KONSTEN ATT SÄLJA ETT KRIG DEL 3

"Milosevic en ny Hitler"

Att Slobodan Milosevic anklagades för att vara en ny Hitler som återupprepade Förintelsen är enligt Phillip Knightley ett naturligt inslag i propagandakrigföringen.
– Det har alltid ansetts att propaganda fungerar bäst om man håller sig till lättbegripliga historier, säger han. Allra bäst är att påminna folk om sådant de upplevt tidigare. Och andra världskriget och Hitler är underbara sätt att mana fram bilden av en absolut brutal, ond regim. I Gulfkriget vad det Saddam som liknades vid Hitler, den här gången var det Slobodan Milosevic.
Phillip Knightley menar att svartmålningen fyller ett avgörande syfte.
– Människor är naturligt fredliga till sin läggning och vill inte döda sina medmänniskor. En metod att göra dödandet möjligt är att utmåla medmänniskorna som ondskefulla barbarer och oss själva som försvarare av civilisationen. Det här har en dubbel propagandaeffekt; dels blir det enklare att döda fienden, dels utmålas den egna sidan som hjältar, vilket rättfärdigar kriget.

Att de serbiska truppernas övergrepp i Kosovo aldrig kunde jämföras med Hitlers mord på mellan sex och åtta miljoner judar påpekades av experter på Förintelsen. Reportrar utan gränser citerar historikern Wolfgang Benz, som är chef för ett center för forskning om antisemitism. Han klagade på ett ”urskilningslöst och farligt användande av ordet Förintelse” och anklagar västpolitikerna för att ”slumpvis ösa ur en säck med blandade historiska termer”.
Strax innan Wolfgang Benz protesterade hade den brittiska utrikesministern Robin Cook sagt att Slobodan Milosevic höll på att genomföra en ”slutgiltig lösning” i Kosovo.
I Sverige sorterar Dagens Nyheters ledarsida snabbt in Milosevic bland världshistoriens största mördare:
Den 29 mars skriver tidningen på ledarsidan:

”Den engelske historikern Paul Johnson har i sitt stora verk om nittonhundratalet, ’Modern times’, ett särskilt kapitel om Stalin, Hitler och Mussolini. Rubriken på kapitlet är enkel och klar: ’Djävlarna’. Om han gör en ny utvidgad utgåva skulle Jugoslaviens president Milosevic passa in under samma rubrik.”

Dagen efter kör Annette Kullenberg på i samma spår i sin krönika i Aftonbladet. Rubriken lyder ”Milosevic är vår tids Hitler” och hon skriver bland annat:

”Ska man låta Hitler styra ett land i Europa. Nä, då måste man gå in och bomba. Har gjorts förr. Till slut tog Hitler livet av sig. Kriget tog slut i maj 1945 och alla levande människor blev lyckliga. Heja, Nato! Bomba sönder Serbien, förödmjuka Milosevic, ställ honom inför krigsdomstol. Även om jag i vanliga fall inte är särskilt blodtörstig så föreslår jag nackskott.” (AB 990330)

Svenska tidningar spred inte bara myten om folkmordet och framställde Milosevic som en ny Hitler. Man spred också en rad helt falska Nato-historier om vad de serbiska trupperna gjort sig skyldiga till i Kosovo. Trots att den ena historien efter den andra visade sig vara lögn publicerades hela tiden nya historier.
Ett förbluffande exempel kom redan fem dagar efter att bombningarna inletts, den 29 mars 1999. Då rapporterade Nato vid sin presskonferens i Bryssel att den 66-årige kosovoalbanen Fehmi Agani, som varit med och förhandlat för kosovoalbanerna i Rambouillet, hade mördats tillsammans med fyra andra kosovoalbanska intellektuella. Avrättningarna skulle ha skett då de fem männen besökte en väns begravning.
Uppgiftslämnaren var den brittiske generalen David Wilby, som sa att informationen kommit från ”mycket trovärdiga källor” i Kosovo, och kontrollerats noggrant av hans medhjälpare.
Det behövdes ingen större fantasi för att förstå att Nato i krigets inledningsskede var beredda att gå långt för att rättfärdiga bombningarna och diskreditera motståndaren. Men ändå tycks större delen av den svenska pressen ha utgå ifrån att det Nato sa var sant. Det skulle snart visa sig vara en allvarlig missbedömning.
Aftonbladet publicerar omedelbart en bild av Agani skakandes hand med Milosevic och satte rubriken:
”Skakar hand med sin bödel
Avrättades på sin väns begravning”
Aftonbladet har också lyckats få kontakt med ett ögonvittne till mordet:

”Han kämpade i Rambouillet som fredsförhandlare. Nu är Fehmi Agani, 66, själv mördad.
– Han och fyra andra kosovoalbanska ledare avrättades på en mördad väns begravning, säger ögonvittnen.”

