Pierre Schori om Israels brott

Pierre Schori ger sin syn på dels Israels brutala arrogans gentemot både konventioner och världssamfundet, dels USA:s kroniska medlöperi och dels den svenska regeringens ovärdiga tystnad. Det handlar nu om att försvara den globala demokratiska rättsordning som vi mödosamt arbetat fram under 60 år, skriver den före detta FN-ambassadören.

FÖR TIO ÅR SEDAN tog Göran Persson det lovvärda initiativet till att ge ut boken Om detta må ni berätta för att sprida information om förintelsen. Boken spreds kostnadsfritt i mer än en miljon exemplar i Sverige och översattes till åtta språk. Under ett besök i Gaza vid samma tid överlämnade jag ett av de första exemplaren av boken på arabiska till Yassir Arafat. Jag mötte honom efter att ha landat på Gazas splitternya internationella flygplats som byggts med bistånd från Japan, Egypten, Saudiarabien, Spanien, Tyskland och Marocko. Sverige var med på ett hörn och jag inbjöds att plantera den första palmen vid flygfältet.
2001 förstördes radarn och kontrolltornet av israeliska armén, och året därpå revs hela rasket av bulldozers. Israels skäl uppgavs vara att hejda införsel av vapen och att straffa fredspristagaren Arafat för sitt stöd åt terrorismen.
Jag har tänkt på Om detta må ni berätta och dess uttalade syfte att ”skapa diskussion om medmänsklighet, demokrati och människors lika värde” när jag läser vad som förmedlas, eller rättare sagt vad som inte förmedlas, kring Israels anfall mot Gaza – även denna gång med argument om att stoppa införsel av vapen och straffa terrorism.
Något år efter mitt besök hos Arafat blev jag påmind om den israeliska lobbymaskinen. Redan under min första månad som FN-ambassadör kom uppvaktningen, som jag genom samtal med äldre kollegor visste skulle komma. Delegationen sade sig representera ett 60-tal judiska organisationer i New Yorkområdet. Deras budskap var enkelt och rättframt. Som new kid on the block ville de upplysa mig om hur Sverige under senare år hade röstat fel i FN i frågor som gällde konflikten i Mellanöstern.

LISTAN ÖVER DE SVENSKA försyndelserna var lika lång som de många resolutionerna i FN-systemets olika organ, från Säkerhetsrådet till UNICEF. Medan jag lyssnade på klagomålen, erinrade jag mig en liknande övning, då jag gästade Israel som kabinettssekreterare på inbjudan av David Kimche, före detta Mossadchef men då statssekretarare i UD. Också han presenterade en lista på Sveriges ”felröstningar” i FN.
Jag gav samma svar till delegationen som till Kimche för snart 20 år sedan. Om Sverige hade röstat för dessa resolutioner och ”mot Israel”, berodde detta på att Israel hade gjort sig skyldig till något förgripligt, i strid mot FN-stadgan eller dess andemening. Sverige hade därför, liksom en överväldigande majoritet av andra stater, som jag såg det, röstat rätt. Israel var den som skulle behöva förklara sig, inte vi andra.
Kimche besvarade min utläggning med diplomatisk skicklighet och vi hade en lång intressant diskussion som ordagrant skickades hem till Stockholm, vilket ledde till att UD:s chiffreringsapparat blockerades under flera timmar. Men de arga herrarna i New York var inte lika språksamma. De avslutade snart samtalet och hördes inte av mera.

FÖR ISRAEL HAR FN alltid varit en viktig arena. Det var ju där Israel föddes. På senare år har man energiskt utnyttjat denna ojämförliga globala arena för att förklara och försvara ockupationen och bosättningspolitiken med alla dessas folkrättsvidriga konsekvenser.
Israel har med ett par enstaka undantag (under Eisenhower och James Baker) alltid kunnat räkna med ett starkt stöd från Washington, som inte tvekat att lägga in sitt veto när ”Israelfientliga” förslag har lagts. Men aldrig har detta stöd varit så ovillkorligt och entusiastiskt som under Bushs åtta år.
I min slutrapport från FN till UD skrev jag: ”Dessa fyra år, 2000-2004, har sammanfallit med vad som allmänt ses som den mest konservativa administrationen i USA:s historia, nära lierad med den radikala, kristna högern och en ideologiskt besläktad regering i Israel.”
Israel har svarat med ett lika ovillkorligt stöd. Något av ett nytt röstmönster kom att utvecklas. USA och Israel stod ensamma tillsammans med länder som Mikronesien och Marshallöarna eller ibland alternativt Palau,Vanuatu, Solomonöarna, Tonga och Papa Nya Guinea. Men också andra frågor än Mellanöstern omfattades. Det gällde även ”lika rättigheter för unga flickor” (USA emot tillsammans med Marshallöarna, 172 för och Israel avstående) och USA-blockaden av Kuba (184 för, däribland Sverige och hela EU, fyra emot (USA, Israel, Marshallöarna och Palau).

