KONSTEN ATT SÄLJA ETT KRIG DEL 2

De svenska medierna följer efter

FORTS DEL 3 "Milosevic en ny Hitler"t var inte Natos förtjänst.

I det här läget bör svenska tidningsläsare ställa sig följande fråga:
Gav våra morgontidningar oss en någorlunda sann bild av kriget?
Sannolikheten att dagstidningarna själva kommer att svara är liten. Därför gör ETC jobbet åt dem.
Att kartlägga vad massor av tidningar skrev om ett så välbevakat ämne som ett krig är ett drygt jobb. Som tur är finns det numera digitala textarkiv som gör att man slipper sitta och bläddra igenom tidningarna för hand.
ETC har haft tillgång till arkiven över Aftonbladet, Arbetet, Borås Tidning, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Tidningen, Göteborgs-Posten, Helsingborgs Dagblad, Nerikes Allehanda, Svenska Dagbladet och Tidningarnas Telegrambyrå, TT. För att göra uppgiften hanterbar har vi koncentrerat oss på de största tidningarna.

Innan vi ger oss in i arkiven ska vi dock ta en titt på varifrån tidningarna hämtade sin information om Kosovokriget. En som kan svara på den frågan är journalisten Phillip Knightley. Han kommer ursprungligen från Australien, men har levt större delen av sitt liv i London. Som undersökande journalist på Sunday Times blev han en av Englands mest respekterade journalister, och han blev världsberömd för sitt enorma arbete ”The First Casualty – The war correspondent as hero and myth-maker” (Utgiven på svenska med titeln ”Krigets första offer är sanningen”, Forum 1977). Våren 2000 kom boken ut i en ny, utökad, engelsk upplaga med nyskrivna kapitel om Gulf-kriget och Kosovokriget.
Phillip Knightley berättar historien om hur krigsjournalistik och krigspropaganda gått hand i hand ända sedan Krimkriget i mitten av 1800-talet, via första och andra världskrigen, ryska revolutionen, spanska inbördeskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och vidare ända fram till våra dagars gulfkrig och bombningar av Kosovo. Om man ska sammanfatta den nästan 600 sidor tjocka boken i en mening, skulle den lyda: ”Militären har alltid manipulerat journalister och medier, men på senare år har krigspropagandan förfinats till perfektion.”.
Phillip Knightley skriver att Kosovokriget är världens genom tiderna sämst bevakade krig.
Det som borde ha varit kritiskt granskande journalistik ersattes av ren krigspropaganda, som förföriskt paketerades om för att likna journalistik. Det var därför närmast omöjligt för mediekonsumenterna att via tidningar, radio och TV förstå vad som faktiskt pågick i Kosovo. Det mesta var propaganda, och i bokens kapitel om Kosovo ger han en lång rad exempel på hur Nato grundlurade världens medier.
När jag ringer upp Phillip Knightley i London förklarar han att mediernas fiasko i Kosovokriget hänger samman med att det finns en mycket farlig skillnad mellan mediernas och militärens sätt att fungera.
– Militären är en organisation med evigt liv, säger han. Och som alla organisationer är den ytterst noggrann med att lära av sina erfarenheter, i krig efter krig. För tio-tjugo år sedan såg du aldrig en militär klara en tuff intervju. Idag har de allihop tränats i medieskolor och är mycket svåra att rubba. Under Kosovokriget upplevde jag att militären lärt sig många värdefulla saker sedan Gulfkriget. Man hade blivit ännu bättre på att hantera medierna. Det stora problemet med medierna är att de till skillnad från militären nästan helt saknar system för att vidarebefordra den mödosamt insamlade kunskapen från ett krig till nästa. Det betyder att varje ny generation mediemänniskor kommer till kriget fullständigt fräscha och oskuldsfulla.
När Natos topptränade informationsavdelningar mötte de oskuldsfulla journalisterna, som i många fall skickats för att bevaka sitt första krig, blev resultatet enligt Phillip Knightley en katastrof.
– Mediernas strategi var fel från början, säger han.
– De var mer eller mindre tvingade att acceptera en av två möjliga källor: Nato eller Washington. Dessutom var de flesta tidningsredaktörerna positiva till kriget, vilket krigskorrespondenterna förstod och anpassade sig efter. Därför ifrågasatte de aldrig med tillräcklig energi det som officiella talesmän påstod. Självklart måste det ha slagit dem att de här talesmännen bara beskrev verkligheten från den ena sidan, men de accepterade det. De tog vad de fick, utan att ifrågasätta.
Överste PJ Crowley, talesman för USA:s nationella säkerhetsråd, formulerade saken så här: ”Man måste planlägga sin mediestrategi med lika stor omsorg som sin miltära strategi.” Detta var exakt vad Nato gjorde i Kosovokriget.
Medierna ställdes inför en formlig flodvåg av riktad information från Nato.
Varje dag höll Nato presskonferenser i sitt högkvarter i Bryssel. Där satt journalisterna och lyssnade på vad Natotalesmannen Jamie Shea hade att berätta om gårdagens och nattens bombningar.
– Journalisterna fick sitta nedanför i rader, säger Phillip Knightley. När de skulle ställa frågor fick de räcka upp handen, precis som i ett klassrum. Det var hela tiden Nato som hade den psykologiska kontrollen.
Alla stora internationella medier fanns på plats i klassrummet, och via nyhetsbyråerna kablades Natos ord ut över världen. Många av de artiklar som skrevs i svenska tidningar om Kosovokriget hade direkt eller indirekt sitt ursprung i det här rummet i Bryssel.
Samtidigt hölls regelbundna pressträffar i försvarsdepartementet i London, i Pentagon och i Vita Huset. Dessutom kom det ständigt uttalanden från president Clinton, Storbritanniens premiärminister Tony Blair, Tysklands utrikesminister Rudolf Scharping och andra toppolitiker från Natos medlemsländer.
Resultatet blev att enorma delar av pressmaterialet som spreds om Kosovokriget kom från Nato.
De serbiska medierna kontrollerades nästan helt av den jugoslaviska statsledningen. Det förstod västerländska medier och de var därför med all rätt skeptiska till sådant som serbiska medier påstod. Men när det gällde Nato var man inte alls lika försiktig.
Sannolikt trodde en del journalister faktiskt att de kunde lita mer på Nato än på Jugoslavien. Aftonbladet publicerade i krigets början en artikel där fyra experter på psykologisk krigföring svarar på frågor på temat ”Får vi veta sanningen?”. Aftonbladets läsare får veta att det visserligen ljugs i alla krig, men att det faktum att Natoländerna är demokratiska spelar en viktig roll:
”I grunden representerar Nato länder med en mer demokratisk uppbyggnad. Nato kontrolleras också av en fristående och normalt mer kritiskt inställd medievärld vilket gör att Nato inte uppenbart kan ljuga om fakta.” (AB 990329)
Om reportern läst Phillip Knightleys bok hade han vetat att det saknas historiska belägg för att ett demokratiskt land skulle ljuga mindre än andra länder i krig. Enligt massmedieforskare som Noam Chomsky och Edward S. Herman är det tvärtom i demokratiska länder som propaganda fyller störst funktion. I en diktatur spelar det ju faktiskt ingen omedelbar roll vad befolkningen tycker om regimens krig, men i en demokrati är den allmänna uppfattningen avgörande. Alltså blir det viktigt att styra den, också med lögner.
Den 15 juni 1999 släppte organisationen Reportrar utan gränser en rapport om hur Nato vilselett medierna under kriget. Den visar att Aftonbladets resonemang var synnerligen naivt. Man skriver bland annat:
”Vad serberna och deras television gör är absolut vedervärdigt, men propagandan som Nato sprider är knappast bättre.” (not 2)

