Jo, jag kommer ihåg argumenten från folkomröstningen 1994. Kanske tog båda sidor ut svängarna lite och dessvärre särskilt sista veckan. Jag tillhörde den sida som förlorade och jag hörde argument också från Nej-sidan som jag tyckte var överdrivna, men var det så?

För mig handlade inte EU-motståndet om att vi skulle bevara vår ”nationella självständighet”. Det har inget egenvärde för mig utan jag ser givetvis många fördelar med att få beslut på överstatlig nivå. Men problemen med EU ansåg jag var dels att utgångspunkten skulle komma att vara marknadsekonomins krav och dels den svaga demokratiska förankringen. Och jag menar att det är precis det vi ser nu.

Mest tydligt är väl trycket mot public service som byggs upp i helig allians mellan kommersiella medier och EU-byråkratin. Förslaget innebär nån sorts förhandsprövning av nya tjänster. I hög grad kommer det at handla om webben under den första tiden men på sikt kan det här vara väldigt illavarslande signaler. Vilken ”självcensur” ett sånt här beslut leder till kommer vi förstås aldrig att få reda på.

Och så förstås utspelet för några dagar sedan att EU-kommissionens ska förhandsgranska ländernas budgetar. Visst har EU, och särskilt Euroländerna, försatt sig i en besvärlig situation med en gemensam valuta men utan en gemensam finanspolitik. Men problemet är att det helt saknas förutsättningar för en gemensam finanspolitik – dessvärre kanske man kan säga.

En gemensam finanspolitik förutsätter starka gemensamma beslutsfunktioner med bra demokratisk förankring. Där är vi inte alls idag. En gemensam finanspolitik förutsätter också en grundmurad vilja att alla delar av området ska ha en någorlunda jämlik utveckling, alltså ekonomiskt starkare områden/regioner/länder ska se som självklart att stödja svagare. Dit har vi väldigt långt.

En gemensam finanspolitik idag skulle sannolikt leda till en mycket svag politik, utan möjlighet till kraftfulla beslut eller de nödvändiga omfördelningarna. En gemensam finanspolitik med dagens förutsättningar skulle nog bara ”orka med” att ytterligare den nyliberala utvecklingen. En sån finanspolitik klarar vi oss bättre utan.

Tyvärr håller EU-projektet på flera områden på att överträffa också de värsta överdrifterna från folkomröstningskampanjen 1994. Men givetvis har mycket också gått åt det andra hållet.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Sedan den svenska elmarknaden avreglerades har kritiken varit återkommande. Elbolagen har gjort enorma vinster och många elkonsumenter har fastnat i urusla avtal. Riksdagen har tagit några initiativ för att förbättra elmarknadens sätt att fungera.

Många låtsas helt enkelt som om marknaden fungerar på ett konstigt sätt. Men det konstigaste är att vi alla så tydligt kan se vad som händer. Och en sak till; el är el. Det finns inte så många olika sätt at förpacka elen så därför märker kan vi se att det är samma produkt vi pratar om, köper och säljer. Därför reagerar vi förstås lite extra när elbolag som kan producera el för bara nån tioöring får lika mycket betalt som de producerar den dyraste elen, men så fungerar alla marknader även om det inte syns så tydligt.

Och nu har en brittisk professor som är expert på elmarknader uttalat sig om den svenska elmarknaden, visserligen har texten tagits fram på uppdrag av Svensk Energi men ändå. ”Den är väl ansedd som en marknad som fungerar smidigt och effektivt levererar det den ska för företag och kunder, säger Richard Green, som tycker att konkurrensen på den nordiska elmarknaden är bra.” enligt en text på Second Opinion.

Jag kan inte bedöma hur andra energimarknader fungerar men min bild stämmer med Richard Greens och med granskningar som bland annat konkurrensverket har gjort. Det är inget funktionsfel på elmarknaden och därför ska vi inte tro att mer konkurrens eller andra marknadsanpassade reformer kommer att ändra de stora problem som givetvis finns.

Orimliga vinster till framförallt ägarna av vattenkraft och kärnkraft.
Enskilda hushåll och företag som fastnar i hopplösa prisavtal.
Alldeles för litet intresse att hitta lösningar på förbrukningssidan och istället tillförselsidan.

Enda möjligheten är att avskaffa elmarknaden!

