KONSTEN ATT SÄLJA ETT KRIG DEL 5

Carl Bildt fick rätt - därför blev det så tyst

Att kritisera det egna landets krigföring har alltid varit förenat med risker. Historien visar att reaktionerna kan bli våldsamma. När författaren Herman Hesse 1914 manade det militaristiska Tyskland till besinning blev han anklagad för landsförräderi och tvingades fly utomlands. Samtidigt vågade matematikern och filosofen Bertrand Russel kritisera Englands roll i samma krig. Han fick sparken från sitt lärarjobb i Cambridge, fick sitta i fängelse ett halvår och förbjöds sedan att tala på offentliga möten. När Noam Chomsky protesterade mot Vietnamkriget i USA på 70-talet tvingades han vidta mått och steg för att hans familj skulle kunna försörja sig om han skulle kastas i fängelse. Historien är full av liknande exempel.
Ingenting talade dock för att känslorna skulle gå fullt så höga i den svenska debatten om Natos bombningar av Jugoslavien. Det fanns tvärtom goda förutsättningar för en sansad och konstruktiv diskussion mellan företrädarna för olika åsikter om kriget.
Det faktum att Sverige faktiskt inte är med i Nato borde sänka temperaturen något. Det var inte vårt eget krig.
Inte heller kunde bombkriget placeras in på den överförenklade högervänster-skala som medierna brukar använda för att snabbt skapa hetsiga debatter i TV-sofforna. Åsikterna om kriget gick isär också inom de traditionella politiska grupperingarna.
Och framför allt var frågan inte enkel. Man kunde vara absolut motståndare till bombningarna, men också tycka att de var berättigade under vissa förutsättningar. Den som rent principiellt var för Natos krig kunde fundera på om kriget ändå inte skulle undvikas om inga marktrupper kunde sättas in. Och så vidare.
Risken för simpel pajkastning tycktes inte stor.
Att debatten verkligen skulle bli mångfacetterad verkade ännu mer självklart när det visade sig att moderaternas partiledare Carl Bildt var motståndare till bombningarna. Landets många borgerliga ledarsidor, som ofta hyste stor respekt för Bildt, fick här en kritiker som det var svårt att inte ta på allvar.
När Nato några dagar innan bombningarna startade tömde Kosovo på alla de utländska observatörer som skyddat utsatta grupper mot övergrepp, skrev Carl Bild så här i sitt elektroniska veckobrev:

”Att inleda krigshandlingar mot Serbien från NATO:s sida är, enligt min mening, bara försvarbart om inledande flygoperationer omedelbart kan följas upp av omfattande markoperationer. Annars riskerar effekten att bli att vi lämnar miljoner människor på marken värnlösa i den konflikt som snabbt kommer att trappas upp. Och att tro att ett krig med Kalashnikovs mellan kullar och ruiner kan stoppas av kryssningsrobotar och B52:or är naivt och farligt.
Skulle det ändå gå dithän att det blir isolerade flyginsatser finns det en risk för en utveckling som kanske leder till en miljon flyktingar inom en månad. Vi skulle få en flyktingtragedi av nästan bosniska dimensioner.”

Och chansen för att det skulle bli tal om några marktrupper bedömde han som noll:

”I USA torde dock beredskapen för markinsatser vara ytterligt begränsad. En inflytelserik senator jag träffade sade att hans väljare sannolikt var mer intresserade av att bomba Washington än av att bomba Serbien.” (Veckobrevet 990322)

Debatten om Carl Bildts synpunkter uteblev märkligt nog nästan helt från landets ledarsidor. Detta trots att hans kritik mot den naiva och farliga tron på kryssningsmissilernas förmåga att lösa problem i praktiken riktades mot bland annat dessa ledarsidor. Exempelvis Dagens Nyheter hade i sin ledare den 20 mars skrivit:

”Hot har ingen effekt om det inte kan sättas i verket. Och – den frågan måste ställas – vad är alternativet? Nato kan inte sitta på åskådarplats när ett krig rasar i Europa, när människor mördas och tvingas på flykt.
Belgrad har varnats en längre tid. Någonstans passeras en gräns. Att förhålla sig passiv kan många gånger vara farligare än att ingripa.”

