KONSTEN ATT SÄLJA ETT KRIG DEL 4

Varför ljög Nato?

I vissa fall är det rent obegripligt att svenska tidningar inte förstod att Nato medvetet gick in för att lura medierna. Allra tydligast blir det när Nato begår rena misstag, vilket sker ganska ofta, och bombar fel mål. Istället för att direkt erkänna misstaget producerar Nato mängder med bortförklaringar som ofta visar sig vara tagna ur luften. Det tydligaste exemplet är när en grupp Natoplan den 14 april bombar två civila konvojer med flyende kosovoalbaner. 73 civila dödas och 36 skadas.
Enligt Phillip Knightley är det högst sannolikt att Nato redan några timmar, eller maximalt ett dygn, efter händelsen visste precis vad som hänt. Men det innebar inte att man sa sanningen på nästa dags presskonferens.
– Man släpper informationen i småbitar, lite åt gången, och påstår att man ”väntar på undersökningsresultat”, säger han. När informationen väl kommer är de flesta tidningar och TV-program inte längre intresserade.
Precis så gick det till efter konvojbombningen.
Natos första reaktion var att skylla hela massakern på serberna. I intervjuer dagen efter massakern påstod både Tony Blair och den tyska utrikesministern Rudolf Scharping att de fått informationer som pekade ut serberna.
AFP-journalisten Alexandar Mitic var en av mycket få reportrar som rapporterade inifrån Kosovo under bombkriget. Strax efter att konvojerna bombats tog han sig till platsen tillsammans med tre andra journalister. I en intervju som Helsingborgs Dagblad gjorde ett år efter kriget berättar Mitic att han såg söndersprängda människokroppar och utbrända traktorer överallt. Han hittade också resterna av en bomb vars märkning avslöjade att det rörde sig om vapen från amerikanskt flyg. När han intervjuade överlevande flyktingar berättade de att Natoplanen cirklat över dem och attackerat tre eller fyra gånger. När Alexandar Mitic ringde in sin rapport till AFP via satellittelefon ville redaktionen först inte tro honom. Men han hade både vittnen och vapendelar som bevis, och ett par timmar senare gick AFP ut med nyheten att Natos flyg bombat en hel konvoj med kosovoalbanska flyktingar.
I intervjun berättar Alexandar Mitic hur han samma dag kunde se Tony Blair intervjuas av Sky News och säga ”Det måste ha varit serberna som gjorde det, jag vet hurudana de är”.
Snart erkände dock Nato att ett av deras plan råkat släppa en bomb av misstag på flyktingkonvojen. Men man sa också att serbisk militär misstänktes ha gömt sig inne i konvojen.
Den 19 april ändrar Nato åter sin historia och säger att ett dussin plan i själva verket varit inblandade i attacken och att de sammanlagt släppt nio bomber. Men man understryker att det fanns miltära fordon i konvojen. Nato kan till och med spela upp en bandinspelning där journalisterna kan höra en av piloterna som deltagit i attacken tala om att han ser militära fordon på marken.
Senare ändrar sig Nato igen, och erkänner att bandinspelningen inte hade något att göra med bombningen av konvojen. Bandinspelningen hade bara spelats upp för att journalisterna skulle få höra hur det låter när piloter talar med varandra.
Rudolf Scharping sa nu ångerfullt att han uttalat sig för tidigt när han anklagat serbiskt flyg för att ha bombat konvojen, men att detta var den information han fått. Det visade sig att uppgifterna kom från general Wesley Clark.
Trots att Nato på ett nästan övertydligt sätt demonstrerat att de inte alls var intresserade av att tala sanning på presskonferenserna hade svenska medier väldigt svårt att tro att det verkligen kunde vara Nato som dödat flyktingarna.
Aftonbladet köpte på sin förstasida Natos första påstående att det var serberna som bombat konvojen. Inne i tidningen spekulerar reportern Wolfgang Hansson om vad som kan ha skett:

”Kan vara ett propagandatrick
64 flyktingar dödades och ett 30-tal skadades. Flyktingarna ska ha varit på väg hem från de albanska gränsövergångarna där serbisk milis troligen hindrat dem från att passera. Ännu går det inte att utesluta att serberna genomfört krigets värsta och mest lyckade propagandatrick. Nato var i går kväll inne på att jugoslaviskt stridsflyg eller trupper kan ha genomfört attacken. Nato bekräftade också att man attackerat en konvoj i det aktuella området men sa sig vara säker på att det var en militärkolonn.
– Våra piloter är säkra på att bara militärfordon attackerades. Därefter tror vi att jugoslaviska soldater tog hämnd genom att attackera flyktingar mitt i konvojen, sa Pentagons talesman Ken Bacon i går kväll. (…) Möjligheten finns att serbisk militär använde flyktingarna som mänskliga sköldar i hopp om att undgå attack. Eller att soldater attackerade flyktingarna sedan de själva blivit bombade av Nato-planen.” (AB 990415)

Också flera andra tidningar förmedlade noggrant det som senare skulle visa sig vara kalkylerade lögner från Nato. Så här skrev Svenska Dagbladet:

”Det amerikanska försvarshögkvarterets talesman Kenneth Bacon hävdade att Nato enbart träffat militära mål och antydde att jugoslaviska helikoptrar och stridsflygplan kan ha anfallit flyktingkolonnerna efter Natoattacken.
Den tyske försvarsministern Rudolf Scharping hävdade i tv att han fått informationer från Natohögkvarteret i Bryssel som tydde på att det var serbiskt artilleri, inte Natoplan, som besköt flyktingkonvojen och att serberna presenterat det som ett Natomisstag.” (SvD 990415)

I samma artikel berättas att serberna anklagar Nato för massakern, men helhetsintrycket blir ändå att Natos uppgifter är mer trovärdiga än serbernas, inte minst eftersom Nato får helhjärtat stöd från högt uppsatta politiker i Natos medlemsländer.

Svenska tidningars okritiska inställning till Nato blev ännu tydligare när utländska tidningar började skriva om bombningar mot civila mål i Belgrad. Någon sådan rapportering nådde knappt Sverige, med John Pilgers artiklar på Aftonbladets kultursida som undantag. Samtidigt som man utan krav på bevis rapporterade om hur serberna brände lik och startade våldtäktsläger, var det som om man inte kunde tänka sig att Nato med berått mod kunde vilja skada civila. De gånger Nato bevisligen sprängt civila i luften accepterade svenska tidningar närmast undantagslöst Natos egna förklaringar att bomber missat militära mål. Alla civila dödsfall förklarades alltså som misstag.
Men det var inte hela sanningen.
Misstanken att Nato faktiskt kallt räknade med civila offer väcktes redan i september 1999.
Då publicerade Washington Post en artikelserie där journalisten Dana Priest med hjälp av intervjuer med anonyma Natokällor rekonstruerade vad som pågått i Natos kulisser under bombkriget. Hon skriver att Nato planerade sitt krig i tre faser. I fas 1 skulle Natoflyget attackera luftförsvar och bunkrar. I fas 2 skulle man rikta in sig på Jugoslaviens infrastruktur under 44:e breddgraden, det vill säga en rejäl bit söder om Jugoslaviens huvudstad Belgrad. I fas 3 skulle Nato bomba civila mål i Belgrad.
Enligt Nato skulle kriget vara över på bara några dagar. Dana Priest skriver att det inte heller fanns några planer för ett längre krig, av det enkla skälet att ”medlemsländerna kanske inte hade startat kriget överhuvudtaget om de insett att det skulle bli en utdragen konflikt.”.
När bombningarna pågått några dagar visade det sig dock att Slobodan Milosevic och den jugoslaviska statsledningen inte visade några tecken på att ge upp. Det är nu inte så märkligt, med tanke på att Nato ju i verkligheten knappt lyckades träffa några av de militära mål man inkluderat i ”fas 1”.
Enligt Washington Post drabbades General Wesley Clark nu av allvarliga tvivel på att taktiken att bomba militära mål verkligen skulle fungera.
Därför tog han ett radikalt beslut. Dana Priest skriver: ”Han bad generalsekreterare Solana att gå över till fas 2, och att dessutom attackera mål i fas 3, men samtidigt försöka att inte rubba den ömtåliga balansen i alliansen.”. (not 4)
Natoplan skulle alltså angripa civila mål, men utan att detta officiellt sanktionerats av Natoledningen. På så sätt skulle Nato undvika slitningar bland medlemsländerna. Långt ifrån alla var förtjusta i kriget och om man öppet erkände att civila mål bombades skulle det kunna leda till splittring.
Det inofficiella beslutet om bombning av civila mål togs i slutet av mars 1999.
Tre månader senare, i juni 1999, erkände Natos talesman Wesley Clark i en intervju med BBC:s Mark Urban att Nato faktiskt attackerat civila fas 3-mål, och att detta skedde utan formellt godkännande från Natoländernas beslutande ambassadörsråd i Bryssel. (not 5)
Både under och efter kriget har Nato varit ytterst ovilliga att tala om hur många civila som faktiskt dödades. Men den 8 februari 2000 släppte Human Rights Watch en rapport där Nato anklagas för att försöka släta över de civila bomboffren. Enligt rapporten löpte civilbefolkningen i Jugoslavien dubbelt så stor risk att dödas av Natos bomber jämfört med civilbefolkningen i Irak när USA bombade där 1990.
Enligt Human Rights Watch-rapporten dödade Nato civila vid 90 tillfällen under de 78 dagar som bombningarna pågick. Sammanlagt räknar organisationen med att runt 500 civila dödades av Nato.
Human Rights Watch riktar hård kritik mot Nato för att man använt så kallade klusterbomber i tätbefolkade områden. Man skriver också att Nato attackerade städer på dagtid då sannolikheten var störst att ett maximalt antal civila skulle dödas och att man dessutom attackerade mål utan militärt värde, som till exempel den serbiska radion och det jugoslaviska TV-huset i Belgrad, trots att det innebar stor risk för civila dödsoffer. (not 6)
Svenska tidningar utgick ifrån att alltihop var misstag.