Lars

Kommentera!

| | | | |

Fastighetsskatten är en bra skatt men framförallt gäller det fastighetsskatten på vattenkraft och motsvarigheten på kärnkraften som kallas effektskatt. Äntligen tas ytterligare ett steg till för att rätta till de missbedömningar som riksdagen gjorde när utsläppsrätterna infördes 2005.

Från 1 januari 2005 måste stora industrier och energianläggningar ha utsläppsrätter för att få släppa ut koldioxid. Utsläppsrätter är ett sätt att försöka påverka miljön genom att sätta ett tak för de totala utsläppen, miljöeffekterna av utsläppsrätterna är, så här långt svårbedömda, men det är inte de ekonomiska effekterna

Inför starten av handel med utsläppsrätter redovisades inga beräkningar av de vinster som elföretagen skulle göra. Det gjordes heller inga beräkningar av effekterna för hushållen och därför inga försök att göra några omfördelningar av effekterna. De räkneexempel som finns pekar dessutom på en betydligt lägre påverkan på elpriset. Med tanke på hur det sen gick är det regeringens och riksdagens behandling en rejäl skandal.

Redan 2005 höjdes elpriserna kraftigt och under de första åren tjänade energioföretagen i Sverige bortåt 15 miljarder om året tack vare utsläppsrätterna. Och vinsterna kom från vattenkraftselen och kärnkraftselen som inte ingick i systemet men som kunde höja priset när den lilla andel av elproduktionen som omfattades av utsläppsrätterna höjde sina priser.

1 januari 2006 genomfördes några skattehöjningar som minskade vinsterna för vattenkraftselen och kärnkraftselen. Sammantaget uppgick skattehöjningarna till cirka 2 miljarder per år och den årliga vinsten för elföretagen minskade därför något. Då motsatte sig bland annat moderaterna skattehöjningen men har senare varit med och höjt skatten något på kärnkraft så nu hamnar ungefär 2,5 miljarder av sammantaget 15 miljarder hos staten istället för som vinst hos energiföretagen.

Det är ett skumt system (utsläppsrätterna alltså) men framförallt har det fått märkliga effekter på den svenska elmarknaden och det är därför glädjande att de rödgröna partierna nu försöker ”ta tillbaka” ytterligare 2 miljarder, Men det återstår egentligen 10 miljarder innan de oskäliga vinsterna helt tagit bort.

De första tre åren som utsläppsrätterna användes (2005 – 2007) fick alla företag utsläppsrätterna gratis men det innebar inte att det blev gratis för konsumenterna och det var heller inte meningen. På den svenska elmarknaden är det dessutom så att bara några enstaka procent av elproduktionen omfattas av utsläppsrättshandeln men eftersom det är den dyraste elen som avgör priset så kunde ägarna av vattenkraft och kärnkraft göra stora vinster på systemet med utsläppsrätter.

Visst kan man hävda att högre elpriser ger energibesparingar men att det ska leda till så stora förmögenhetsomfördelningar är ändå stötande. Därför är det bra med en fastighetsskatt som dessutom kan höjas mycket mer för vattenkraftverk och kärnkraftverk.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Mora kommun har fått rätt att ta ut avgifter för ett skidspår, enligt en ganska färsk dom i förvaltningsrätten i Falun. Det är ytterligare ett steg mot privatisering av rättigheter som tidigare varit allmänna.

Inför sommaren förra året skrev jag i en ledare i ETC Örebro:

Det är under den ljusa årstiden som de flesta av oss har störst glädje och nytta av allemansrätten. Alltså rätten till naturen och möjligheten att kunna ta oss till sjöar utan att vi är markägare. Och naturligtvis känslan av att vi alla ska kunna röra oss fritt. Det är en rätt som borde vara självklar och som numera också finns nämnd i grundlagen.
För att ge allemansrätten ett verkligt innehåll har skyddet av våra stränder varit starkt i lagstiftningen men för bara någon månad sedan beslutade riksdagsmajoriteten att minska det skyddet. Det kommer nu att bli lättare att bygga nära vattendrag, privatisera stränder och begränsa allemansrätten. Motiven som uppges är ekonomiska, det ska helt enkelt bli möjligt att tjäna pengar på privatiseringen av allemansrätten.

Jag avslutade ledaren med krav på stärkt allemansrätt, dels i grundlagen men nog borde man kunna förvänta sig mer av den statliga myndigheten som ska bevaka allemansrätten. Här är deras luddiga besked.

