Debatt: Bryt den kortsiktiga finanspolitiken

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I en debattartikel (Dagens ETC 12/11-2015) visade jag att Sverige har en åtstramad ekonomi och att tendenserna till mycket låg inflation kvarstår sedan 2012 och framåt. Sedan den artikeln skrevs kan jag konstatera att inflationen var 0,1 procent varje månad under det fjärde kvartalet 2015 och det går att följa utvecklingen månad för månad. En faktor som bidrar till detta är att Sverige är ett litet land som är beroende av händelser i omvärlden. Riksbanken är nu så bekymrad över situationen att de är beredda att vidta extraordinära åtgärder i form av en ”intervention”, som om Sveriges ekonomi var i kris, vilket inte är fallet. BNP och hushållens konsumtion ökade över förväntan 2015. Riksbankens åtgärder, för att nå inflationsmålet på två procent, skapar just nu mestadels problem, bland annat därför att den extremt låga räntan har lett till en lånefest i Sverige.

Finanspolitiken bör träda in som en aktör och pröva hypotesen att inflationen ökar med två procent när Sverige lånefinansierar cirka 200 miljarder till lönsamma investeringar. Sverige behöver en ekonomisk injektion, inte åtstramning. Det finns alltså en lösning på dagens svåra flyktingsituation, bostadbubbla, tågkaos, energiproblem, arbetsmarknadsproblem och arbetslöshet.

Tilläggsbudgeten som akut tvingades fram i november 2015 uppgick till ca 11 miljarder på grund av den nya flyktingsituationen. Dessa medel är lånefinansierade och avser huvudsakligen bostäder och uppehälle samt andra insatser i kommunerna för migranter. Enligt ovanstående hypotes kan vi förvänta oss att detta ökar inflationen med 0,1 procent under 2016. Flyktingsituationen kan komma att kosta ca 10-20 miljarder 2016, som en kortsiktig åtgärd. Högt räknat kan detta ge en upplåning av 20 miljarder 2016 som enligt hypotesen ovan ger ca 0,2 procent i inflationseffekt.

Finanspolitiken drivs idag med åtstramning. Den rödgröna budgeten för 2016 drevs fram med devisen att allt ska finansieras ”krona för krona”. De ökade satsningarna i budgeten uppgår för 2016 till totalt ca 8,5 miljarder för sektorerna bostadsbyggande (ca 2,1 + 1,9 miljarder), flyktingpolitik (ca 1,2), förbättrad infrastruktur (ca 2,3) och arbetsmarknadssatsning (ca 1). Med en svagt ökad reformtakt under de närmaste åren skulle det bli cirka 30 miljarder på tre år. Dessa medel ger troligen ingen ökning av inflationen. Istället har de främst betalats av skatteökningar för andra sektorer, vilket skapar en åtstramning, jämfört med en lånefinansiering som stimulerar inflationen. Att förespråka ytterligare skattehöjningar skapar mer problem än det löser och ökar inte inflationen.

En injektion i ekonomin där staten istället lånar upp ca 200 miljarder på två/tre år skulle återställa en mera normal inflation i Sverige, på cirka två procent. Därmed skulle räntan också kunna höjas till en mer normal nivå, vilket är bra för bostadsmarknaden. I Ekonomistyrningsverkets (ESV) rapport (november 2015) finns den anmärkningsvärda prognosen att statsskuldens andel av BNP ska minska de närmaste åren. Flyktingproblemen är medräknade av ESV. Statsskulden bör istället öka när behovet är som störst. Till saken hör att svenska staten idag kan låna billigt.

Det krävs ett perspektivbyte inom finanspolitiken där ovanstående 8,5 miljarder istället huvudsakligen ses som investeringar som kan lånefinansieras och inte som det är idag, tillhörande driftsbudgeten. Det nya perspektivet är en offensiv investeringsbudget som är betydligt större för de ovan nämnda sektorerna, cirka 200 miljarder, istället för de 30 miljarderna på tre år. En sådan lånefinansierad investeringsbudget kommer att betala sig för samhället på lång sikt om det är lönsamma investeringar som genomförs. Den skulle också skapa arbetstillfällen. Investeringsbudgeten frigör större delen av de ca 8,5 miljarderna per år från driftsbudgeten under ett par år. Vad kan vi använda dessa ca 6-8 miljarder till, som egentligen är investeringar, för åren 2016 och 2017? Mitt svar är att politikerna bör vända sig till gräsrötterna i en demokratisk process och lära sig var de mest trängande behoven finns och investera för att motverka spänningar i samhället.

Behoven är uppenbara, men även nya behov uppstår på grund av den nya flyktingsituationen, så kallade ”undanträngningseffekter”. Lena Mellin (Aftonbladet 19/11-2015) beskrev dessa som en situation där sjukvården inte längre kan ta emot alla patienter; kommunernas socialtjänst hinner inte med; varken lokaler eller personal räcker inom skolan. Detta är en farlig situation som kan öka främlingsfientligheten i Sverige, eftersom grupper spelas ut mot varandra, om åtstramning är utgångspunkten.

Vad är det som krävs för detta perspektivbyte? Det krävs att politiken blir mer långsiktig och att åtstramningspolitiken överges. Sverige behöver en långsiktig lösning på situationen med det ökade antal flyktingar som kom till Sverige 2015, en lösning som även inkluderar att det skapas arbetstillfällen.

Regeringen kan bestämma sig för att styra en investeringsbudget utan riksdagsbeslut. Investera i flyktingarna och de arbetslösa! Se dem inte bara som en belastande kostnad, utan som en möjlighet till framtida vinster för samhället. Inför en investeringsbudget under 2016 och se till att den ger långsiktig avkastning till staten!