Längre fram i artikeln får läsaren detaljer om hur mordet gått till:

”– Det var rena avrättningen. De fördes bort och sköts sedan med nackskott, uppger källor i Kosovo.” (AB 990331)

I en artikel i samma tidning får vi till och med veta varför Agani mördats:

”Slobodan Milosevic har bråttom. Det är därför han driver ut kosovoalbanerna som boskap. Och mördar deras ledare. I förrgår avrättades den kosovoalbanske ledaren Fehmi Agani och flera andra viktiga ledare.” (AB 990330).

Dagen efter rapporterar Tidningarnas Telegrambyrå att serberna också försökt mörda den kosovoalbanske politikern Ibrahim Rugova, men att han lyckats fly från Kosovo. TT berättar att Rugova är skadad och att hans hus bränts ned av serberna.
Dagens Nyheter publicerar både Natos uppgifter om mordet på de fem intellektuella, och påståendet att Ibrahim Rugova befinner sig på flykt sedan serberna bränt ned hans hus.
Inte heller hos Expressen och Göteborgs-Tidningen finns några tvivel på att Nato talar sanning. Under rubriken ”Min vän blev avrättad” intervjuades en bekant till den påstått döde, och slutsatsen är klar:

”– Detta är verkligen ett led i en avancerad etnisk rensning, man plockar bort de ledande kosovoalbanska intellektuella.”

Expressens reporter skriver:

”Uppgiften om avrättningarna kom först vid en presskonferens som hölls i Bryssel av Natos militäre talesman David Wilby. Den mest kände av de mördade är Fehmi Agani, som var medlem i den kosovoalbanska delegationen vid fredssamtalen i Rambouillet i Frankrike.”

Genom att påstå att uppgifterna om avrättningen ”först” kommit vid Natos presskonferens ges läsarna intrycket att det finns fler källor än Nato. I verkligheten fanns inga sådana källor, vilket reportern måste ha vetat.
I en mindre artikel samma dag påstår Expressens Knut-Göran Källberg sig veta att morden är en regelrätt strategi som Milosevic personligen givit order om:

”Den jugoslaviske ledaren har satt in en ny barbarisk taktik i kampen för att behålla makten. Hans bödlar avrättar systematiskt politiker, lärare, intellektuella, kosovoalbaner som är ett hot mot hans regim.
Taktiken – mörda ledarna
Milosevics krigsstrategi är att driva de etniska albanerna ut ur Kosovo och mörda deras ledare.
Fehmi Agani, 66, var en lågmäld sociologiprofessor, en av dem ni såg på tv-bilderna från slottet Rambouillet då han promenerade i parken i bekymrade samtal med kosovoalbanernas skuggpresident Ibrahim Rugova.” (Expr 990330)

