Är slöja alltid förtryck?

Nej, inte enligt de kvinnor som intervjuas i boken Slöjor. Unga, svenska kvinnor som av olika skäl valt att skyla sig själva. Parisa Khakuei har läst boken – och brottats med egna fördomar.



Förra veckan släpptes Slöjor (Atlas förlag) av Elin Berge och Edda Manga, boken är uppbyggd av fotografier av kvinnor med slöja i Sverige, tagna av Elin Berge. Bokens efterord är skrivet av idéhistorikern Edda Manga, och hon belyser slöjans bakgrund och betydelse.
När jag läst igenom boken inser jag att jag lämnats kvar med ett huvud sprängfyllt av tankar och funderingar kring slöjan och dess betydelse.
Framför allt lämnas jag med en otrolig självinsikt om mina egna fördomar om kvinnor med slöja.
Mina föräldrar kommer från Iran och flydde till Sverige på grund av sina politiska åsikter om diktaturregimen som kom till makten genom revolutionen 1979. Regimen var emot Shahens försök att modernisera och västinfluera landet, man ville ha en förändring bort från allt vad väst innebar. Man ville införa muslimska värderingar som skulle leda till ordning i ett annars kaotiskt samhälle.
En viktig del av revolutionen i Iran var införandet av slöjtvång för alla kvinnor, ett tvång som av många i min familj och dess närhet uppfattades som kränkande och frihetsberövande.
På grund av min familjs bakgrund och relation till slöjan har jag oftast ställt mig kritisk till denna tygbit som skapar så mycket rabalder. Jag ser på slöjan ur två kritiska perspektiv; ett svenskt och ett vänsterinfluerat iranskt.
Jag är precis lika fördomsfull som värsta sverigedemokraten. Om nu jag som har min bakgrund i ett land i Mellanöstern har dessa fördomar så är det inte konstigt att människor i väst ter sig så kritiska till slöjan.
För ämnet är otroligt infekterat, inte minst sedan 11 september 2001, dagen då islam blev ett virus som måste utrotas. Bilder av afghanska kvinnor iförda burqa kablades ut över världen och vi i väst ojade oss över dessa förtryckta kvinnor.

Jag åker till Iran snart, för andra gången i mitt liv, dock är det första gången som jag blir tvungen att bära slöja. Första gången jag åkte till Iran var jag för ung för slöjan, nu får jag definitivt inte visa mig utanför huset utan den.
Att jag är tvungen gör det hela provocerande för mig och jag vill bara trotsa allt vad iranska lagar heter och gå utan något på huvudet. För så är det väl, att tvång bara leder till provokation, speciellt religiöst tvång. Hur kan den iranska staten tvinga mig att sätta på mig det plagg som är en sådan stark symbol för islam, fastän jag inte anser mig vara muslim?
Tvång kommer dock i olika former, den 10 februari 2004 infördes slöjförbud i Frankrike, det första landet i Europa att införa detta förbud. Man talade om att frigöra det offentliga rummet från synliga religiösa tecken.
Jean Glavany, ledamot för det socialistiska partiet PS, menade att partiet valde att "gå med på det (förbudet) i en anda av ansvarsfullhet och konstruktiv politik... Lagen ska ses som en frigörelse och ett skydd, framför allt för kvinnorna".
Dessa kvinnor är ett annat begrepp för de muslimska kvinnorna. Förbudet slog hårt mot muslimer då de mycket tydligt visar sin religiösa tillhörighet och många muslimska kvinnor kastades ut från universitet och avskedades från sina jobb för att de vägrat ta av sig slöjan.
Istället för att frigöra den muslimska kvinnan fängslades hon för att hon valt att gå sin egen väg, en väg som inte synkar med levnadssättet i väst.
"Man kan undra om den känslomässiga laddning som den muslimska slöjan ger upphov till i väst sammanhänger med den märkliga glömskan som under de senaste decennierna har fallit på den nära tvåtusenåriga kristna slöjtraditionen", skriver Edda Manga i efterordet till boken.
Sanningen är faktiskt den att katolska kyrkan släppte på kravet att kvinnor skulle bära slöja under gudstjänst så sent som på 1960-talet. Detta innebär att slöjan inte är så främmande för den kristna världen som tänkas kan.
Dock har kampen mot slöjan utkämpats länge, i Iran förbjöd Reza Shah slöjan 1936 då den ansågs vara ett tecken för brist på modernitet och bakåtsträvande.
Även kolonialmakter som Frankrike, England och Sovjetunionen identifierade kvinnor som "gömdes" bakom slöjor och inomhus som ett hinder mot koloniernas "modernisering" och gjorde ansträngningar för att utrota seden.