DET VAR NOG INGEN TILLFÄLLIGHET att min dåtida israeliske kollega, Dan Gillerman, som spelade en central roll i formulerandet av Israels utrikespolitik under sina sju år i FN – han tillsattes år 2002 av sin vän Ariel Sharon – hämtades hem några månader före Israels invasion av Gaza. Hans nya uppdrag var att utforma det hemliga propagandakrig som skulle utlösas inför den under 2008 planerade invasionen av Gaza.
Om detta skrev Observers Chris McGreal den 4 januari i en detaljerad artikel vars innehåll ingen annan mediaföreträdare tycks ha brytt sig om. Strategin byggde på insikten om att massiva militära attacker mot bostäder, skolor, polisstationer och moskéer i ett av världens mest tätbebodda område skulle väcka starka protester, så som skedde under den katastrofala invasionen av Libanon 2006.
Gillerman samordnade i ett nytt informationsdirektorat hela det diplomatiska och säkerhetspolitiska etablissemanget kring ett par tydliga budskap på ett sätt som i innehåll och teknik påminner om Bushadministrationens. Detta var ett krig som inte skulle ses som en del av en övermäktig kärnvapenutrustad militärmakt som under åratal har järnhårt blockerat Gaza, gjort landremsan till världens största utomfängelse och oavbrutet och ohejdat koloniserat Västbanken.
På Västbanken har 12 000 hus förstörts sedan 1967, 100 000 träd har huggits ned. 10 000 hektar odlad mark har använts för den åtta meterhöga och 739 kilometer långa muren. Under åren 1994–2004 har ständigt nya, illegala bosättare tillkommit, 438 000 idag, inklusive 192 910 i Jerusalem. Vägnätet är etniskt uppbyggt med separata vägar och speciella regler för judar respektive araber.
Nej, nu skulle det talas om kriget som ett led i västs globala kamp mot terrorismen och det iranska hotet. I flera månader bearbetade man hemmaopinionen och utländska regeringar och diplomater, framför allt i Europa och arabvärlden. När så kriget startade, hamrade en armé av diplomater, lobbygrupper, bloggare och proisraeliska grupper världen över, med hjälp av video och YouTube, in budskapet, att trots att Israels militär redan från början dödade hundratals civila och attackerade FN-organ, projekt tillhörande Röda Korset och Svenska kyrkan, skolor och sjukhus, var det Israel som var offret.
Till budskapet hörde också att var det så att olyckligtvis – sorry, sorry – oskyldiga civila drabbades, så var det Hamas fel som fegt gömde sig eller vapen bland vanligt folk. Dessutom hade ju Gaza ”frigivits” 2005 och allt elände var Hamas fel. Inget om att blockaden aldrig hävdes mot det ”självstyrande” Gaza och gjorde det folkvalda Hamas till förvaltare utan resurser. Hamas skulle ses som en integrerad del av en fundamentalistisk axel tillsammans med Hizbollah och Iran.
– Israel däremot är en del av den fria världen, sa utrikesminister Tzipi Livni när hon besökte Paris.
Känns tekniken igen? Och hur ofta har vi inte i media hört ekot av dessa argument? Livni kopierade också rakt av Bushs ”är du med mot oss eller med oss”-linje:
– Nu lever vi i en tid då varje individ i regionen och i världen måste välja sida.
Men ibland så slirade man. Israels nya FN-ambassadör sa ett par dagar efter invasionen, att den skulle pågå ända tills det att Hamas var fullständigt nedmonterat. ”Regime change” med andra ord. Vredgade reaktioner från Jerusalem framförde skarpt att sådana uttalanden kunde skada den diplomatiska offensiven, skriver McGreal som tillägger: Direktoratet försökte skymma det förhållande att Hamas raketer under åtta år hade dödat 20 civila medan 1 700 palestinier hade dödats av israeliska attacker sedan Israel drog sig ur Gaza för tre år sedan.
En annan i svenska medier onämnd uppgift framhålls i Observer, nämligen att det var Israel som först bröt vapenvilan genom att den 4 november, samma dag som världens intresse riktades mot valdagen i USA, döda sex Hamasanhängare i en raid i Gaza. Hamas svarade med raketanfall. Uppgiften om att Israel ska ha brutit vapenvilan har också framförts av International Crisis Groups renommerade expert, Robert Malley, och USA:s förre president Jimmy Carter (”An Unneccesary War”, Washington Post, 8/1) och Guardians Rory McCarthy den 5/11 2008.

