En miljonrörelse har växt fram i Frankrike

”Vi lever i en primitiv värld, fast med mycket teknologi. Killen med pengarna är den som styr, precis som killen med vapnet.” Pierre, 22

Latinkvarteren i Paris, den 3 april. Ingången till Sorbonne-universitet i södra Paris, är blockerad. Skolbänkar och stolar har kedjats fast vid den flera meter höga gallergrinden. Vid alla ingångar ser det likadant ut. Väggarna är nedsprejade med slagord, och på torget framför står ett hundratal ungdomar. Stämningen är uppsluppen. Det grillas korv, spelas musik och delas ut flygblad. Efter ett tag grupperar de sig och börjar hala fram flaggor. Manifestationen har börjat.
I höstas antogs i Frankrike en ny lag, CNE. Den innebär att företag med mindre än 20 löntagare kan sparka sina anställda utan anledning och utan förvarning.
Några månader senare kom ett nytt lagförslag. Den här gången utsträcks lagen till alla företag, men bara anställda i åldern 14-26. Reaktionen i Frankrike blev enorm. I början av februari började en massiv studentrörelse växa fram. De olika studentförbunden började gå samman och organisera strejker, manifestationer och blockader.
Under våren har det som började som en liten studentrörelse vuxit till gigantiska proportioner med generalstrejker och miljontals demonstranter på Frankrikes gator varje tisdag. En sammanslutning av organisationer och människor som går under namnet Rörelsen. Det handlar om de största manifestationerna på nästan 20 år.
60 av 88 universitet blockeras helt eller delvis. Det är inte heller längre bara en ungdomsfråga, uppslutningen kring rörelsen är enorm. I demonstrationstågen syns folk i alla åldersgrupper.
Rörelsen har redan konkret lett till att President Chirac i ett tal till nationen lovat att lagförslaget ska ändras på flera punkter. Det har dock inte minskat protesterna. Tvärtom växer rörelsens hopp och vägran att kompromissa.

Ingången till universitetet i Jussieu är blockerad.

– De är bortskämda! De inser inte hur bra de har det. Det är den franska mentaliteten: Man vet vad man har men inte vad man får. Och så skriker man och gråter för ingenting, säger Guesoppe, 56.
– Håll er hemma imorgon! Jag strejkar inte, men jag vill inte få min taxi sönderslagen, utbrister Christophe, 60.
Jean-Pierre, 58 tillägger:
– På min tid var vi ute och och slogs för drömmen om en bättre värld. Nu slåss ungdomarna för sin rätt att lata sig på jobbet och för att allt ska förbli som det varit.
Många fransmän muttrar och knorrar missnöjt över den pågående studentrevolten. Studenterna ses som gnälliga konservativa bakåtsträvare.
Inget kunde vara mera fel. I själva verket drivs studenterna av en framåtanda och en vilja att förändra världen. De ser sig som ett exempel för människor i andra länder att följa.
Baptiste, 20, studerar statsvetenskap på universitetet i Saint Denis, men strejkar sedan två månader tillbaka och blockerar fakulteten varje tisdag.
– Vi kan använda den här rörelsen som en språngbräda! Det är ett perfekt tillfälle för folk att enas, säger han.


Baptiste, 20.

– Segregationen i Frankrike är ett stort problem. Folk från olika bakgrunder stöter på varandra i mataffären, men normalt skiter de fullständigt i varandra. Därför är vi från mitt universitet ute i förorterna nu och pratar med ungdomarna där. Vi säger inte åt dem att det är fel att ta till våld, men att det inte behövs längre, för nu är vi med dem!
Och agerar någon form av språkrör?
– Nej! Vi ska absolut inte tala för dem, de får tala för sig själva, men vi ska kämpa med dem. Att bränna bilar hjälper bara regeringen och journalisterna att förmedla en föråldrad bild av osäkerhet. Det var det som blev följden av våldsamheterna i vintras. Negativ publicitet ökar utanförskapet.
Tycker du att man kan rättfärdiga våld som ett medel i kampen?
– Vilken typ av våld? Som ett försvar mot våld kan det vara okej. Själv är jag lite av en pacifist. Vissa gillar att använda våld som en prpvokation. Polisen också. Det är det som händer varje gång i slutet av manifestationerna. Organisationen uppmanar alla att lämna platsen, och en liten grupp människor stannar kvar för att slåss.
Vad tyckte  du om presidentens tal?
– Jag tyckte det var löljligt. När folket är ute på gatorna måste man vara tydlig, och det var han inte. ”Vive la France, jag är på allas sida!” Det var en stor besvikelse. Det är alltid samma president med samma tal. Folk är trötta på det. Vi har visat att  vi inte kommer vika en tum, men regeringen försöker ändå kompromissa. Det ger oss mera hopp, samtidigt som det är en förolämpning. På det sättet var presidentens tal bra. Han tände elden, och jag vill att elden ska tändas.
Hur länge kommer ni fortsätta kämpa?
– Till slutet! Tills lagen är helt och hållet avskriven. Presidenten försöker förhandla, men det är bara samma gamla vanliga skit! Folk är arga. Folket sa nej till EU-konstitutionen för att de inte vill gå i den riktningen, med färre rättigheter… Rörelsen bara växer och växer! Jag såg på nyheterna att den har börjat sprida sig till Grekland. Det är bara naturligt. Vi lever i samma värld. Alla regeringar måste anpassa sig till samma globala villkor, och folken kommer reagera!
Så ni kommer eskalera? Hur långt är ni redo att gå?
– Jag vet inte vad som kommer att hända härnäst. Vi var tre miljoner senast. Om ännu fler ansluter sig till nästa demonstration kanske regeringen ändrar sig. Men om kampen fortsätter och regeringen inte reagerar tror jag att det kan gå hur långt som helst! Ända till inbördeskrig om det krävs. Folk känner sig kränkta av staten.
Men lagen är tänkt att minska ungdomsarbetslösheten. Har ni någon annan lösning på det problemet?
– Jag kämpar inte bara mot lagförslaget. Jag har ingen lösning på problemet men jag vill inte att mina rättigheter ska inskränkas. Lösningen är iallafall inte att gå bakåt. Jag tror att det finns en annan väg att gå. Arbetslösheten i Frankrike idag beror på att företagen flyttar sin produktion till länder där arbetarna inte har några rättigheter. Lösningen på problemet är inte att vi ska urholka våra rättigheter för att nå till deras låga nivå. Istället borde varje företag följa sitt eget lands lagstiftning, även utomlands. En anställd i Laos och en anställd i Frankrike ska ha samma rättigheter. Det vi ser nu är en ny form av slaveri. För 200 år sedan var slaveri förbjudet i Frankrike så fransmännen åkte till Afrika och tog slavar. Nu händer mer eller mindre samma sak igen. De är våra slavar och vi har inga jobb. Allas arbetsförhållanden måste bli drägliga och världsmarknaden måste humaniseras!
Jaha. Så du vill neka oss tillgången till billiga sneakers från Bangladesh?
– Eh... va? Ja.
Ok, jag ville bara kolla...

Maria Diedrichs & Wim Wiklund