Här hade Bildt kunnat vidga perspektiven en hel del. Men DN:s ledarsida varken bemötte eller ens nämnde Carl Bildts kritik. Och det gjorde knappt någon av de största tidningarnas ledarsidor.
Vad DN och de andra tidningarna häpnadsväckande nog istället gör är att starta en regelrätt kampanj till förmån för Natos bombningar.
Argumentationen är ofta så förenklad att artiklarna tycks riktade till förskolebarn.
Expressen ger den 24 mars sina läsare två enkla alternativ att välja mellan:

”Försvarsalliansen har (…) tagit på sig rollen som polisstyrka eller – snarare – medborgargarde. Det är en ny ordning, men är det också en bra ordning?
På det kan svaret bara bli: Ja.
Ty alternativet är förfärande: fortsatt krigföring, fortsatta angrepp på civilbefolkning, fortsatta flyktingströmmar, fortsatta etniska rensningar. Inför detta kan den demokratiska världen inte stå likgiltig.”

Bildts argument att det som sker i Kosovo visserligen är fasansfullt, men att lidandet kan bli ännu värre av ett bombkrig, varken nämns eller bemöts.
Dagens Nyheter lägger sig på samma debattnivå. I en artikel på ledarsidan den 26 mars förlöjligar chefredaktören Hans Bergström den svenska regeringen för dess, som han tycker, halvhjärtade stöd för Natos hot om bombningar. Artikeln är skriven i Tyskland, och där är det enligt Bergström ”typiskt nog” bara ett kommunistparti från före detta Östtyskland som är kritiskt till bombningarna. Bergström tycker att det är ”naturligt att också tyskarna tar sin del av ansvaret för att hävda västerländska värden när en diktatorisk regim våldför sig på dem” och citerar en tysk chefredaktör som sagt att ”till den tyska lärdomen ur historien hör inte minst att folkmord bör stoppas i tid”.
Vad Bergström egentligen menar med ”västerländska värden” och vilka ”värden” det är som gäller i Jugoslavien får läsaren inte veta. Inte heller nämner han att moderatledaren Carl Bildt i praktiken stöder det östtyska kommunistpartiets motstånd mot bombningarna.
Två dagar senare startar kriget. Resultatet blir att en flyktingkatastrof av enorma mått tornar upp sig i Kosovo.
I sitt veckobrev från den 29 mars, efter fem dagars bombningar, skriver Bildt:

”I fyra nätter har NATO:s stridsflyg nu anfallit olika militära mål i hela Jugoslavien. Och hitintills har resultatet dessvärre blivit det som jag befarat och varnat för också i dessa veckobrev. (…) det politiska livet – icke sällan påhejat av media – har under senare år spritt sig en farlig illusion om att komplicerade konflikter snabbt och enkelt och riskfritt kan lösas med några salvor kryssningsrobotar och flyginsatser. Icke sällan hävdas att det var just detta som lyckades i Bosnien hösten 1995. Men jag råkade faktiskt vara med där, och i min bok – utgiven på olika språk – har jag visat den långt mer komplicerade dynamik som ledde till freden där, med de politiska insatserna som alldeles avgörande, och med flygbombningar som sannolikt relativt ointressanta i den samlade bilden.”

Carl Bildt pekar också på de avskräckande erfarenheterna från Irak.

”På sina håll fick jag mycket påskrivet för att jag i höstas var tveksam till om det var rätt att helt bryta den mödosamma FN-vägen och i stället gå kryssningsrobotarnas väg när det gällde att säkra möjligheten för FN-inspektioner mot massförstörelsevapen i Irak. Sedan dess har flyginsatserna fortsatt – i genomsnitt en bombning varannan dag sedan operationen officiellt avslutades – men utan annat resultat än att det numera inte finns några FN-inspektioner alls kvar i Irak samtidigt som Saddam Hussein än så länge sitter kvar.”