TIDPUNKTEN FÖR ANFALLET mot Gaza var väl vald. Efter att ha utarbetat sin PR-strategi slog man till under den långa jul- och nyårshelgen, medan en pålitlig bundsförvant alltjämt var kvar i Vita huset, en dryg månad före det israeliska valet.
Det är uppenbart att Israel denna gång har gått över en gräns. Israel är den enda medlemsstaten i FN som i modern tid upprepat har angripit FN:s personal och byggnader. Israel tycks också medvetet bryta mot krigets lagar samtidigt som man angriper och förstör en rad svenska och andra internationella biståndsprojekt.
Det man ser när det gäller offer på den civila sidan verkar fullständigt oproportionerligt, kommenterade svenska UD:s och FN:s mångårige rättschef Hans Corell. Under de första nio timmarnas flygoffensiv släppte israeliskt stridsflyg mer än 100 ton bomber över mål i Gaza som polisstationer, moskéer, ministerier och bostäder. Mer än 200 palestinier dödades denna första dag.
Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för den här sortens vedergällning: Att vedergällningen ska vara proportionerlig, det ska inte finnas något annat möjligt sätt, och syftet ska kunna nås.
Så hade inte fallet varit, och nu måste ansvar utkrävas, menade Corell i ett tal den 10 januari:
– Under de senaste 20 åren har jag varit djupt involverad i upprättandet av krigsförbrytartribunalerna för före detta Jugoslavien och Rwanda, den stående Internationella brottmålsdomstolen, specialdomstolen för Sierra Leone och de särskilda kamrarna i Kambodjas nationella domstolar.Jag kan inte se att situationen i Mellanöstern skiljer sig från andra situationer där statssamfundet gått samman för att se till att misstänkta krigsförbrytelser utreds och att de ansvariga ställs inför rätta.
Corell får stöd av israeliska organisationer.
– Det är ingen tvekan om att Israel har begått brott under Gazakriget, sa i onsdags tio israeliska människorättsgrupper på en gemensam presskonferens.
Att bomba parlamentet, utbildningsdepartementet, elverk och bränsledepåer är utan tveckan brott mot internationell rätt, säger israeliske advokaten Michael Sfard.
– Dessa krigshandlingar är sådana som vi kan verifiera, de Israel har tagit på sig. Uppgifterna inifrån Gaza är mycket oroande med beskjutna ambulanser, dödade civila och brännskador från fosforbomber.
De som i Sverige försvarar Israels attacker mot civila mål, tar också ansvar för dess konsekvenser. Hur man tänker på den kanten fick jag klart för mig av en ledande regerinsgföreträdare som svarade mig, när jag påpekade att man också bombat Gazas universitet:
– Du menar det islamiska universitetet.
Hittills har varje allvarligt försök hejda Israels brott mot FN:s stadga eller resolutioner under de senaste årtiondena hejdats av ett amerikanskt veto eller, som nu senast, med en nedlagd amerikansk röst. Kanske kan den senaste offensiven få president Obama att se på konflikten med nya ögon.
När andra stater stater saboterar en fredsprocess eller bryter mot folkrätten, tvekar inte Säkerhetsrådet att tillgripa eller hota med sanktioner.
Det kan inte finns en folkrätt för Israel och en annan för all oss andra.

MAN KAN TVISTA om vem som bär det största ansvaret för att 1990-talets fredsprocess gick i stöpet. Det finns ansvar att fördela på alla sidor: Israels och Palestinas politiker, grannländerna och omvärlden i stort.
Men det är Israel som vägrar att uppfylla de grundläggande FN-resolutionerna om land för fred och föraktfullt avvisar arabstaternas fredsplan från 2002 som ännu gäller. Även Hamas sa sig efter sin valseger 2006 kunna stödja fredsplanen om den palestinska koalitionsregeringen återbildades och en folkomröstning genomfördes. Denna möjlighet till fortsatt dialog med Hamas utnyttjades inte. Men när segrarna i arabvärldens mest rättvisande val blev utfrusna av världen fick partiets militära gren och fundamentalister mer att säga till om. I stället följde en terroriststämpling av organisationen och biståndet från väst klipptes av.

