravet på kollektivavtal och den som redan har ett jobb måste se sig över axeln. För så blir det i förlängningen. När några av oss inte längre kan lova att inte utföra ett arbete till ett lägre pris eller med sämre villkor så börjar solidariteten krackelera.

Det var inte alls länge sedan företrädare för socialdemokraterna lovade oss att göra vad som krävs för att säkra kollektivavtalens ställning på arbetsmarknaden. De sa att de aldrig skulle acceptera att kvinnor och män som kommer till Sverige för att jobba utnyttjas till lägre löner eller sämre villkor. Ändå väljer partiet att slopa kravet på kollektivavtal då våra nyanlända kamrater ska gå till sitt första arbete i sitt nya land.

I vårt fjäskande för överklassen glömmer vi bort vart vi kommer ifrån. Rut byggs ut istället för att avvecklas. Förklätt i mantrat om att det ska vara lätt att komma in på arbetsmarknaden fortsätter vi att låta arbetarklassens kvinnor städa överklassens hem.

När törsten efter omvälvande reformer och politiskt mod är som störst väljer vår statsminister att skapa den sortens uppgörelser som bara månader tidigare hade varit otänkbara. Jag vet att det är nödvändigt med kompromisser, men jag vet också att jag inte måste acceptera dem. Jag väljer att dra min gräns här. Det får räcka nu.

Mitt driv har alltid varit att ta makten över det som ligger mig närmast. Men ibland innebär det också att en måste släppa taget.

Så jag gör det nu.

Jag släpper taget och går tillbaka, dit jag hör hemma.