För stora delar av världen har väst länge symboliserat civilisation och frihet och det är därför länder i väst ofta tar sig friheten att befria de förtryckta. Till och med när de "förtryckta" inte vill bli befriade.
Det är de kvinnorna som skildras i Slöjor. Kvinnor som trivs med sina slöjor och som ser huvudbonaden som ett uttryck för frihet och makt.
Nora, 19 år, säger:
– Jag har inte slöja bara för att det är religiöst. Det är frihet. Förut var jag väldigt utseendefixerad... En förebild för oss muslimska kvinnor är Maria, Jesus mor. Hon var troende, ren och kysk. Det är så vi vill vara, inte en köttbit på marknaden.
För visst kan en slöja innebära frihet, även om begreppen är svåra att kombinera i ett samhälle där frihet och blottandet av den egna kroppen går hand i hand.
Helt plötsligt debatterar vi på ett filosofiskt plan, för vad är egentligen fri vilja? Är vi inte alltid offer för de samhällen vi lever i? Egentligen är vi aldrig fria att välja själva, våra val görs till största del beroende på den omgivning vi föds in i. Nakenhet innebär inte automatiskt frihet, vilket leder oss till att skyld inte innebär att vara förtryckt. För visst kan en halvnaken västerlänning vara mer förtryckt än en heltäckt muslim.
För många kvinnor i boken skyddar slöjan dem mot männens begär, det är en frihet att få välja själv vilka som ska se den egna kroppen.
Slöjan blir som en skyddande borg som håller undan objudna och på så sätt gör det till en ära för de inbjudna att komma innanför borgens murar.
Ayse, 24 år, beskriver slöjan så här:
– Att titta på min kropp är att ta sig in på privat mark. Jag känner mig starkare nu när jag får bestämma vad jag ska visa och för vem. Med sjal behöver jag inte säga något. Förut kunde killar komma fram och prata vare sig jag ville eller inte, men nu när de ser sjalen förstår de att jag inte vill utan att jag behöver vara otrevlig.
Elin, 26 år, klär sig i det heltäckande plagget niqab och tycker att det medför en trygghet:
– Ingenting biter på mig med sjalen på. Den blir som ett skydd. En trygghet. Man blir inte ett objekt på samma sätt.
Många av kvinnorna i boken tar slöjan på stort allvar, de ser de som ett sätt att visa Gud sin respekt.
I efterordet skriver Edda Mange att "för en stor del av de slöjbärande kvinnorna i världen har slöjanvändningen primärt en identitetsmässig och religiös betydelse... Mycket sällan är moderna kvinnors slöjanvändning ett oreflekterat passivt efterlevande av traditioner".
För Enise, 24 år, är slöjan inte bara en tygbit "utan den står för min kärlek till Gud".
Ria, 31 år, ser också slöjan som mer är en tygbit:
– Det syns att jag är muslim och det är jag stolt över. Det kommer konsekvenser med att vara representanter för islam. Hijab är som en påminnelse om att vi måste vara goda muslimer. En handling vi gör blir inte bara en handling gjord av vem som helst, utan av en muslim. Människor kommer att döma alla muslimer och islam om jag gör fel. Därför krävs det att vi uppför oss enligt religionen.
Slöjor visar muslimska kvinnor ur ett annorlunda sken än medias typiska bild. Man får en bild av kvinnor som är stolta över sin slöja, istället för den typiskt kuvade kvinnan. Man får se kvinnor som utbildar sig och lever sina liv precis som vem som helst utan att slöjan är ett hinder.
Eka, 31 år, säger:
– Jag har doktorerat i tre år och har en licentiat i hållfasthetslära på Chalmers. När jag går ut tänker jag inte på att jag är annorlunda.
Shema, 16 år, säger:
– Allt handlar om tron. Den är för stark för att jag ska känna mig förtryckt för att jag inte kan gå och simma med några killar.
Samtidigt som bilden av den starka muslimska kvinnan understryks i Slöjor, får man även bilden av kvinnan som slits mellan två kulturer. Dessa kvinnor känner att de vill ha slöjan men inte tillåts av samhället att fullt ut praktisera sin tro.
– Jag måste tänka på allt jag gör. Titta ner i golvet, inte skratta för högt! Oj, tänk om en hårslinga syns, tänk om mina kläder är för åtsittande. Jag har press på mig att efterlikna två olika samhällen, säger Iman, 21 år.

Boken Slöjor gör sitt bästa för att ändra på uppfattningen om den muslimska kvinnan genom att övergripande visa kvinnor som är stolta, starka och lyckliga. Jag är dock tveksam till om boken kommer få det genomslag den förtjänar. För sanningen är att de som kommer att läsa boken är människor som redan har öppna sinnen och mindre fördomar än genomsnittssvensson angående slöjan.
Sverige har en lång bit kvar innan en slöjbeklädd kvinna kan gå på gatan utan att de flesta som ser henne förbarmar sig över hennes öde. Jag vet inte hur mycket Elin Berge och Edda Mangas bok kommer att påverka den genomsnittliga mentaliteten, men jag vet att den kommer få sina läsare att ta sig en funderare.
Framför allt låter Slöjor en för en liten stund se lyckliga kvinnor med slöjor i stället för slöjor med olyckliga kvinnor.

Parisa Khakuei