Karl-Bertil kom lindrigt undan

På lucia förra året bjöds två glada 11-åriga flickor på en lektion i civilkurage. Ellen och Jonna Hansson hade fått veta att deras klass skulle lussa på Saab Bofors vapenfabrik i Eskilstuna.

Tvillingarna berättade för sin musiklärare att de inte tänkte medverka, därför – som Martin Smedjebäck rapporterar på sin blogg – ”Vi tycker inte det känns bra att lussa på ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor.” Aldrig tidigare hade några av skolans elever vägrat att lussa för Bofors. Den uppretade läraren och klassföreståndaren pressade dem och underströk att Bofors skulle hjälpa till att finansiera klassens skolresa. Men 11-åringarna vägrade att vara med och tog sina straff – kvarsittning och gliringar från klasskompisarna.

Jag tänkte på Ellen och Jonna när jag i jul såg Tage Danielssons Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Karl-Bertils altruistiska mod belönas med en triumffärd och ett rungande fyrfaldigt leve. Men han har fördelen att vara påhittad.
”Den aktiva kärleken i jämförelse med den som man upplever i sina drömmar är hård och skrämmande”, noterade ofta den amerikanska katolska reformatorn Dorothy Day, med ord från Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Hennes egna kärlekshandlingar bestod i hennes slitsamma arbete för de hemlösa och desperata hon levde tillsammans med i New York.
Kanske är även civilkurage något som vi hyllar i teorin men som skrämmer oss när vi ställs inför en konkret handling.

Tack vare en gästprofessur till minne av den modige redaktören Torgny Segerstedt gavs jag under året som gott privilegiet att undersöka hur det är ställt med civilkuraget i Sverige. När jag föreläste runt om i landet mötte jag ofta människor som beklagade sig över svenskarnas avsaknad av engagemang i sina medmänniskors behov. De undrade vad i samhället som hade gått fel och hur vi kunde uppmuntra till mer civilkurage. En liknande längtan har fått Kristdemokraterna att genom en tilltänkt civilkuragelag försöka förvandla denna dygd till en plikt.
Mitt intryck är faktiskt att Sverige är bräddfyllt av oegennyttigt engagemang. Det är bara det att i praktiken är civilkurage ofta så hårt och skrämmande som Dorothy Day beskrev.

Jag tänker på ett möte i riksdagen i höstas där ”whistleblowers” och andra som hade blivit utsatta för mobbning på sina arbetsplatser fick berätta sina historier. De var till största delen medelålders kvinnor i serviceyrken och de talade om hur de upplevde att de hade krossats som flugor av sina tidigare arbetsgivare. Någonting fick mig att rygga tillbaka, som om deras olycka var smittsam.
Jag tänker på en ung kvinna som heter Eline Jacobsson som bjöd in mig att föreläsa på hennes folkhögskola. Medan hennes vänner utbildar sig till mer lukrativa yrken studerar Eline Västsahara, den bortglömda fattigdomsfläck där hon snart ska arbeta som volontär. Efter att kulturhuset Cyklopen i Stockholm bränts ner – polisen misstänker att branden var anlagd av nynazister – fick Elines demokratiska värderingar henne att samla in pengar till en återuppbyggnad. Eftersom hon har ett gott sinne för affärer insåg hon att ett antirasistiskt möte en kulen dag skulle vara det perfekta stället att sälja te och kanelbullar. Så utrustad med hembakat och fyra termosar gav hon sig iväg till en demonstration i Salem. På väg till Salem stoppades antirasisterna på pendeltågsstationen och Elines blygsamma uppenbarelse drog till sig en bastant polis uppmärksamhet. Han slog henne så hårt att en läkare behövde undersöka hennes revben.

Jag tänker också på Pelle Strindlund. Han hade tidigare läst till präst, men det fanns inte utrymme i Svenska kyrkan för en ung man som levde som den helige Franciskus. Pelle, som har skrivit flera böcker om kristet ickevåld, engagerade sig i att Sverige förser USA med vapen, till exempel granatgeväret Carl Gustaf, för att användas i kriget i Irak, vilket till synes bryter mot de svenska vapenexportlagarna.
En natt i oktober klippte han och fyra kollegor upp stängslet vid Bofors och iscensatte en symbolisk avrustning av vapentillverkaren. Nu väntar såväl ett fängelsestraff som en livslång skuld till kronofogden för böterna.

De 11-åriga systrarna Ellen och Jonna bör veta vad de kan förvänta sig om de följer Pelles och Elines exempel och låter civilkurage bli en vana. Det är inte en triumffärd och ett fyrfaldigt leve. Som författaren Mignon McLaughlin har uttryckt det: samhällen hyllar sina levande konformister och sina döda (eller påhittade) bråkstakar. Karl-Bertil kom lindrigt undan.

Brian Palmer,
socialantropolog och religionsvetare
översättning Daniel Levin
Tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 090118