Dagen efter utbryter den stora förvirringen.
Det visar sig nämligen att Fehmi Agani och alla de andra som ”mördades” på begravningen lever och har hälsan. TT går ut med ett telegram om saken, och kan samtidigt presentera en intervju med den helt oskadde Ibrahim Rugova, som inte alls flytt. Intervjun är gjord i det hus som serberna anklagats för att ha bränt ned.
Alla de fem morden, Rugovas flykt och nedbränningen av hans hus var alltså bluff.
Det visade sig senare att general David Wilbys ”trovärdiga källor” var det Londonbaserade Kosovo Information Center, som drivs av kosovoalbaner i exil.
Reportrar utan gränser skriver följande om Natos hantering av det påhittade mordet på Agani: ”Att på det här sättet göra rykten till officiella sanningar under krigets första vecka, tycks snarare vare ett medvetet val än ett misstag”. Enligt Reportrar utan gränser är ett tänkbart motiv till att Nato ljög att de vill skapa opinion för bombningarna.
Den taktiken lyckades i så fall utmärkt i Sverige. Och trots alla uppenbart galna slutsatser som olika journalister i sina sina ”analyser” dragit av Aganis påstådda död, rapporteras det mycket sparsamt om att alltihop var lögn.
DN publicerar en kort notis om saken, men både Expressen och GT håller tyst, trots att de tidigare gjort ett stort nummer av hur Milosevic nya taktik är att mörda intellektuella. Nästa gång Expressen skriver om Agani är när han en månad senare verkligen hittas mördad två mil utanför Kosovos provinshuvudstad Pristina. Och inte blir det mindre förvirrande av att mordet enligt artikeln nu utförts av serbernas motståndare, den kosovalbanska gerillan UCK. Den som försöker begripa vad som sker i Kosovo genom att läsa Expressen måste försöka reda ut hur samme man kunnat dö två gånger, mördad av helt olika grupper i konflikten, samtidigt som mordet enligt Knut-Göran Källberg är en del i en ”ny barbarisk taktik” utformad av Slobodan Milosevic personligen.

Natos sätt att hänvisa till ”säkra källor” utan att några sådana fanns i fallet Agani borde ha gjort alla världens journalister hälsosamt misstänksamma mot alla uppgifter från Nato och dess medlemsländer. Men någon sådan försiktighet syns inte i rapporteringen. Tvärtom är medierna mycket villiga att rapportera om groteska massakrer och övergrepp som på olika sätt tycks stödja den allmänt accepterade idén att serberna håller på att utrota kosovoalbanerna.
Den famösa historien om likbränningen i gruvan i Trepca är ett typexempel, komplett med historiska kopplingar till förbränningsugnarna i nazisternas koncentrationsläger.
Det är Tidningarnas Telegrambyrå som är först ut med nyheten. Den 6 juni rapporterar TT att den engelska tidningen Observer citerat vittnen som berättat att ”serbiska dödspatruller” ägnat sig åt att ”bränna hundratals kroppar i närheten av gruvstaden Trepca”. Enligt vittnena skulle dödsoffren vara män och unga pojkar i ”vapenför ålder”.
Ögonvittnena tror enligt TT att serberna bränt omkring 100 kroppar om dagen de senaste två månaderna, vilket skulle innebära sammanlagt 600 kroppar. Kropparna skulle ha körts till gruvan med lastbilar för att brännas. Askan kastades sedan i oanvända gruvhål.
TT berättade att Observer citerat tre vittnen: en 38-årig man som lyckats hålla sig undan i bergen nära Trepca, en äldre man som berättat om likbränningen för sin dotter via satellittelefon samt en tredje källa som stod den kosovoalbanska gerillan UCK:s ledning nära. Sedan skriver TT: ”Observer medger att den tredje källans uppgifter måste värderas med viss skepsis.” Av detta drar läsaren sannolikt slutsatsen att åtminstone två av vittnena är trovärdiga.
Trepca-historien föll Expressen på läppen så till den grad att tidningens reporter Gunnar Johansson utan varje spår av källkritik skrev ihop följande historia, under rubriken ”De har bränt tusentals lik”:

”Tempot är högt: minst hundra kroppar ska ha förstörts varje dag de senaste två månaderna.
Det är en kapplöpning med tiden som pågår i Trepcagruvan i Kosovo. De serbiska styrkorna vet att Natostyrkor snart anländer. Dessa åtföljs av utredare som ska dokumentera krigsförbrytelser. Därför försöker serberna utplåna så många kroppar som möjligt, så snabbt som möjligt.” (Expressen 990607)

I en bildtext görs kopplingar till Hitlertyskland:

”Förintelse. Enligt flera vittnen bränner serbiska styrkor 100-tals kroppar varje dag, för att hinna bli av med bevis innan Nato-trupperna anländer.”

Efter att bombningarna upphört skickade Krigsförbrytartribunalen i Haag ett team med tre franska kremeringsspecialister för att leta efter rester av människotänder och andra svårförstörbara likrester i gruvan. Den 11 oktober rapporterade teamet att det inte fanns några som helst tecken på att gruvan använts som avstjälpningsplats för brända lik, och avfärdade hela historien om likbränningen som påhittad.
Tidningarna var dock redo att sprida fler skräckhistorier.