Lars

Kommentera! [1]

| | | | |

Timbro går idag (SvD brännpunkt) till förnyad attack mot statliga myndigheter som ägnar sig åt opinionsbildning och lobbyverksamhet. Jag tycker de har en poäng eller rentav kanske flera men många frågor om hur opinionsbildning och lobbyverksamhet kan drivas återstår.

Det känns mycket tveksamt med statlig opinionsbildning men jag tror ändå att de flesta av oss ställer upp på statligt finansierade kampanjer mot droganvändning och listan kan naturligtvis göras längre av områden där det känns helt okej.

Men lika problematiskt är det när organisationer finansieras helt med statliga medel för att opinionsbilda åt staten.

Värsta scenariet skulle det väl vara om bara kapitalstarka företag kan finansiera opinionsbildning, vem skulle i så fall bemöta bryggarföreningens ständiga krav på kampanjer för mer öldrickande.

Problemet är naturligtvis inte nytt men på två punkter tror jag att det blivit värre. Allt färre sätter dagordningen. Några få massmedia har den makten. Och opinionsbildningen bedrivs mycket mer proffesionaliserat och bygger ofta på omfattande och kostsamma utredningar och opinionsundersökningar, ofta för att det ska ha det nyhetsvärde som krävs för att massmedia ska nappa. Åsikterna i sig duger inte.

Det här är en viktig demokratifråga och jag har tre förslag.

• Återupprätta partiernas trovärdighet som verkliga folkrörelser. Det krävs troligen interna förändringar men också att partiföreträdare respekteras bättre i det offentliga samtalet. Varför är det bara journalister och ledarskribenter som godtas i Gomorron Världens panel. Inga ”riktiga” partiföreträdare får vara med.
• Tillåt mer åsikter i massmedia, jag menar rena och tydliga åsikter idag förs åsikter ofta fram som sanningar.
• Öka det demokratiska inflytandet över forskning och högre utbildning. Låt universitet och högskolor bli viktiga demokratiska arenor. Tyvärr tas just nu steg åt det motsatta hållet.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Idag publicerar SvD en artikel där två företrädare för svenskt Näringsliv hyllar de framgångsrika friskolorna. De har gått igenom resultat från prov och betyg från elever som slutade grundskolan 2006.

Alla inser att sådana jämförelser är svåra att göra eftersom urvalet inte är slumpmässigt. Friskolrona är ju till sin karaktär segregerande. Elever nekas plats. Det kan vara långa avstånd till friskolan. Ibland finns mer eller mindre öppna krav på insatser från föräldrar som alla inte klarar. Det är dessutom väl känt att friskolor inte försöker vara bäst på stöd till elever med behov av särskilda insatser. Allt detta gör att urvalet blir skevt och skevt på ett sånt sätt som inte bara går att finna genom traditionella socioekonomiska variabler som ju bara mäter generella skillnader.

Anders Morin och Malin Sahlén drar ändå långtgående slutsatser av sin undersökning. ”Ett ljus i mörkret är friskolornas prestationer” skriver de och det får väl antas syfta på friskolornas undervisning men det är mer sannolikt att det är friskolornas urvalsmöjligheter som är förklaringen.

Visst har de försökt neutralisera elevernas olika bakgrund och förutsättningar ”så långt möjligt” som de skriver men då kunde man väl förvänta sig att undersökningen och metoderna var öppet redovisade någonstans. Men så är det inte, ingen hänvisning finns i artikeln eller på Svenskt Näringslivs hemsida.

Jag är övertygad om att de segregerande effekterna är betydligt kraftigare än det går att mäta. Det handlar om hur skolan beskrivs, vilket bemötande som ges och hur föräldrar med barn i riskzonen ser på tryggheten i privata respektive kommunala alternativ.

Innan undersökningen öppet redovisats och några metodkunniga noggrant haft möjlighet att gå igenom den så ska den betraktas som Svenskt Näringslivs åsikt att privata friskolor är mer önskvärda än kommunala skolor. Det är givetvis fullt tillåtet att tycka.

Lars

Kommentera! [2]

| | | | |

När tillstånden för sommarens uteserveringar i Örebro kom till krogägarna hade många fått tillstånd att ha öppet ”bara” till kl 23 på vardagar och kl 24 på helger. Utan förvarning. Enligt Nerikes Allehanda var det många som kände sig kränkta.