Ju fler artiklar jag läser om Kosovokriget desto tydligare blir det att Nato faktiskt ljög skjortan av medierna. Men varför ljög Nato?
Ett svar kan vara att Nato hade väldigt svårt att motivera bombningarna.
Från början var det officiella motivet att tvinga Jugoslavien att skriva under Rambouilletavtalet.
Bombningarna skulle bara behöva ta några dagar, sa Nato.
Men när Milosevic inte gav upp ändrades motivet till bombningarna på ett mycket märkligt sätt.
I början av april, när Nato på allvar börjat inse att Milosevic faktiskt inte hade några planer på att ge sig, kunde Tysklands försvarsminister Rudolf Scharping plötsligt berätta att han kommit över ett sensationellt dokument. Det var den så kallade ”Hästskoplanen”, som bevisade att Jugoslavien hade planerat en stor etnisk rensning i Kosovo redan hösten 1998. Hästskoplanen användes omedelbart som bevis för att ett folkmord verkligen varit planerat. På så sätt rättfärdigades att Natos bombningar fortsatte trots att Milosevic inte gav upp.
Bombningarna hade helt enkelt fått ett nytt syfte: att stoppa ett folkmord.
Ett år senare, under våren 2000, avslöjade den tyska tidningen Die Woche att hela Hästskoplanen var en bluff. Det hade aldrig funnits något dokument eller andra konkreta bevis. Hela Rudolf Scharpings ”avslöjande” byggde på en promemoria från den bulgariska underrättelsetjänsten som diskuterade en tänkbar jugoslavisk offensiv mot den kosovoalbanska gerillan.
Die Woche skriver att Scharping mot sina militätra rådgivares rekommendationer valde att använda promemorian som bevis för att Jugoslavien hade planerat etnisk rensning och folkmord.
Det är fascinerande att så här i efterhand studera hur svenska tidningar utan invändningar accepterar att mitt under brinnande krig radikalt ändra hela målsättningen med kriget.
Helomvändningen syns i blixtbelysning på Sydsvenska Dagbladets ledarsida den 30 april:

”Natos bombningar syftar inte längre till att få Milosevic att skriva under Rambouilletavtalet. Det pågår ett folkmord i Europa. Natos generalsekreterare Javier Solana uppger i brittisk press att målet nu är att få stopp på dödandet: ’Vi kan inte tänka på något annat.'"

Tack vara mediernas ständiga rapporter om ”folkmordet” skrivs historien om, och det framstår snart som en självklar sanning att bombningarna också startades för att stoppa ett folkmord.
Tydligast blir denna historieförfalskning när Per Ahlmark i Dagens Nyheter den 28 juni 1999 skriver:

”Motståndet mot Milosevic vilade nästan helt på ideella värden: ’Du skall icke begå folkmord’. Den tanken förenade 19 fria nationer i historiens mest framgångsrika luftkrig.”