Det är uppenbart att Carl Bildt hade rätt när han förutsåg att ett bombkrig skulle lämna kosovoalbanerna helt ensamma med de serbiska soldaterna, och att resultatet skulle bli en flyktingkatastrof. Det finns alltså all anledning för de bombvänliga ledarskribenterna att lyssna. Carl Bildts synpunkter får också utrymme på nyhetsplats i flera tidningar.
Men ytterst få av de stora tidningarnas ledarskribenter är intresserade av att diskutera Bildts kritik.
Samtidigt publiceras två upprop mot Natos bombningar av Kosovo. I det första sägs att man inte bör tillåta en militärmakt att bomba en suverän stat utan godkännande av FN, eftersom det då blir fritt fram för vilken militärmakt som helst att bomba vem som helst i framtiden. Folkrätten måste alltså respekteras och FN:s auktoritet återställas. Uppropet undertecknades av 178 personer från hela det svenska samhället, däribland jag själv. Det andra uppropet säger att bomber inte är någon bra lösning på konflikter, och att problemen i Kosovo måste lösas på demokratisk väg.
Ledarskribenternas reaktion på uppropen är häpnadsväckande.
Istället för att bemöta den kritik som bombningarna nu fått från flera håll, väljer de att starta en intensiv smutskastningskampanj mot dem som vågat kritisera kriget. Undantaget är Carl Bildt, vars kritik inte nämns.
Sydsvenska Dagbladet väljer att slå undertecknarna i huvudet med det nyligen uppfunna ”folkmordet”:
”Att de i sin iver att diskreditera USA och Nato därigenom legitimerar Milosevics folkmord bekymrar uppenbarligen föga.”
Senare i artikeln påstår den anonyme ledarskribenten att undertecknarna i själva verket är diktaturens gråterskor, vilket bör innebära att de sörjer att Nato med sina kirurgiska bomber krossar Milosevics diktatur:

”Nu är alliansen på plats för att med våld förhindra ett nytt folkmord i Europa. Det kan bara diktaturens gråterskor beklaga.” (SDS 990330)

Samma dag går Aftonbladets Sören Eriksson steget längre och hävdar att undertecknarna i själva verket är ute efter att ”offra” två miljoner kosovoalbaner:

”Det albanska folket i Kosovo kan offras för vad som kallas folkrätt. Det är den närmast ofattbara innebörden av ’de intellektuellas upprop’ mot Nato-bombningarna av Jugoslavien. (...) De tycker väl att ett par miljoner albaner i Kosovo i dag är ett rimligt pris att betala (för oss?) i utbyte mot något de ännu kallar FN:s auktoritet.” (AB 990330)

Också Svenska Dagbladet drämmer till med ”folkmordet” och framför teorin att undertecknarna lider brist på empati:

”Mardrömmer jag eller är jag vaken? Till tragedin i Kosova fogas en nattsvart fars i Sverige. En 178-hövdad ’kulturelit’, som de, med möjligen oavsiktlig ironi, kallas i media, har samlat sig till en protest mot kriget. (...)
Åh nej, ni låter er minsann inte ryckas med av de känslor som drabbar oss andra när vi ser TV-bilderna av förtvivlade människor på flykt, hör deras ohyggliga berättelser om illdåden, deras ångest för dem som fördes bort av den serbiska polisen. Ni vet var skurkarna skall sökas, i NATO och i USA.
NATO:s bombningar, som kanske medfört civila förluster som kan räknas i två- eller tresiffriga tal, fördöms. Om folkmordet i Kosovo inte ett ord.” (Bo Hugemark i SvD 990331)

Trots att långt ifrån alla som skrivit på uppropen tillhörde vänstern skrev Nils-Erik Sandberg så här på Dagens Nyheters ledarsida (”pogromer” betyder enligt Nationalencyklopedin ”våldsam och blodig judeförföljelse”):