I början av juli 1999 sade den nederländske majoren Jan Joosten vid ett pressmöte i Pristina att man upptäckt stora massgravar i Ljubenic. Dagen efter rapporterade den brittiska tidningen The Independent att den största massgraven innehöll 350 kroppar.
Nästan alla tidningar skrev om massgravarna. Dagens Nyheter skrev bland annat följande:

”Fredsstyrkan Kfor började på fredagen undersöka ytterligare en misstänkt massgrav i Kosovo. Enligt major Jan Joosten har Kfor fått uppgifter om att uppemot 350 människor skulle ha begravts i närheten av byn Ljubenic i västra Kosovo. Om detta stämmer skulle det vara den hittills största massgraven som upptäckts i Kosovo.” (DN 990710)

Artikeln avslutas med att Rönnow upprepar en ofta återkommande information:
”Enligt Nato kan minst 10 000 människor ha mördats i Kosovo.”
Också Aftonbladet rapporterade om de 350 kropparna, och precis som i artikeln om det icke-existerande mordet på Agani kunde tidningen dessutom presentera ett ögonvittne till massakern:

”Sadik Jamuratz hävdar att han överlevde blodbadet i sin hemby Ljubenic.
– Den 1 april omringades vår by av serbisk polis. När panik utbröt började de skjuta vilt på oss. Bara nio överlevde. En av dem, en 18-årig pojke, dog på väg till sjukhuset.
– Många från omkringliggande byar flydde upp i bergen. De spårades upp av serberna. Och blev mördade.”

Precis som DN har Aftonbladets reporter lagt till en slutknorr som gav ytterligare trovärdighet åt historien:
”Samtidigt som uppgifterna om olika blodbad blir fler växer också protesterna mot Slobodan Milosevic.” (Aftonbladet 990710)
Svenska Dagbladet körde rubriken ”Massgrav funnen i Kosovo”:

”Italienska soldater har i en by nära staden Pec i västra Kosovo hittat en massgrav som tros innehålla minst 350 lik. Det uppgav Natos fredsstyrka på fredagen.” (SvD 990710)

Att ”Natos fredsstyrka” möjligen kunde ha intresse av att krydda historien tycks inte föresväva SvD. Istället slår man fast att ”Uppgifterna om 350 dödade människor i den misstänkta massgraven kommer från ögonvittnen”, ett påstående Svenska Dagbladet knappast kunnat kontrollera sanningshalten i.
När massgraven väl öppnades visade den sig innehålla fem kroppar. Nästan ingen svensk tidning skrev ett ord om saken.
Vad många säkert kommer bäst ihåg från kriget i Kosovo är rapporterna om våldtäkter. Enligt Phillip Knightley var rapporteringen missvisande på så sätt att det ofta framstod som att Serbiska trupper skulle begå exceptionellt många våldtäkter. I själva verket är våldtäkter något som sker från alla sidor i de flesta krig. Lika vanligt är att under brinnande krig anklaga motståndarsidan för att vara våldtäktsmän. Det skapar ursinne hos hemmaopinionen och gör det lättare att motivera att kriget får fortsätta. Under första världskriget anklagades tyskarna för att våldta nunnor, och våldtäkterna har följt krigen åt sedan dess.
Serberna hade några år före Natos bombningar själva anklagat den kosovoalbanska gerillan för att våldta serbiska kvinnor, och när bombkriget startat utnyttjade Nato rapporterna om våldtäkter så gott det gick.
Man nöjde sig dock inte med att påpeka att serberna våldtog kvinnor för att förnedra dem och tvinga dem på flykt, vilket var exakt vad de serbiska soldaterna gjorde. Nato gick ett steg längre, och påstod att serberna upprättat så kallade ”våldtäktsläger”, där de kosovoalbanska kvinnorna våldtogs under organiserade former.
Ett syfte med lägren påstods vara att befrukta kosovoalbanskorna med serbiska barn, i syfte att påskynda mordet på det kosovoalbanska folket.
Den 8 februari 2000 släppte Human Rights Watch en rapport om våldtäkterna i Kosovo. Enligt rapporten hade 96 våldtäkter bekräftats, men organisationen trodde att mörkertalet var stort. Inte heller handlade våldtäkterna om enstaka övergrepp, utan var precis som i så många krig ett sätt att terrorisera civilbefolkningen och tvinga dem att fly från sina hem. Våldtäkterna i Kosovo hade också använts som utpressningsmetod för att stjäla pengar från kosovoalbanska familjer.
Nästan alla övergreppen var gruppvåldtäkter med minst två förövare, och Human Rights Watch menar att de skyldiga männen ska straffas för krigsförbrytelser, och inte bara för de enskilda våldtäkterna.
Men i rapporten slås också fast att utredarna inte funnit några bevis för att några ”våldtäktsläger” skulle ha existerat i Kosovo:

”I Nato-bombningarnas spår översköljdes internationella medier av historier om våldtäkter. Den 13 april 1999 påstod den brittiske utrikesministern Robin Cook att serbiska styrkor öppnat ett ’våldtäktsläger’ nära Djakovica. Pentagons talesman Kenneth Bacon gjorde liknande uttalanden om våldtäktsläger som påstods ha byggts upp i Djakovica. Cooks påstående kom en dag efter att Nato attackerat ett tåg i Serbien och dödat 20 civila. En del kommentatorer anklagade Nato för att publicera rapporter om våldtäkter för att piska upp en krigsfeber och avleda uppmärksamhet från civila dödsfall orsakade av Nato. Natos tjänstemän och medlemsländer använde brott mot mänskliga rättigheter i allmänhet, och våldtäkter i synnerhet, för att rättfärdiga deras politik i Jugoslavien.”
Rapporten fortsätter:
”Samtidigt som Human Rights Watch anser att det är mycket viktigt att ta avstånd från alla typer av brott mot mänskliga rättigheter i alla konfliktsituationer, är vi bekymrade över att Natos användande av våldtäkter för att generera stöd för kriget byggde på obekräftade våldtäkter. Spridandet av sådana anklagelser med liten eller obefintlig grund tyder på att de som påtalade övergreppen kan ha varit mer intresserade av att uppnå vissa politiska mål än av att ta reda på vad som hände de individuella offren och agera för att förebygga eller stoppa övergreppen.” (not 3)

Även om uppgifterna om våldtäktslägren inte gick hem lika klockrent i svenska tidningar som i till exempel den engelska kvällspressen, skrevs det en del om dem här också.
Nerikes Allehanda svalde Nato-propagandan med hull och hår och rapporterade följande om just de två våldtäktsläger som Human Rights Watch avfärdar som lögner:

”I Djakovica nära den albanska gränsen har serbiska soldater tagit kosovoalbanska kvinnor till armékaserner där de våldtogs medan i Pec höll ett serbiskt befäl kosovoalbanska kvinnor fångna på ett hotell. Kvinnorna utnyttjades sedan av soldater enligt ett fastställt schema.” (NA 990426)

Också DN för vidare Natos uppgifter om de nyupptäckta våldtäktslägren:

”– Vi ser nu ett mönster av upprepade rapporter om att unga kvinnor har avskilts från flyktingkolonner och tvingats att utstå systematiska våldtäkter i arméläger i Djakovica, nära den albanska gränsen, sade Cook vid en presskonferens.
Berättelserna härrör från unga kvinnor som togs till Djakovica och som sedan tagit sig över gränsen till flyktingläger i Albanien. Uppgifter om ett serbiskt ”våldtäktsläger” har redan tidigare rapporterats från USA.
– Fascismens återkomst som vi har sett i Kosovo är något som vi inte får acceptera i ett modernt Europa, sade Cook.” (DN 990414)

Samtidigt som tidningarna gång på gång för vidare historier som direkt eller indirekt kommer från Nato finns det också ansatser till en kritisk hållning även till Nato. De flesta tidningar publicerade åtminstone någon gång en sammanställning över Natouppgifter som visat sig vara felaktiga, och titeln på Phillip Knightleys bok; ”Krigets första offer är sanningen” citerades påfallande ofta. Man är också i allmänhet noga med att ange källan till uppgifterna i artiklarna – vilket oftast är Nato.
Men för läsaren blir resultatet ändå att Natos bild av kriget fullständigt dominerade rapporteringen. De kritiska ansatserna drunknar i havet av förbluffande okritisk journalistik.

FORTS DEL 4: Varför ljög Nato?