Det är tveksamt om bombningarna kunnat pågå i 78 dagar om världen vetat att det inte fanns något folkmord, att Hästskoplanen var en bluff, att nästan alla bomber missade, och att Nato medvetet attackerade Jugoslaviens civilbefolkning.
Vad som då hade återstått var en brutal regim som var ansvarig för grymheter och krigsförbrytelser, men inte folkmord. En sådan regim hade vi Sydafrika innan apartheidsystemet avskaffades. Det var sanktioner som tvingade fram en förändring den gången, inte bomber.
Men frågan kvarstår: Varför ville Nato så gärna bomba Kosovo – egentligen?
För att få ett svar ringer jag upp dokumentärfilmaren och krigskorrespondenten John Pilger, som är expert på USA:s utrikespolitik.
– Amerikanerna har sett Jugoslavien som det sista hindret för Natos totala makt i Europa, säger han. Men jag tror också att det finns ett inslag av demonstration när Nato agerar militärt. USA vill visa upp sig som den enda supermakten och demonstrera sin förmåga att orsaka stora skador på kort tid. Det elementet finns alltid med i amerikansk utrikespolitik.
– Sedan är ju USA en krigsekonomi. Ungefär 40 procent av varje dollar går direkt eller indirekt till vapenindustrin eller till en civil industri som arbetar åt vapenindustrin. Då och då måste USA helt enkelt dra ut i krig.
Enligt John Pilger markerar Kosovokriget slutet för krigskorrespondenternas trovärdighet.
– Det är game, set och match till militären, säger han.
– Medierna och journalisterna blev grundlurade när det gäller själva krigets premiss, att Nato var där för att förebygga en människorättslig katastrof. I verkligheten påskyndade Nato katastrofen. Också journalister som tidigare varit sunt misstänksamma mot den imperialistiska makten anslöt sig till just den makten, smörjda med en skrattretande retorik om humanism. De borde ha tittat sig över axeln och ställt sig själva frågan: ”Hur kan det komma sig att den här militärmakten, som bombade Indokina sönder och samman och vars utrikespolitik inte förändrats sedan dess, attackerar Jugoslavien? Handlar detta verkligen om kosovoalbanska flyktingar?”

Kanske får vi aldrig veta hela orsaken till att Nato bombade Kosovo.
Men en sak vet vi, och det är att kriget aldrig hade kunnat genomföras utan ett massivt stöd från medierna i väst.
Den amerikanske mediekritikern Edward S. Herman har en gång sagt att det finns ett antal viktiga roller som måste besättas för att ett modernt krig ska kunna genomföras. Det direkta dödandet sköts naturligtvis av militären. Andra grupper utvecklar de vapen som behövs för att kunna genomföra dödandet.
Men lika viktig är den roll experter och stora medier spelar. Enligt Herman har medierna till uppgift att normalisera det otänkbara.
Genom artiklar och program förmås vi att betrakta det otänkbara som normalt, och kriget som något oundvikligt, ja kanske till och med något eftersträvansvärt.
När en journalist använder sin yrkesskicklighet till att ge trovärdighet åt ett folkmord som inte finns, deltar hon i kriget lika mycket som piloten som fäller bomberna.
Det är ett tungt ansvar att bära.

Noter:
1. Ordaz, Pablo ”Policías y forenses españoles no hallan pruebas de genocidio al norte de Kosovo”, El Pais 990923.
2. Reporters sans frontieres: War in Yugoslavia: Nato’s media blunders, 15 juni 1999.
3. Human Rights Watch: Kosovo – rape as a weapon of ”ethnic cleansing”, http://www.hrw.org/reports/2000/fry/index.htm
4. Washington Post 19-21/9 1999, Dana Priest ”The Commander’s War”.
5. Knightley, Phillip: First Casualty – The war correspondent as hero and myth-maker from the Crimea to Kosovo.
6. Human Rights Watch: Civilian deaths in the Nato air campaign, februari 2000, http://www.hrw.org/reports/2000/nato/

FORTS DEL 5: Carl bildt hade rätt - därför blev det tyst