Debatt: Är livet misslyckat om man väljer bort föräldraskap?

Kan det vara så att en kvinna bara lever sitt liv och det råkar bli utan barn? Att annat ter sig viktigare eller roligare? Att hennes livsbana ser annorlunda ut? Det är ett alternativ som började uppenbara sig för mig i 25-årsåldern, ett alternativ som tedde sig lika realistiskt som något annat, men som jag aldrig hörde något om.

I dag konstaterar jag att det fortfarande saknas berättelser om liv där barn helt enkelt inte hänt, utan att detta upplevs som en tragedi eller ens varit en så stor fråga. Personligen känner jag inte någon särskild lust till att bli gravid eller ha barn. Kanske kommer den lusten, kanske inte. Hur det än blir så är det lika värdefullt. Lyckan i barnfriheten är dock en verklighet som det är väldigt tyst om. Jag upplever att normen (i vårt moderna Sverige) är att man ska landa i partner och barn. Kanske särskilt barn. Kanske särskilt som kvinna.

Sedan en väsentlig tid tillbaka behöver vi äntligen inte längre bero på en man eller föda barn. Ibland undrar jag om vi verkligen insett vidden av detta. Vad vill vi med den friheten? Lyssnar vi till vår egen innersta lust och natur? Vi kan leva ganska precis som vi behagar, men ibland är det som att vi alla antas instämma i att barn är det ultimata. Kvinnor tar dessutom graviditetens fysiska risker och påfrestningar samt axlar ofta sedan det mesta ansvaret, gör de största uppoffringarna och har de tyngsta kraven på sig. Ändå verkar barnfrihet ses som ett mer avskräckande alternativ, det som man gärna ifrågasätter. Hur är det möjligt?

Är det rädslan för ensamhet eller en betydelselös existens som spökar? Är det en slentrianmässig, lat tanke, en kvarleva från ett mer inrutat samhälle, eller vår svenska alla-ska-göra-likadant-mentalitet? Drömmen om att bli älskad? Att älska? Barn lyfts fram som svaret, det som gör livet värt att leva, lite som en religiös dogm, och som alltid blir det konstigt när en väg presenteras som den rätta, för alla. Det är som att vi inte kan föreställa oss något annat sätt att tillfredsställa vårt behov av mening och gemenskap. Kanske vill vi fortfarande ha någon övergripande, gemensam idé att tro på, kanske är det därför vi klamrar oss fast.

Jag önskar att jag kunde leva ut min lust, min lycka, mina drifter, i fred. Att vi kunde uppdatera föreställningen om vad ett fullkomligt (kvinno)liv kan vara. Jag önskar att vi slapp prackas på stressen att tänka på dessa barn vi borde få att hända och på ångern som annars hotar att sluka vår ålderdom. Jag önskar att vår frihet inte urvattnades av kvävande normer, att vår tanke inte fördunklades av begränsande konventioner. För hur fri är vår frihet om den omges av andras åsikter om hur vi bör leva? Hur verklig är den om vi själva internaliserar inskränkande idéer?

Jag önskar att det kunde vara ett lika attraktivt alternativ att inte försvinna in i ett familjekluster som att göra det, att vi inte behövde undra om vi är ensamma, att folk inte behövde tacka mig för att jag skriver om detta.