Debatt: Anders Svenssons fiske är inte verklighetsbaserat

Yrkesfiskaren Viking Bengtsson svarar på Anders Svenssons inlägg i debatten om köp- och säljbara fiskerättigheter.

Anders Svensson är inte den enda från vänstern som hamnat i högerburen när det kommer till fiskepolitik.

Anders Svensson har inte förstått att det överfiske som sker i världen i huvudsak är storbolagsorienterat där man många gånger köpt u-ländernas fiskekvoter på det lokala fiskets bekostnad. När han talar om den svenska flottan måste vi ha klart för oss att många av våra kvoter inte fiskas upp idag, såsom torsken i Östersjön och kräftan i västerhavet.

Att framföra köp- och säljsystem som det enda rätta är en uppfattning som det stora kapitalet inom fisket och bankerna omhuldar. Hallandsfiskarna och de nordbohusländska fiskarna menar istället att ett utvecklat ransoneringssystem väl kan lösa framtidens problem.

Man måste först göra klart för sig varför vi överhuvudtaget har ett yrkesfiske. I ingressen till samförvaltningen i Halland skriver man ungefär så här: Yrkesfiskets uppgift är att hålla befolkningen med högkvalitativa fisk- och skaldjursprodukter. Utgångspunkten är alltså allmänhetens behov av livsmedel, till detta kan man sedan koppla den sociala och ekonomiska roll som fisket har utefter kusterna.

Anders Svensson ägnar mycket text åt det storskaliga pelagiska fisket. Han har dock inte klart för sig vad överetableringen av den pelagiska flottan innebär. Östersjön fick en lokalkvot på 15 000 ton, som både stora och små båtar kan fiska på. När det gäller kustkvoterna har det kommit mycket klagomål från lokala fiskare som anser att de fått för liten del av den kvoten för hålla igång den småskaliga flottan – att tala om 300 båtar som fiskar pelagiskt är inte verklighetsförankrat.

Anders Svensson tar inte heller upp hela miljöfrågan; de dioxinproblem som finns gäller inte bara i Östersjön utan även i Vänern och Vättern och har sin grund i massaindustrins klorblekning, det tar tid innan detta mörka arv är ur tiden, men det är inte direkt kopplat till fisket.

När det gällde det storskaliga pelagiska fisket tog statsmakterna den enkla vägen ut och tog inte sitt ansvar – istället för att driva en aktiv politik lät man fisket rationalisera bort sig självt, vilket innebar att de med de bästa bankkontakterna blev vinnarna. För Hallands sida innebar det att endast en sillbåt blev kvar, åldersstrukturen och mycket bra betalt gjorde att de andra sålde av. Man införde även individuellt överförbara kvoter mellan båtar, där man inte gav bort fisket för alltid utan använde ett koncessionssystem på tio år.

För Halland fick detta konsekvenser. Sillsorteringen i Träslövsläge försvann och anläggningen revs, de investeringar som Varbergsfisk gjort i sillhantering kunde sättas upp på förlustkontot, den nya våg­anläggning som kommunen byggt står i stort sett oanvänd, med andra ord en stor kapitalförstöring och en kniv i ryggen på fisket i Varbergs kommun.

Det pågår diskussioner om hur ett framtida svenskt fiskesystem ska se ut och det är många parametrar som ska på plats, min förhoppning är att fisket kan diskutera sig fram till lösningar och det är ingen självklarhet att dessa lösningar är lika inom alla fisken.

För den som vill läsa mer om dessa problem kan 2009 års Nobelpristagare i ekonomi Elinor Ostroms bok Allmänningen som samhälls­institution rekommenderas.