Ett av Natos allra flitigast upprepade påståenden kriget igenom var att det pågick ett ”folkmord” i Kosovo.
Reportrar utan gränser har gjort en sammanställning som visar att det ofta var de högst uppsatta politikerna som talade om folkmordet:
”Jamie Shea (Natos talesman) beskrev till exempel Slobodan Milosevic som ’organisatören av den värsta mänskliga katastrofen sedan 1945’ och dessutom som ’anstiftaren av en flykt som liknar Röda Khmerernas evakuering av Phnom Penh”. Rudolf Scharping (Tysklands utrikesminister) sa den 28 mars att ett ’folkmord’ pågick i Kosovo (…) Ordet ’folkmord’ har använts systematiskt av Storbritanniens premiärminister Tony Blair, och i Tyskland har tjänstemän jämfört Milosevic med Hitler.”
Slutsatsen Reportrar utan gränser drar är att Nato och dess medlemsländer genomgående använt ”diskutabla historiska referenser och en vokabulär ägnad att få motståndaren att framstå som monstruös”.
Enligt en artikel i den franska tidningen Le Monde Diplomatique utformade Tony Blair och andra brittiska ministrar sina uttalanden om Slobodan Milosevic med särskild tanke på de brittiska tabloidtidningarnas löpsedlar, en taktik som fungerade utmärkt.
Men det var inte bara i England som ”nyheten” om serbernas pågående ”folkmord” fyllde tidningarna.
Det skedde också i Sverige.
En enkel sökning i tidningsarkiven visar att ordet ”folkmord” användes i inte mindre än 440 tidningsartiklar om Kosovokriget under 1999.
Detta trots att det aldrig någonsin under hela kriget, och inte heller efteråt, presenterades bevis för att ett folkmord existerade.
Ett större källkritiskt fiasko är svårt att tänka sig.
Och bilden ljusnar inte när man läser artiklarna.
Aftonbladet började skriva om folkmordet redan innan kriget startade. Den 19 mars publicerar man följande maning på sin ledarsida: ”Folkmord i Europa kan inte upprepas och överses med. Inte en gång till.”. Några dagar senare skriver samma tidning: ”Världen kan inte stå på åskådarplats när ett helt folk, två miljoner människor, utsätts för skoningslös terror och hotas av folkmord.”.
Den 28 mars, när bombningarna börjat och kosovoalbanerna flyr ur Kosovo, är det Svenska Dagbladets tur:
”Sedan internationella observatörer lämnat provinsen och utländska journalister körts ut går det inte att få säkra uppgifter om vad som sker. Men det finns ett återkommande och ganska samstämmigt mönster i berättelser från kosovoalbaner som talat med omvärlden på telefon samt från flyende.
– Det är folkmord som pågår, säger Avni Ajdini, kosovoalban i Göteborg och politisk flykting sedan 1976.”
När kvällstidningarna får tag i folkmordet släpper alla källkritiska fördämningar.
Aftonbladet skickar kriminalreportern Oisin Cantwell till Makedonien för att intervjua flyende kosovoalbaner.
Detta blir resultatet:
”Människor mördas i hela Kosovo. Det säger flyktingar som strömmade över gränsen i tusental i går. Det är det största folkmordet som pågår sedan andra världskriget, enligt Nato.
– Serber skar halsen av männen på min gata, berättar en man som lyckats ta sig ur staden Pristina. (…)
Situationen i provinshuvudstaden Pristina tycks vara mardrömslik, män i vapenför ålder förs bort och avrättas, serbiska armén släpper bomber över albanska kvarter, hus plundras.
Uppgifterna är än så länge obekräftade.
Men flyktingarnas berättelser kommer från många håll och stöds av uttalanden från exempelvis Tysklands utrikesminister Rudolf Scharping som i går hävdade att folkmordet har börjat.
– Vi är på randen till en mänsklig katastrof. Vi har inte upplevt något i den här storleksordningen sen andra världskriget, säger Natos talesman Jamie Shea.” (Aftonbladet 990329)
Aftonbladets reporter låter alltså de flyende kosovoalbanernas berättelser om övergrepp bekräfta två helt obevisade påståenden om folkmord som levererats vid Natos pressträffar i Bryssel och Berlin. Resultatet blir inte journalistik, utan en kampanjtext. Men det kan ju inte läsarna veta.
Dagen efter publicerar Aftonbladet en artikel där den kosovoalbanska UCK-gerillans ledare, som alltså befinner sig i öppet krig med serberna, intervjuas:
”Han berättar om hur de serbiska styrkorna begår massmord på flera håll.
– 20 000 personer från Drenica, inklusive gamla kvinnor och barn, har förts bort. Ingen vet vart. Samma sak har också hänt i en annan stad. De sägs vara fångar i en ammunitionsfabrik.
Thaqi tvekar inte om vad som är på väg att hända.
– Det här handlar om rena koncentrationslägren. Alla vet vad som hände judarna under andra världskriget…
– Jag kan också bekräfta att 30 personer blev avrättade i lördags kväll, nära Pristina. 22 lärare hängdes i ett annat område, inför ögonen på sina elever.
Nato-flygvapenchefen David Wilby bekräftar folkmordet.” (990330)

