Debatt: Att hälsa utan att skaka hand – ett bakslag för jämställdheten?

Handskakningsdebatten rasar vidare. Yassri Khans avgång från Sveriges politik kan tänkas vara milstolpen för framtida muslimers engagemang i politiken. Många lyfter frågan huruvida en hälsning utan handskakning är ett bakslag för jämställdheten.

Med feminismens genomslag och framgångar är självfallet alla bakslag beklagande. Man ser dock olika på hur just detta bakslag tar sin form. Feminism handlar om att jämna ut maktstrukturer i samhället. Jag är av den starka åsikten att alla människor är lika mycket värda. Frågan ligger i hur vi definierar dessa begrepp. Med historia, traditioner, kultur och världsåskådning som utgångspunkt i definitionen är det en fråga med mer än ett svar. Med andra ord lyfter alla, kvinnor och män, olika fanor för sin definiton.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Av den orsaken är det viktigt att vi även låter vår syn på jämlikhet ta sitt uttryck på olika sätt. I annat fall uppstår en maktrelation i förhållande till den som inte får uttrycka sin syn på jämlikhet och jämställdhet. I fallet av dagens debatt om handskakning kan man skönja nyanser av ett etnocentriskt perspektiv i frågan.

I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen, säger statsministern innan han visar hur man gör i en demonstration med partiledaren för moderaterna.

Statsministern och de som är av samma mening, utgår ifrån sina egna värderingar och sina egna traditioner om att man tar alla i hand i Sverige. Redan här uppstår en nyans av ”vi” och ”dem”. Man utgår från en version av svensk kultur och allt annat stigmatiseras och tillåts ej passera. Detta i ett land som till resultat av globaliseringen utgörs av mer än en kultur och att ”svensk kultur” i detta sammanhang, likt all kultur också präglas av föränderlighet.  Det är följaktligen här som frågan om integration eller assimilation uppstår. Får mångfald i Sverige existera? Svaret torde vara ”ja”, dock får vi bevittna att detta måste ske på bekostnad av kulturer som själva mångfalden utgör. Så länge dessa kulturer underkuvar sig vad den svenska kulturen kräver får mångfalden plats i samhällets arenor, däribland politiken.

En viktig fotnot är uppmärksammandet av attityderna bakom det eurocentriska perspektivet där den ”vita europén” sällan betraktas som etnisk subjekt. Den starka normen som är därtill förment färglös. Istället är det när man talar om de Andra som sociala kategorier i termer av etnicitet behövs för att förstå hur dessa tänker och handlar. Medan den Andre tänker och handlar utifrån sin kultur, tänker och handlar ”den vita” efter en rationell logik som inte behöver förklaras, som är självklar. På samma sätt ser man handskakningsnormen som en sanning i Sverige medan avvikelsen blir något irrationellt och traditionellt till följd. Oförmågan av att inse detta kan förklaras med Stuart Halls (1995) formulering om hur demoniseringen av den Andre, framförallt den islamiska fundamentalismen har dolt framväxten av fundamentalism hos oss själva, det vill säga Västerlandet. Kultur och etnicitet är inget bihang till människan som individ. Dessa går hand i hand. Det är utifrån dessa som vi definierar oss själva.

Samhället har kommit så pass långt att olika människor ska kunna mötas utan behöva underkuva sig andras normer. Det är med den intellektuella framgången av talet som vi kan förmedla den goda avsikten och låta människor behålla värden som är centrala för dem som individer.