”Nu fördömer vänstern i två upprop Natos bombningar mot Serbien. Vänstern kritiserade inte Serbien när pogromerna startade. Vänstern tar till orda först när Nato griper in, för att – låt vara på ett alltjämt fruktlöst sätt – försöka skapa fred. Och då riktar vänstern all kritik enbart mot Nato.
Ska vi efter allt detta fortsätta lyssna på vänstern? I så fall: Varför?” (DN 990404)

Också Per Ahlmark trodde att undertecknarna tillhörde vänstern, och att de dessutom var anställda inom kultursektorn, vilket långt ifrån alla var. Så här skrev han i Dagens Nyheter:

”Detta upprop undertecknades av 178 ’kulturarbetare’, främst ett antal av den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner. (...) Det kollektiva inlägget hade inte ett enda ord av kritik mot Milosevic och det folkmord som han utlöst i Kosovo. Därmed bekräftar de 178 att de förenar okunnighet med okänslighet på ett förfärande sätt.”

Per Ahlmark gör sig vidare till tolk för vad Herbert Tingsten hade tyckt om han varit i livet:

”Hans förakt för de 178:s upprop, som inte ens noterar serbernas mördande av civila i Kosovo, hade varit gränslöst.”

Han påpekar också att Henning Mankell, som undertecknat uppropet, är en ”politisk stolle” och avslutar med följande ödesmättade profetia:

”Att vara ’en av de 178’ blir den skam som de får bära med sig genom livet. ” (DN 990406)

Per Ahlmark öppnade så att säga inte upp för en stimulerande debatt i sakfrågan.
Expressens Tommy Hammarström vill inte vara sämre, och hänvisar också han till det icke existerande folkmordet:

”De 178:as upprop mot Natos attack – de flesta av undertecknarna hör till en gammal och mycket principfast vänster – avslöjar en iskall och hjärtlös strategi: det är idén om den suveräna statens integritet som får överskugga allt mänskligt lidande. Ett pågående folkmord på marken spelar ingen roll, flygbombningarna kränker en suverän stat och därmed folkrätten.” (Expressen 990407)

När Sveriges största tidningar startar en sådan här kampanj mot några svenskar som vågat yttra en åsikt i en viktig fråga får det en del bieffekter. Dels gör det att vissa människor tänker sig för två gånger innan de offentligt tycker något nästa gång. Ledarsidorna riktar på så sätt ett skadande hugg mot det som i praktiken är demokratin.
Men det uppskruvade tonläget gjorde också att det blev svårt för tidningarna själva att ändra uppfattning om kriget. När avslöjandet kom om att inget folkmord skett i Kosovo var det nära nog knäpptyst i de flesta tidningar.
När Newsweek avslöjade att Natos bomber missat de militära målen, behandlades det med notiser och mycket korta artiklar.
När Human Rights Watch avslöjade att 500 civila dödats av Natos bomber var det nästan helt tyst.
Och när Washington Post avslöjade att Nato medvetet bombat civila redan från krigets första veckor skrevs överhuvudtaget inte en rad.
Det är tyst om Kosovokriget, nu när vi för första gången börjar få grepp om vad som faktiskt hände.
Bokslutet är pinsamt för svenska medier. Man stödde aktivt ett krig, man tystade och häcklade de få kritiker som fanns och man gjorde sig därmed i praktiken till en del av Natos och de krigförande staternas propagandamaskin. Lögner, överdrifter och propaganda kallades nyheter och bevakning.
Resultatet blev en mardröm för alla som trodde att medierna var en oberoende röst.
Dessutom tystade man helt den ledande kritiker som man bara veckorna tidigare hyllat som den store Balkankännaren.
Carl Bildt – liksom andra kritiker av Natos bombkrig – fick rätt.
De stora svenska medierna fick fel.
Kanske är tystnaden nu efteråt inte svårare att förklara än så.
Köp ETC nr 4/00 här.