Stor opinionsstorm. Jag måste erkänna att jag upprörs av andra saker.

Kommunstyrelsens ordförande rycker ut och lovar ändring. Lite intressant ska det bli att se hur det går till. Det är ju inte kommunen som beslutar utan polisen, som i det här fallet stött sig på miljönämndens yttrande. Miljönämnden är ju en självständig myndighet, ska vara…

Lars

Kommentera!

| | | | |

Vi måste våga försvara höga skatter och däremd en lite lägre privat konsumtion om vi ska klara en solidariskt finansierad välfärd. Knappast någon överraskning men visst är det ändå bra att SKL (Sveriges kommuner och landsting) tydligt redovisar detta.

Om vi inte är beredda att höja skatten så tror jag att det istället blir mer av privat finansiering, såna förslag hörs ju redan idag. Och inte minst så bäddar den borgerliga regeringen för såna lösningar med en alltmer privatiserad vårdsektor.

Jag har skrivit en ledare om det här tidigare men den är fortfarande läsvärd.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Nu är det alltså klart att det snart blir val i Storbritannien. Drottningen har gett sitt tillstånd! I sitt första lilla valtal som Gordon Brown höll inför massmedia så lyfte han fram sin medelklassbakgrund som nåt viktigt som för att visa att han verkligen förstår hur den vanlige britten lever. Mer ex-labour än så går det väl inte att uttrycka det. Självklart måste alla, oavsett ursprung, kunna representera ett arbetarparti men då är det väl kanske inte medelklassursprunget som är meriten. Kanske är det så självklart att alternativet till medelklass bara kan vara överklass.

Sedan Tony Blair tog över labour och gjorde det till new-labour så har det varit ett parti som befunnit sig en bit till höger om det svenska mittfältet. Och Gordon Brown har, trots vissa förhoppningar, inte alls brutit högerpositionen.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Igår kom regeringens proposition om de allmännyttiga bostadsföretagen och nya sätt att sätta hyror. Nu väljer den ansvariga ministern Mats Odell att betona att förslaget ska ge ett ökat byggande och metoden är självklar. Öka lönsamheten i fastighetsbranschen så ökar investeringarna. Enklaste sättet att öka lönsamheten är förstås att höja hyrorna och det är i hög grad vad det här handlar om. Givetvis finns helt andra metoder att välja men det skulle nu vara ett avsteg från att bejaka marknaden.

De kommunala bostadsföretagen ska upphöra (i realiteten) att vara allmännyttiga och istället drivas affärsmässigt. En del av allmännyttan har varit att ha självkostnad som princip men det upphör nu, dvs om propositionen går igenom. Hyrorna har hittills satts med de allmännyttiga bostadsföretagens hyror som norm men det kommer inte att gälla i fortsättningen.

En lite förenklad beskrivning är att det hittills varit den kommunala allmännyttiga bostadsföretagen som varit modellen och normen också för de privata och nu blir det tvärtom. De privata företagens princip, affärsmässigheten, ska styra även de kommunala. På sikt är det här förstås en mycket stor förändring av bostadsmarknaden.

Det kommer att bli högre hyror men också betydligt större hyresskillnader, jämför gärna med bostadsrättmarknaden. Segregationen kommer att öka.

Det har ju varit en ganska lång process men knappast nån stor allmän diskussion. Jag tycker det verkar som om för många vill att frågan ska lösas i en ganska begränsad krets och så verkar det nu bli. Möjligen är frågan lite för krånglig.

Det som såg att dra ihop sig till en stor ideologisk strid blåstes av genom ett gemensamt förslag från Sabo (de kommunala bostadsföretagens organisation) och Hyresgästföreningen. Tyvärr var det inget bra förslag utan snarare ett förslag som verkar vilja rädda det som räddas kan, inte minst den egna organisationen.

Och över alltihopa vakar EU och EU:s regler som var den direkta bakgrunden till att utredningen en gång i tiden tillsattes av Mona Sahlin som då var samhällsbyggnadsminister. Troligen är relationen till EU den mest avgörande faktorn till att frågan inte tas upp som en viktig ideologisk fråga. Det skulle naturligtvis vara ett allvarligt bakslag om det visar sig att EU verkligen har en avgörande roll, för ingen minns väl att den frågan var redovisad inför medlemskapet och folkomröstningen 1994.

Lars

Kommentera!

| | | | |