MEN HAMAS RAKETANFALL i Israel då? Självfallet måste man dessa fördömas. Det finns inga ursäkter för angrepp mot civila mål, vem som än gör dem.
Min israeliska vän, professor Golan Galia, försöker ändå finna ett svar på Hamas terrorattacker och skriver:
”Kommer inte raketerna därför att det inte finns något tecken på verkliga framsteg i fråga om ett slut på ockupationen? Var det inte på grund av bosättarnas fortsatta stöld av mark som alltmer utesluter möjligheten av en palestinsk stat? Var det inte på grund av misslyckandet med att frige fångar eller börja släppa på ockupationens ok? Var det inte förkastandet av den palestinska samlingsregeringen som föddes ur det arabiska) fredsavtalet i Mecka och skapandet av Gaza till ett stort fängelse? Allt detta som förde en extremistisk grupp som Hamas till makten, och stärkte den medan man försvagade de palestinier som förhandlade med Israel och krävde en fredlig lösning på konflikten?”
FN:s förre mångårige representant i Gaza, Alvaro de Soto, har framhållit hur felaktigt det var att terroriststämpla Hamas, vilket sågs som en kollektiv bestraffning av Gazaborna för att ha demokratiskt valt ”fel” parti. Man valde att isolera en rörelse som inte bara har en militär gren utan också en mycket uppskattad och effektiv social verksamhet, en rörelse som var stadd i förändring och på väg mot att engagera sig i en fredsprocees och förhandlingar.
Och hur kan någon tro, frågar de Soto, att man kan skapa fred med hälften av palestinierna medan man bekrigar den andra som dessutom vann ett demokratiskt val?
Det värsta brottet är systematisk förnedring av ett folk, sade nyligen Cornelia Edvardsson som vet. Till slut brister det. Palestinierna är fredlösa, förnedrade och fattiga, och många blir desperata. Av de palestinska barn som fick frågan vad de ville bli när de blev stora, svarade 40 procent ”självmordsbombare”, enligt en europeisk läkare vid ett sjukhus på Västbanken i samtal med den franske författaren Régis Debray.
– Vi tror inte längre på något, vi har blivit monster, sammanfattar en förtvivlad palestinier läget.
Åtta av tio är helt beroende av hjälp utifrån. Mellan våldets och biståndsberoendets kulturer förslummas det palestinska samhället, det ruttnar i avsaknad av syre, arbete och hopp, kommenterar Debray Voltaire i sin bok Un candide en Terre Sainte (En uppriktig man i det heliga landet, Gallimard, Paris 2008).
Det finns ett sätt som skulle omedelbart göra slut på raketanfallen. Det är att Israel accepterar att andra än de själva övervakar gränserna mot Palestina. En internationell fredsstyrka har länge förspråkats av Frankrike och andra men Isarel har alltid vägrat. Frankrike och Turkiet med flera har volonterat trupper.
Efter Israels ödesdigra invasion av Libanon tvingades man acceptera de 1 500 fredsbevarnde FN-styrkorna och därefter har det varit i stort sätt lugnt. Men det verkar som om Israel vill behålla kontrollen och kunna styra och ställa som man vill.

SVERIGES REGERING TYCKS liksom i fråga om Irak ta lätt på folkrätten. Den kan tolkas på olika sätt, säger stats-och utrikesministern om Irak, och om Israel säger Fredrik Reinfeldt i stort sätt ingenting av vikt medan Carl Bildt är något skarpare men landar ändå i fromma förhoppningar.
Vi som kräver en tydligare politik med tryck och klarspråk gör det i avsky inför den regionala supermaktens övervåld och förakt för FN. Vad det också handlar om är att försvara den globala demokratiska rättsordning som vi så mödosamt arbetat fram under 60 år.
Men det gäller också att värna den egna integriteten och kräva respekt för internationellt samarbete och folkrätt. Konsument- och turistbojkott är en privat sak men statligt vapensamarbete med Israel är det inte. Det är stötande att veta att Israel testar vapen i Sverige som massakrerar oskyldiga civila i Gaza.
Märkligt på gränsen till flathet är det också att regeringen inte har samlat sig till en uppfattning om hur man ska hantera Israels förstörande av svenskt bistånd, statligt som privat.
Under min tid i Cote d’Ivoire fick regeringen en protest och räkning av Kofi Annan när politiska ungdomsgäng angrep och förstörde FN-kontor. Röda korsets generalsekreterare Christer Zettergren sammanfattade det desperata läget i hjälparbetet i Gaza: Våra konvojer är mycket medvetet mål för beskjutning från Israel. Palestinska röda halvmånen hade tidigare 43 ambulanser i Gaza. I dag är minst sju av dem försatta ur användbart skick. Endast israelisk militär har beskjutit transporterna.
Biståndsminister Gunilla Carlsson har förhört sig med svenska hjälporganisationer om de långsiktiga behoven av hjälparbete i Gaza, men vem som ska betala för de förstörda svenska biståndsprojekten har hon inte kunnat eller velat svara på.
I Finland är det annorlunda. Israels ambassadör i Finland, Avi Granot, kallades till utrikesminister Alexander Stubb för att förklara sig.
Den svenska regeringen har inte begärt något motsvarande möte med den israeliske Sverigeambassadören Benjamin Dagan, säger UD:s presstjänst. Varför?

Pierre Schori

Sveriges FN-ambassadör 2000-2004. Olof Palmes medarbetare i internationella frågor. Har varit kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, ledamot av riksdagen och Europaparlamentet, gästprofessor i New York och chef för FN:s fredsbevarande operation i Elfenbenskusten 2005-2007. Nu chef för tankesmedjan FRIDE.