Här låter Aftonbladet ännu en gång Nato, i det här fallet i form av flygvapenchefen, bekräfta påståendet att serberna skulle syssla med något som kan jämföras med förintelsen av judar under andra världskriget. Men UCK-ledarens historier är påhittade. Berättelsen om att 22 lärare hängts framför sina elever var en av krigets många vandringsmyter. Ibland påstods lärarna ha halshuggits, ibland avrättats på andra sätt. Det visade sig dock att byn Goden, där massakern påstods ha ägt rum, sammanlagt hade en befolkning på 200 personer. Om 60 av dessa var skolbarn och 22 lärare skulle det innebära att Goden haft det högsta antalet lärare per elev i världen. Historien var falsk.
Att UCK-gerillans ledare och de kosovoalbanska flyktingarna tog chansen att anklaga serberna för att vara i klass med nazisterna och systematiskt mörda hundratusentals människor är inte konstigt. I Phillip Knightleys bok finns många exempel från andra krig där flyende människor ger igen på sina plågoandar genom att spetsa till berättelserna om illdåden. Delvis kan detta också sägas vara mediernas eget fel. Det sker ständigt krigsförbrytelser och övergrepp runt om i världen utan att någon kvällstidning bryr sig. Den som vill vara säker på att få ut sitt budskap gör klokt i att ta i ordentligt. Talet om folkmord gjorde att det som skedde i Kosovo tedde sig unikt, och det garanterar alltid feta rubriker. Att kosovoalbanerna, precis som Nato, serberna och alla andra som är inblandade i krig, ibland förde vidare obekräftade rykten till intet ont anande journalister kan man därför inte säga något om. Det låg i deras intresse att göra så.
Men att svenska medier tryckte dessa uppgifter som om det handlade om sanna och relevanta nyheter är naturligtvis en katastrof.
Dagens Nyheter hoppar också på folkmordsidén. I en ”analys” skriver Per Jönsson: ”Och när flyktingarna åter tar sina söndertrasade byar i besittning kommer sannolikt vidden av det etniska folkmordet att uppdagas: massgravar, förstörda massgravar, spår av massgravar.” I samma artikel tittar han i kristallkulan och kommer fram till att ”en hel del” av Kosovos serber ”kommer att hänge sig åt en orgiastisk ritual av plundring och dödande innan Kforstyrkorna hinner fram”. (DN 990611)
Några dagar senare vidarebefordrar han följande karaktärsbeskrivning av serberna:

”– Det är svårt att föreställa sig att våra medmänniskor har kunnat göra sig skyldiga till sådana våldsorgier som att skjuta ihjäl barn med kulsprutor, systematiskt våldta flickor och unga kvinnor, gräva massgravar och bränna kroppar för att försöka dölja spåren av massmördandet, framhöll den brittiske statssekreteraren Geoff Hoon i Foreign Office.” (DN 990618)

Enligt Phillip Knightley är krigshistorien full av den här typen av beskrivningar av fienden.
– Gemensamt för alla krig, säger han, är att motståndaren alltid är djävulska, barbariska människor som måste besegras om vi vill rädda civilisationen. Det måste vara absolut svart och vitt.
Smutskastningen är en propagandateknik som använts i organiserad form sedan första världskriget. I sin bok berättar Phillip Knightley om hur britterna genomförde en mycket lyckad sådan kampanj mot Tysklands kejsare Vilhelm II. Precis som i moderna krig fick militären och politikerna god hjälp av den egna sidans journalister. Den engelska tidningen Daily Mail kallade i september 1914 kejsaren för ”idiot”, ”barbar”, ”galning”, ”monster”, ”modern judas” och ”kriminell monark” i en och samma artikel. Tyska armén jämfördes med Djingis Khans horder och anklagades för alla upptänkliga makabra övergrepp, inklusive att våldta nunnor, lemlästa barn och koka tvål på fiendens kroppar. Fransmännen var inte sämre. Deras propagandaorgan ”The Bureau de la Presse”, som kontrollerade pressen i Frankrike, producerade så många berättelser om tyskarnas grymheter att franska tidningar slutade sätta individuella rubriker över artiklarna och publicerade alltihop under den stående vinjetten ”Les Atrocités Allemandes” (Tyskarnas illdåd).
Knightley berättar i boken om hur en kommitté av brittiska jurister och historiker lade fram en rapport om hur tyskarna systematiskt hade mördat, torterat och våldtagit oskyldiga – män, kvinnor och barn – i Belgien.
Den översattes till 30 språk och spreds över hela världen. Först fyra år efter att kriget var över avslöjade en belgisk undersökningskommission att det inte existerade en enda förstahandskälla till någon av anklagelserna. Knightley skriver i sin bok: ”Vid det laget hade rapporten naturligtvis tjänat sitt syfte. Genom sin förmåga att få människor att hata och fördöma Tyskland blev den ett av krigets mest framgångsrika propagandanummer.”
Resultatet blev ett krig som dödade 8,5 miljoner soldater.

FORTS DEL 3 "Milosevic en ny Hitler